Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Film Recension

Kvinnan i Fönstret – Stjärnspäckad nagelbitare av den gamla skolan

Betyg

För den goda stämningens skull så är det lika bra att jag slänger ut det direkt. Jag har inte läst boken filmen är baserad på, Jag har dock förstått att de som faktiskt har läst den verkar ha väldigt mycket positivt att säga om den, och jag kan tänka mig att jag som inte redan vet slutet förmodligen har kunnat njuta mer av den intensiva spänning Netflix nya psykologiska thriller Kvinnan i Fönstret bjuder på än den som har allt färskt i minnet. För så är det definitivt. Ju mindre man vet om den här filmen desto bättre. Är det en perfekt film för det? Nej, långt därifrån men den badar i en aura av klassisk thrillermatiné från en svunnen tid, där det ofta var enkelt och effektivt. Placerad i modern tid, absolut men samtidigt med den där nostalgiska känslan från förr, där man inte behövde krångla till det så förbannat. Det behövdes inte någon överkomplicerad plot med mängder av utfyllande sidospår bara för att blåsa upp speltiden med en halvtimma. Inte en enorm ensemble att hålla koll på och manuset behövde inte ens vara särskilt trovärdigt, inte så länge nerven fanns där. Faktum är att det ofta var ”så dåligt att det var bra.” De ständiga kasten mellan sanning och fantasi. Vad är egentligen på riktigt och vad är bara en känsla eller kanske till och med rena hjärnspöken? På det viset påminner Kvinnan i Fönstret en hel del om Michael Douglas egna lilla show på nittiotalet, där han ägde genren med filmer som Basic Instinct, A Perfect Murder och The Game. Filmer som i grunden såg ungefär likadana ut. De byggde på spänning, psykologi och en rejäl twist i slutet och eftersom det var Hollywood och nittiotal, en rätt unken kvinnosyn. Det sistnämnda är tack och lov borta från Joe Wrights regi och Kvinnan i Fönstret är till mångt och mycket istället ett resultat av idel prisbelönta namn som har gått samman och satt ihop en rulle som är en ren och skär ”edge-of-the-seat popcorn-flick”. Ingenting annat.

Foto: Netflix

Dr. Anna Fox (Amy Adams) är en barnpsykolog som själv har det rätt körigt med hälsan och livet. Hon är dömd till ett liv inomhus, isolerad från omvärlden och offentliga sociala umgängen. Ja, vem fan är inte det i dessa tider, tänker du säkert nu men det är inte på grund av någon pandemi. Nej, Anna lider av svår agorafobi, eller torgskräck som det också kallas. Hon kan alltså inte vistas på öppna platser och öppnar endast ytterdörren när någon knackar på. Hon kan förstås bjuda in personer i sitt hem men det är inget som sker med någon större frekvens det där. Hon hänger helst solokvist hemmavid, ligger på sofflocket och hinkar kopiösa mängder vin och tuggar tabletter. Hon går ändå på något oklart vis och ser en terapeut (Tracy Letts, som även är manusförfattare). Han försöker att förklara för henne att hon måste varva ner, slappna av och analysera mera. Det hon ständigt får för sig är helt enkelt inte logiskt. Men vad är det då hon får för sig? Jo, att hennes grannar är psykopater. Upplägget är stulet rakt av, från skräckmästaren själv, Alfred Hitchcock och hans odödliga mästerverk Fönstret åt Gården. En film som naturligtvis är fullständigt överlägsen Kvinnan i Fönstret, i varenda liten aspekt. Och det är förstås ett rejält risktagande. Att så oblygt kopiera en så pass välkänd film men det är ju inte bara det. Nu får jag ju genast flashbacks till den mycket bättre filmen och tänker för en kort stund ”Jaha, då sitter jag här igen. Med en sämre kopia och slösar bort mitt liv.” men snart är det där bortglömt och jag är tillbaka i Annas liv, och det är ett jobbigt sådant. Hon är konstant arg, på allt och alla och ständigt bag-in-box-berusad. Hennes liv i isolering har ju förstås lett till att hon inte har något umgänge utan hon är alltså helt själv med sin ilska och salongsberusning. Ibland ringer någon, i nio och ett halvt fall av tio är det hennes ex-man Ed (Anthony Mackie). De har inte särskilt mycket att säga till varandra längre så det blir sällan några långa samtal. Hennes enda riktiga stöttepelare och frekventa umgänge i livet är istället katten men det skall snart förändras.

Foto: Netflix

Det ringer på dörren och utanför står en ung man som precis som Anna inte besitter de bästa av sociala skills. Han är för att uttrycka det milt något eljest och de hittar snart varandra. Hon är trots allt barnpsykolog och han lider. Båda är de både vilse och förvirrade och inte skall det bli mindre förvirrande när Ethans (Fred Hechinger) morsa plötsligt ramlar in genom dörren för att våldgästa. Jane (Julianne Moore) är en synnerligen elak kvinna, helt utan sociala filter och förmodligen den sista man vill ha i sitt hem när man mår så dåligt som Anna gör men snart korkas det upp. Vinflaska efter vinflaska avverkas och snart är de BFFs. Jane är fortfarande otrevlig som få och sågar i princip varenda val Anna har gjort i livet, litet som stort men det där är förstås inget som inte en liten skvätt Châteauneuf-du-Pape kan stryka ett streck över.

Två vänner på en gång! Vilket flyt ändå! Och hon som inte vill ha någon sällis alls. Nu har hon både mor och son att hänga med och båda är synnerligen udda fåglar. Den där sköna känslan av nyfunnen vänskap skall dock visa sig vara kortvarig, lika flyktig som en sommarförälskelse. I en av sina paranoida stalker-sejourer med kameran ser hon plötsligt Jane bli brutalt knivmördad i fönstret mitt emot och nu träder en tredje person in i handlingen. Ethans far och tillika Janes make, Alistair (Gary Oldman). Anna är helt säker på att det är han som har mördat Jane och vägrar att lämna någon sten orörd i jakten på hennes nya BFFs mördare. Problemet är att polisen har svårt att tro på Annas story. Dels tycker de att detaljerna är absurda, dels finns det inte ett enda bevis som styrker hennes anklagelser och så har vi ju det där med Annas trovärdighet. Hon har inbillat sig förr om man säger så. När sedan Jane dyker upp, livs levande blir det hela riktigt diffust. Enligt Anna är hon dock en helt annan person och nu gäller det förstås för Anna att bevisa att den personen inte alls är Alistairs fru, och att han de facto har mördat henne hemma i sitt eget kök. Men tror hon ens på det själv? Hon är trots allt bara en tablettmissbrukande tokig kattkvinna, enligt sina värsta belackare. Nu börjar en frenetisk jakt på en eventuell mördare.

Foto: Netflix

Kvinnan i Fönstret är en bagatell. En bagatell som dessutom bygger på en bok som förvisso var en uppskattad storsäljare men samtidigt också i första hand benämndes som en så kallad strandnovell eller flygplatspocket. Simpel spänning som lämpar sig för sträckläsning men inte kvalar in som någon finkultur direkt. De som är involverade i filmatiseringen däremot, där snackar vi tungt garde. Pulitzer-vinnaren Tracy Letts, en av vår tids bästa kvinnliga skådespelare Amy Adams, Oscarsvinnarna Gary Oldman och Julianne Moore och regissören bakom kritikerrosade Darkest Hour. Samt en hel del ytterligare stjärnglans i diverse biroller. Men filmen är inte bara stjärnspäckad, den är också riktigt snygg. Bruno Delbonnel, femfaldigt Oscarsnominerad har fångat atmosfären in i minsta detalj. I och med Annas agorafobi utspelar sig i princip hela filmen hemma i hennes väl tilltagna och synnerligen dunkla lägenhet i New York och den känns både som en chic kuliss och ett funktionellt fängelse. För mig som inte har läst förlagan blev jag positivt överraskad. Det är som sagt en av de där filmerna som är så otroligt korkade att de slut blir bra. En av de där filmerna som vi alla vill ha någon gång då och då. När vi kan lämna rim och reson hemma, stänga av den överarbetade hjärnan och bara bli underhållna. En film som låter oss sitta på nålar och tugga frenetiskt på naglarna ända fram tills det allra sista frågetecknet till slut kan rätas ut. Den kommer inte att riva ner några applåder hos en Oscarsjury eller ens få särskilt höga betyg hos kritikerkåren men ibland får man släppa det där och bara njuta av en bagatell när den är som bäst.

Kvinnan i Fönstret finns att streama på Netflix

 

 

 

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."