Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Film Recension

Knives Out – förtjusande och förbryllande deckarkaramell

Betyg

För att skriva en duglig recension krävs några komponenter. En kort beskrivning av handlingen och ett omdöme. När jag nu ska skriva en recension av deckarkomedin Knives Out stöter jag på problem direkt. Omdömet är lätt, men att beskriva handlinden utan att förstöra upplevelsen är praktiskt taget omöjligt. Men jag ska försöka.

Knives out är en genrekomedi, den är en både en parodi och en kärleksförklaring till Agatha Christie, Sherlock Holmes och på vissa sätt även sjuttiotalets amerikanska tv-serier som Murder she Wrote, Kojak eller Columbo. Så är det din jam rekommenderar jag dig med värme att gå och se Knives Out.

Den framgångsrike deckarförfattaren Harlan Thrombey samlar sina barn med familj för sin födelsedagsfest. Natten som följer avlider Harlan och även om det initialt verkar som ett melodramatiskt självmord, anser en person att det kan ha varit mord och anlitar detektiven Benoit Blanc för att lösa gåtan.
Det osar Christie in i minsta detalj, från den mörka dekoren och de slitna skinnfåtöljerna a la Chesterfield till karikatyrerna som utgör persongalleriet i dramat. Det är dock inga ”lord and lady so and so” vi får möta, utan den framgångrike deckarförfattaren Thrombey (Christopher Plummer) och hans vuxna barn. Någon butler finns inte, däremot den plikttrogna och omtänksamma vårdaren Marta Cabrera (Ana de Armas). Inte heller är den korpulente belgaren Poirot med, däremot den exentriske detektiven Benoit Blanc (Daniel Craig) med tjock sydstatssläpande dialekt.

Foto: Claire Folger/Nordisk Film

På vissa sätt påminner handlingen i  i Rian Johnsons Knives out om Christies Poirots jul där den elake gamle patriarken Simeon Lee samlar alla sina barn till att fira jul. När han sedan dör i sitt rum under märkliga omständigheter, misstänks alla barnen för att ha tagit livet av honom. Förvisso är inte Harlan elak, men just faktumet att alla i familjen finns under samma tak medan familjens överhuvud dör, samt det gigantiska arvet som står på spel, gör att jag drar parallellerna.

Även om upplägget är klassiskt, tar det en abrupt vändning ganska snabbt. Så fort jag tror att jag vet vad som kommer komma, fortsätter Knives Out att ta oväntade vändningar. Detta gör att den både känns familjär samt helt egen, på något sätt. Som en sötsur karamell. Att sätta Daniel Craig i rollen som detektiven är en sådan sak. Whuut?! Helt fel och förbryllande, men det blir på något sätt helt rätt. Hur kom de på att just superseriösa James Bond skulle göra rollen med helt rätt mängd överdrift och visa sig vara lite av ett komiskt geni? Förbryllande. Och en snilleblixt. Mer förståeliga skådespelarbestättningar men inte mindre fantastiska, är Jamie Lee Curtis som den duktiga men inte särskilt empatiska dottern Linda, Toni Colette som den new ageiga svärdottern Joni och Don Johnson som skitstöveln Richard.

Foto: Claire Folger

 

Ju mer jag tänker på Knives out, desto mer tycker jag om den. Från det smarta och självmedvetna filmfotot, detaljerna i scenografin och den spänstiga dialogen till ovan nämnda ensemble. Det är fint att se skådespelare ha roligt, och det verkar de ha haft med Knives Out. Detta kommer med all säkerhet bli en film jag ser om och om igen, när den dyker upp i streamingtjänsterna.

Knives Out hade biopremiär 29 november

Sykunnig exskådis och filmvetare som gillar roliga replikskiften, snygga dramaturgiska linjer och medveten välgjord kostym. Letar efter det överraskande familjära.