Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Film Recension

Les Misérables – Recension

Det börjar oerhört mäktigt, med en mastodontscen över hur hundratals straffarbetare, dyblöta och frusna, kämpar med att dra upp ett förlist skepp in i en torrdocka. Sjungandes drar de i takt upp den enorma båten, och det är ingen tvekan om att allt är väldigt miserabelt. Det är inte heller någon tvekan om att det är en riktigt storslagen och melodramatisk film som väntar.

Les Misérables är inte främst en filmatisering av Victor Hugos roman från 1862, utan en renodlad musikal, baserad på den scenföreställning som hade premiär på 80-talet. I centrum av historien står den före detta straff-fången Jean Valjean (Hugh Jackman) – en gång fängslad för att ha stulit en limpa bröd – som efter att ha brutit mot sin villkorliga frigivning fortsätter att jagas av sin fångvaktare, sedermera polismästare, Javert (Russel Crowe), som till varje pris vill se honom bakom galler. En gång tjuv, alltid tjuv, är Javerts devis. Hans tanke om att ingen människa kan förändras till det bättre står i kontrast till det som kanske är den här historiens kärna: vikten av mänsklig medkänsla och hopp.
Valjean lyckas skapa sig en ny identitet och klättra på samhällsstegen, men när han bestämmer sig för att ta hand om fabriksarbetaren Fantines (Anne Hathaway) unga dotter Cosette förändras allt. I bakgrunden pågår politiska omvälvningar, och historien om ett gäng unga revolutionärer i Paris vävs in i historien.

Hugh Jackman och Anne Hathaway är miserabla

Så hur bra är skådisarnas sånginsatser? Hugh Jackman, Oscarsnominerad för sin roll som Jean Valjean, gör helt klart en riktigt bra insats, och Anne Hathaway (även hon Oscarsnominerad) likaså. I sitt paradnummer levererar hon en hel låt i en scen som ser ut att vara filmad i en enda tagning, eftersom kameran hela tiden ligger på hennes ansikte (fulgråtandes, vilket är rätt befriande efter att jag tidigare i filmen irriterat mig lite på att hon hade så himla fräscha tänder i jämförelse med de andra fabriksarbetarna). Riktigt imponerande.

Skådespelarna sjöng live när scenerna filmades, istället för att mima till förinspelad musik som det brukar vara, och det märks verkligen i intensiteten och faktiskt också lite i att det inte är så perfekt hela tiden (på ett bra sätt). Den som gör sämst insats är faktiskt Russel Crowe. Nu brukar jag i allmänhet inte gilla Russel Crowe särskilt mycket, men här är han faktiskt ovanligt träig och sjunger på ett väldigt ansträngt sätt. Han är uppenbarligen ingen nybörjare på att sjunga – killen har ju ett eget rockband till och med – men musikalsång är nog inte riktigt hans grej, och han gör ett svagt intryck som filmens antagonist polismästaren Javert.

Helena Bonham Carter och Sasha Baron Coen dyker som filmens ”comic relief”, som det gräsliga värdshusvärdparet som tagit hand om Fantines dotter medan hon jobbar för att överleva. Helena Bonham ser ut ungefär som hon brukar göra på film faktiskt, med allmänt excentrisk 1800-talslook i korsett och upptouperat goth-hår (tänk valfri Tim Burton-film), och hennes och Baron Coens roller får mig osökt att associera till Sweeney Todd. De är helt klart underhållande, men sticker samtidigt ut ganska mycket från resten av filmen.

Helena Bonham Carter och Sacha Baron Coen är pösiga

Regissören Tom Hooper har gjort en extremt klassisk filmatisering av en klassisk musikal, och att den skulle Oscarsnomineras till bästa film är ungefär lika förutsägbart som att en tappad macka landar med smöret nedåt. Samtidigt skulle det kännas rätt trist om den vann, just för att den är så himla klassisk. Hur enormt vacker och välspelad den än är (för det är den), så fångar den mig inte riktigt, och överraskar framför allt inte.

Missförstå mig inte, Les Misérables är en oerhört välgjord film, det är liksom svårt att hitta något konkret att klaga på. Men jag fann den helt enkel lite tråkig och seg ibland. Det ligger ju i själva musikalens natur att det ofta tar rätt lång tid att få fram det som ska sägas, eftersom det ska sjungas istället för pratas. Faktum är att det i stort sett inte är några talade repliker alls i Les Misérables, och det har ju sina nackdelar. Samtidigt som det, som sagt, ju ligger i musikalens natur.
Så om man säger så här – gillar du inte musikaler tror jag inte att det här är filmen som kommer vinna över dig. Men om du är ett riktigt Les Misérables-fan kommer du nog å andra sidan inte hitta mycket att klaga på i Tom Hoopers film.


LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Gillar mat, handarbete och vampyrer. Får gåshud av introt till HBO-serien Angels in America och när Billy Elliott dansar sin argdans till ”A town called Malice”. Är stammis på Göteborgs Filmfestival och planerar att i framtiden även bli det i Cannes.