Ett spanskt flygplan på väg till Mexiko får problem när landningsstället inte fungerar som det ska. För att inte passagerarna skall få panik gör besättningen det som de tycker verkar passa situationen bäst, nämligen drogar ner alla så att de somnar. Men i första klass anordnas snart ett rejält party.

Det är upptakten till Pedro Almodóvars senaste film Kära passagerare, en galen komedi fylld med lättsam humor och mustiga karaktärer.

Ombord på planet är passagerarna i händerna på tre manliga flygvärdinnor som när de inte skåpsuper tequila berättar ekivoka historier om diverse sexuella bravader. Trion väntar också på ett lämpligt läge för sitt musikalnummer, men finns det verkligen ett sådant läge när planet kanske kommer att krascha och alla kommer att dö? Klart att det finns.

Passagerarna är också ett kapitel för sig. Här finns bland andra en erfaren dominatrix med möjlighet att få mäktiga män på fall, en synsk oskuld som kommer med läbbiga spådomar och som verkar ha lättare att få kontakt med den andra sidan när hon får hålla på kaptenernas ”paket”, en knarksmugglande brudgum, en jagad ekobrottsling som flyr landet, och en såpaskådis med minst sagt trassliga relationer bakom sig. Upplagt för en intressant resa med andra ord.

Fast så mycket till resa blir det förstås inte. Men medan planet flyger i cirklar för att hitta en ledig flygplats för nödlandning öppnar människorna upp sig, i synnerhet när kombination alkohol och dödsångest kickar in, och biktandet är igång. Och det blir en del saftiga bekännelser vill jag lova.

Det kan vara på sin plats med en varning här. Om man nu inte är speciellt sexuellt frisläppt, eller för den delen bara är lite ovan eller obekväm med att se män torka bort sperma ur mungipan efter väl förrättat värv, skall man nog kanske välja en annan film. Nog för att Almodóvars tidigare filmer haft sexuella eller åtminstone erotiska inslag, men att Kära passagerare skulle mynna ut i en veritabel knullfest var något överraskande. Den scenen lär få en och annan att skruva sig i biosalongen, av säkert olika anledningar kan jag tänka.

Huruvida Almodóvar egentligen har ambitionen att rikta en samhällskritik mot Spanien och dess kraschade ekonomi tvivlar jag på även om det finns en del sådana tecken i filmen. Inte minst med den totalt misslyckade flygresan med passagerare som går mot en högst osäker framtid. Men jag såg en intervju med honom där han istället pratade om hur han helt enkelt vill hylla det glättiga 80-talet, en tid som han själv ser tillbaka på med lyckonostalgisk blick. Så Kära passagerare skall inte överanalyseras, det är en glad komedi där alkoholen flödar och sexskämten haglar.

De som sett Almodóvars tidigare alster kommer känna igen en del bekanta ansikten bland skådespelarna. Exempelvis Javier Cámara i rollen som Joserra, en av de ohämmade flygvärdinnorna, och Lola Dueñas som spelar den synska kvinnan Bruna. De mest namnkunniga i ensemblen, Antonio Banderas och Penélope Cruz, har dock bara små men för handlingen betydande roller.

Det är som ni förstår en ganska hysterisk film så att jämföra med Almodóvars mer allvarsamma verk är svårt. Men sin vana trogen är filmen full av brokiga personligheter, och där kvinnor, starka såväl som svaga, får tilltaget och uppskattat utrymme och makt. I färgglada klänningar förstås.

Döden och sex är starka drivkrafter i Almodóvars skapande, och i Kära passagerare är detta tydliga element. Tyvärr är filmen något ojämn, många skämt är heller inte speciellt roliga och visst är det en del stereotypa beteenden. Att en absurd komedi ska beröra en djupt och innerligt kan man knappast begära, och det hela får ses som en bagatell i slutändan. Minnesvärd och sevärd sådan dock. Det bjuds på några välregisserade kameralösningar såväl som rövsmugglad meskalin, och det fångar i alla fall mitt intresse.

Kära passagerare har biopremiär 5 juli.