Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Film Recension

Klassiker – Orka! Fåglarna

Fåglarna 3

Jag måste väl först hålla ett försvarstal till följd av mitt första val av film i detta klassiker-tema. Ja, det är ett fegt val. Alfred Hitchcock är ju lite av en garant, om inte en bergsäker garant, för att det är en underhållande film. Jag har sett en del av hans rullar tidigare, med behållning. Framför allt håller jag Fönstret åt gården (1954) som något av en favoritfilm.

Jag fick nämligen lite kalla fötter, trots att jag varit en av pådrivarna bakom detta tema. Jag ville helt enkelt inte utsätta mig för risken att ha dötråkigt så här initialt – och för alltid skrämma iväg mig från de klassiker-filmer jag sett ut. Jag har några riktiga fetingar till klassiker som ligger och väntar på mig. Sådana filmer jag verkligen dragit mig för. Den primära anledningen till att jag dragit mig för Fåglarna är enkel, jag HATAR fåglar (notera här att jag bryter min princip att aldrig skriva hela ord i versaler, så starkt är hatet). De är liksom så fjädriga, beniga och stickiga. Dessutom bär de på allehanda sjukdomar och, ur Nationalencyklopedin:

kloa´k (latin cloa´ca ’kloak’, ’avloppskanal’), hos djur gemensam mynning för tarm och njurarnas utförsgångar, ofta även könsorganens utförsgångar. Groddjur, kräldjur, fåglar och kloakdjur samt en del fiskar har en fullständig kloak, inklusive könsorganens mynningar.

Fräscht va. Är det detta som refereras till när det talas om ”intelligent design”?

Så jag tog alltså modet till mig och brände av Fåglarna. Och visst är inte allt så där supertajt, sett med dagens glasögon, till exempel tillsynes ologiska klippningar där scener bara dör ut. Men alla sådana där ”brister” beror ju av kontexten, det vill säga att filmen skapades år 1963, ett halvsekel sedan.

Fåglarna 2

Rikemansdottern Melanie Daniels (Tippi Hedren) följer ungkarlen Mitch Brenner (Rod Taylor) till Bodega Bay efter ett fängslande möte i en fågelaffär i San Francisco. Väl där börjar fåglarna bete sig konstigt, de attackerar Melanie och blir allt aggressivare.

Det som framför allt hänger kvar i mig när filmen är slut är ljudet. Det fantastiska och vedervärdiga ljudet. Fåglarna är nämligen helt fri från musik. Istället är det stora ljudarrangemang som spelas upp när fåglarna attackerar. Jävligt otäcka arrangemang av skrikande fåglar som river, sliter och flaxar. Också inledningsscenerna är väldigt snygga, när filmens känsla och ljudspråk anslås med fåglarnas läten från San Franciscos himmel och därefter burfåglarnas läten när Melanie stiger in i butiken.

Spänningsbyggandet är det inget fel på. Hitchcock bygger lugnt och metodiskt upp spänningen och stämningen steg för steg. När fåglarna väl attackerar kryper det i hela min kropp. Ljuden och bilderna gifter sig på ett sällsynt skrämmande sätt. Sedan är det ju lite som med Vildvittrorna i Ronja Rövardotter, man ser att fåglarna är inklippta. Men det är inget man tänker på särskilt mycket när måsarna river barnen i håret eller korparna nafsar på hud och kött.

Filmen är således väldigt underhållande, och ska ses av just den anledningen, men också som ett tidsdokument. Tempot i äldre filmer brukar ju vara segt, det är det även här. Men här fungerar denna seghet som en styrka, den bidrar till byggandet av den förtätade spänningen. Intressant är också att fundera på vad Hitchcock egentligen hade för relation till sin mor. Många av hans filmer innehåller väldigt krävande mödrar, betänk Psycho exempelvis. Här är det Jessica Tandy som spelar Mitchs krävande mor Lydia.

betyg4

1 COMMENTS

  1. En av mina favoritfilmer är också ”Fönster mot gården” och kan inte riktigt förklara varför, kan vara James skönt knarriga röst och upplägget att själva innegården är själva ”scenutrymmet”.

LEAVE A RESPONSE

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *