Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Post Type Selectors
Film Recension

Kick-Ass 2 – Recension

Kick-Ass-2-Poster

Kick Ass på svenska blir som bekant sparka röv och det var precis vad den första filmen gjorde, Kick-Ass sparkade röv! Baserad på serietidningen med samma namn blev filmen snabbt en succé bland både kritiker och publik, vilket kanske var lite oväntat. Att inte göra superhjältar rättvisa på film är riskabelt och att dessutom skämta om dem är givetvis att balansera på en tunn tråd. Förutom bacon, skjutvapen och burgare så är det få saker amerikaner håller så högt som sina trikåklädda beskyddare. Å andra sidan gillar jänkarna också när svaga människor reser sig och ger igen, när någon slår ur underläge och river ner applåder från massorna då ställer man sig upp, lägger handen på vänster bröstkorg och säger med tårögd blick ”I’m proud of you son.” Därför är berättelsen om en oväntad hjälte, en supernörd med usel koordination, en snäll kille som blir spöad i tid och otid för att slutligen stå som segrare inte så dum ändå.

Dave Lizewski a.k.a. Kick-Ass (Aaron Taylor Johnsson) har lagt ner superhjältandet nu. Han har blivit som de andra. Nu har han själv blivit soff-folket och de som han en gång stod och manade på att resa sig upp, ”Upp från gubb-locket, få tummen ur häcken och gör något” patrullerar nu gatorna i färgglada dräkter. Det är ombytta roller. Han inspirerade det vanliga folket att följa i hans fotspår och visst, utan superkrafter och riktig stridsträning vinner de inte alltid sina strider men har de en annan viktig sak. De har mod.

Samtidigt slits Hit-Girl (Cloë Grace Moretz) mellan två olika världar. På ena sidan har hon vuxenvärlden som är full med vapen, slagsmål och smärtsam död. Motståndare i andra ringhörnan är tonårslivet som i sin tur kan erbjuda välkammade sportiga grabbar med smilgropar, tjejkvällar med rosa nagellack och cheerleaderträning. Båda alternativen har sina fördelar men också nackdelar. Hon lever i minnet av sin far Big Daddy och för att vara helt ärlig så gillar hon att sparka ner kriminella element i ljusa gränder men hon kan inte heller bortse från det faktum att det är ganska enkelt att vara ungdom. Inga krav eller konsekvenser. Hon har dock lovat sin förmyndare att sluta upp med att leka superhjälte men när det väl kommer till kritan så är det inte lätt att överge den man är och Hit-Girl kan snart ståta med fler comebacks än The Rolling Stones.

kickass1
Colonel Stars and Stripes

Kick-Ass hoppar i dräkten igen och lägger sig i hårdträning men den här gången behöver han inte riskera sitt eget arsle varje gång det vankas slagsmål. Förutom Hit-Girl så har han numera ett gäng mer eller mindre rutinerade brottsbekämpare i mask och trikå att sätta sin tillit till. En medborgargrupp ledd av Colonel Stars and Stripes (Jim Carrey) tar hand om det som de flesta andra superhjältefilmer glömt bort, nämligen att rädda människor från verklig fara, det vill säga en fara som inte är en direkt orsak av existensen av superhjältarna själva. Ni vet som när en barnfamilj sitter fast i en brinnande Nissan Micra som någon muterad krigsherre med gasmask och radioaktiva grisfötter har kastat iväg i sin jakt på stadens beskyddare. Eller när hela Manhattan ödeläggs för att en kärlekskrank superhjälte precis har gjort slut med sin flickvän. Här är det riktiga nödlägen som man kan läsa om i tidningen varje dag. Carrey är klockren i rollen som gråsprängd officer i full kamouflagemundering. Han rippar hela Schwarzeneggerupplägget rakt av och käkpartiet det är precis lika fyrkantigt och väl tilltaget som man kan förvänta sig. Han lyckas dessutom med att vara rolig utan både grimaser och putslustiga kommentarer. Snart skall dock gänget få ett betydligt större problem på halsen.

Den äckligt förmögna rikemanssonen Chris D’Amico (Christopher Mintz-Plasse) är ute efter hämnd. Han har inte glömt bort att Kick-Ass sprängde farsgubben i bitar med en bazooka men han behöver ett slagkraftigt namn och en fräsig dräkt. Ni kanske kommer ihåg honom som Red Mist men Red Mist is out, Motherfucker is in! Iklädd sin mors S&M-utstyrsel, komplett med latexhuva, bodyringar och fjäderboa är han redo att ta över gatorna igen. Kick-Ass skall dö och han skall dö hårt! Problemet är bara att han inte har några superkrafter men han har pengar och pengar är en superkraft i sig. Motherfucker strör dollars omkring sig och snart har han ett eget litet team med superskurkar. The Toxic Mega Cunts innehåller diverse mördare och MMA-snubbar där den före detta KGB-agenten Mother Russia står ut från mängden. Hon är ett granitblock på två meter och ett ansikte mejslat i sten. Med blonderad PT-frilla och sport-bh prydd med hammaren och skäran går tankarna direkt till Dolph Lundgrens Drago i Rocky IV. Mother Russia är dåliga nyheter för alla som råkar komma i vägen. Mellan två lår lika massiva som Kaukasus bryter hon nacken av vem som helst och scenen där hon egenhändigt tar sig an en poliskår är fantastisk i all sin brutala enkelhet.

kickass3
Mother Russia

Fightingscenerna är många och långa. Ibland en mot en men oftast är det stora sjok av folk som drabbar samman i West Side Story-liknande uppgörelser. Ibland dör någon på fläcken men för det mesta skall det piskas på rejält innan offret slutligen segnar ner till marken och sällan har väl en våldsorgie varit så lättsam och underhållande trots att många röster har rasat över att en komedi är så våldsam, inklusive Jim Carrey själv som ångrar sin medverkan men själv tog jag filmen för vad den var. När armar och ben knäcktes med en högljudd smäll, när kniven sakta sjönk in i det mjuka köttet och när blodet från en kapad kroppspulsåder sprayade vindrutan röd då blev jag därför inte det minsta kränkt eller hytte med näven i protest. Visst, normalt skall man väl inte skratta åt andras olycka men det här är så välgjort, roligt och oförargligt att man inte kan göra annat än att skratta högt. Sociala medier hade en stor betydelse redan i första filmen men nu har både superskurkar och hjältar sina egna Facebook-sidor och Twitterflöden att uppdatera när ondskefulla planer skall tillkännages eller krossas. Jag har alltid varit lite tveksam till referenser till ”Fejjan” i filmer, det blir oftast rätt löjligt men här tillför det en känsla av verklighet, ännu en påminnelse om att de här ungdomarna är precis som vi under sina masker. Dessutom är det riktigt snyggt illustrerat i filmen, där Twitterinläggen ploppar upp som pratbubblor i en serietidning och det passar ju utmärkt här.

Taylor Johnsson och Grace Moretz var bra i sina respektive roller redan 2010. Nu är de äldre och mognare och därmed också ännu mer övertygande och samspelta. Kick-Ass säger vid ett tillfälle att han vill vara hennes Robin. ”Ingen vill vara Robin” svarar Hit-Girl genast men faktum är att det inte spelar någon roll vem som är Robin. De kompletterar varandra så pass väl att det inte finns någon självklar ledare även om Hit-Girl givetvis är en mer erfaren superhjälte.

Det är over-the-top, det är overkligt och opretentiöst. Jeff Wadlows Kick-Ass 2 är en frisk fläkt som faktiskt har det mesta och på många sätt är uppföljaren också bättre än föregångaren men det finns en sak som tyvärr försvinner och det är överraskningsmomentet som lyfte den första filmen till en skyhög nivå. Introduktionen av den då 11-åriga Hit-Girl rev upp konventionerna rejält och chockade och roade på en gång. Nu är Hit-Girl femton och visst, det är fortfarande ungt för en superhjälte men det är inte banbrytande på något sätt men what the häck. Röven är ändå sparkad, igen. Det här är riktigt bra! Så vad säger du? Vill du ha rejält med bang for the buck? Allt på en gång. Ultravåld, pubertal humor, värme, vänskap och ett sjuhelvetes drag? Är svaret ja så går du genast och ser Kick-Ass 2 och glöm inte att sitta kvar tills eftertexterna rullat ut.

Kick-Ass 2 har biopremiär 16 augusti

betyg4

 

 

LEAVE A RESPONSE

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."