Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Film Recension

Klassiker – Orka! The Big Sleep

The Big Sleep 16

Alltså, jag fegade ur igen. Jag tog återigen ett säkert kort i detta klassiker-tema. Filmval kan ju liknas med livet i övrigt, ofta står ”vad man borde göra” mot ”vad man vill göra”. Jag har en tendens att välja det senare. Jag får ta och läsa någon sådan där ögonöppnande självhjälpsbok så jag blir avhjälpt min brist på karaktär. Men det får bli vid senare tillfälle, nu är det dags för The Big Sleep (1946), eller Utpressning som den fåniga svenska titeln lyder.

Filmen totalförbjöds i Sverige när den kom och fick biopremiär först år 1961. Tro nu inte att vi har att göra med någon Cannibal Holocaust eller dylikt bara för det. Det sägs att den erotiskt laddade dialogen mellan Philip Marlowe (Humphrey Bogart) och Vivian Rutledge (Lauren Bacall) ska ha gett censuren kalla fötter. Det finns också en annan version av The Big Sleep som spelades in år 1978, med handlingen flyttad till Storbritannien och Robert Mitchum i huvudrollen. Jag har inte sett denna, av den enkla anledningen att jag inte vågar, då den ska vara mera trogen förlagan men också betydligt sämre än 1946-års version – jag vill inte se Raymond Chandlers arv draget i smutsen. Den har dock fördelen att den fick behålla sin engelska titel.

The Big Sleep bygger på en bok med samma namn av den amerikanske deckarförfattaren Raymond Chandler. Den storslagna titeln The Big Sleep alluderar ju på döden, medan det vanvördiga Utpressning åsyftar ett, ja, ganska grovt brott. Varför filmen fick den horribla svenska titeln Utpressning – i obestämd form dessutom – kan man ju spekulera vilt om. Antagligen ligger en stereotyp beskrivning av svenskar som obildade bönder i norr ganska nära sanningen. Samtidigt har ju dessa episka misslyckanden till översättningar ibland blivit lyckade, på sitt eget lilla sätt, jag tänker närmast på Ett päron till farsa.

Även Chandlers böcker fick i svensk översättning ett tamare och inte lika målande språk. Något Johan Asplund skrivit intressant om i den eminenta boken Angående Raymond Chandler (2004). Chandler skrev ”hårdkokta” deckare. Jag kan till och med drista mig att påstå att han är den absolut bästa inom denna kategori. Nu är det 15 år sedan jag läste The Big Sleep, vilket bara är bra, det här med att ställa ”boken” mot ”filmen” är liksom inte rättvist mot något av konstverken. Och böcker vinner alltid, med vissa undantag, där nog Gudfadern kan sägas vara det mest kända.

The Big Sleep 4
Philip Marlowe (Humphrey Bogart) och Vivian Rutledge (Lauren Bacall)

Privatdetektiven Philip Marlowe anställs av general Sternwood att hantera diverse problem som dennes familj har. Familjen består utöver generalen av systrarna Vivian Rutledge och Carmen Sternwood (Martha Vickers). Jag tänker inte gå närmare in på intrigen, dels för att den i Chandler-anda bitvis är obegriplig, men också för att den aldrig är central i ett Chandler-verk. Intrigen är inte lika viktig som säg i en pusseldeckare. Det är snarare skildringen som står i fokus. Marlowe jagar ikapp på olika människor hit och dit, och ska jag vara helt ärlig så förstår jag aldrig fullt ut hur det hänger ihop.

Philip Marlowe är en ytterst fascinerande rollfigur. Desillusionerad och cynisk härjar han runt på Los Angeles gator i sin jakt. Och den största behållningen är språket, de hårt kokade och vitsiga replikerna. I inledningen anslås tonen, när Marlowe första gången möter den smågalna Carmen Sternwood.

Carmen: ”You’re not very tall, are you?”

Marlowe: ”Well, I try to be.”

Och fortsätter när Marlowe träffar general Sternwood för första gången.

General Sternwood: ”How do you like your brandy sir?”

Marlowe: ”In a glas.”

The Big Sleep 9
Marlowe omgiven av goons. Inga probs, han är van.

Han är ju hård Marlowe, drar kvinnor i överarmen när han vill något eller när han vill att de ska röra sig i den riktning han önskar. Eller när han till Vivian säger: ”I don’t slap so good around this time of the evening”, för att markera sitt övertag. Han ger dem också lakoniska kommentarer om deras beteende. Det här gäller ju givetvis också män han stöter på. Men trots detta har ett rättspatos, ett slags inre kompass som anger vad som är rätt och fel, som han också följer. Det skiljer honom från den genomkorrumperade tillvaro han rör sig i. Han blir också mer involverad än vad han får betalt för. Det är som att han styrs av ett slags journalistiskt eller polisiärt präglat etik, som står över ekonomiska förtjänster. Känner han att det ligger en hund begraven ska han helt enkelt bara ha tag i sanningen. Och han fungerar med sin ridderlighet – trots vissa antihjälte-drag – som en polis, domare, jury och bödel i ett, som bromsar det moraliska förfallet – eller i alla fall straffar de omoraliska.

The Big Sleep 7
Marlowe under gunpoint. Inga probs, han är van.

Bildspråket är klassiskt film noir. Svartvitt, med betoning på svart – som också ingår i det franska begreppet. Det regnar också, om det nu var någon som trodde något annat. Det är ett väldigt stiliserat formspråk, både de element som går att hänföra till film noir-genren, men också de beståndsdelar som är sprungna ur Chandlers hårdkokta deckare. Sedan är det ju en del filmiska konstgrepp som inte riktigt faller nutida åskådare i smaken: överdrivet stark musik som inte riktigt stämmer överens med sinnesstämningen som förmedlas i bild, åskljud samtidigt som Marlowe greppar en kvinnas arm för att understryka allvaret situationen, och ytterligt teatraliska slagsmålsscener. Men det är ju sådana där tidsbundna brister som man helt enkelt bara ignorerar.

Kvinnoporträtten i Chandlers deckare, och i film noir överlag, är ganska ensidiga. I The Big Sleep är kvinnorna antingen galna, som Carmen Sternwood, eller förföriskt farliga, som resten, inkluderat Vivian Rutledge. På uppsidan slipper man överlag ”madonnan” och femme fatales är handlingskraftiga på ett väldigt befriande sätt. Det är dock synd att Vivian förändras i slutet, när hon ber om botgöring genom att hänge sig fullt åt Marlowe, kryper till korset och på sätt bönar om att få vara madonnan.

Men alla negativa anmärkningar bleknar bort inför det nöje som filmen bjuder. Stundtals är ordväxlingarna fullt ut fantastiska. Bogart, Bacall och Vickers spelar sina roller fullfjädrat. Och Marlowe är iskallt cool på ett sätt som aldrig går ur tiden – ett sätt som man alltid kommer att uppskatta oavsett hur gammal och vis man än blir. Jag vill hävda att detta strikta formspråk snarare förlöser än begränsar, det är en skamlöst underhållande film. Man behöver inte som undertecknad heller vara helt frälst av Raymond Chandler för att njuta, filmen är fullt ut skitbra i sin egen rätt. Jag ser ingen annan utväg än att dela ut min första femma här på Onyanserat.

betyg5

 

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *