Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Film Recension

Lincoln – Recension

Lincoln

Lindén: Vill man göra det enkelt för sig kan man säga att Steven Spielberg gör två typer av filmer. Dels filmerna som enbart ska underhålla, typ Indiana Jones och Jurassic Park. Sedan har vi filmerna som är ”viktiga” och har ett budskap. I den senare kategorin hittar man filmer som Amistad, Schindler´s List, München och Saving Private Ryan. Inte helt otippat sällar sig Lincoln till den senare kategorin. Det finns nog ingen president i USA som är mer omhuldad än Lincoln och myterna rörande honom är många. Hans främsta gärning var avskaffandet av slaveriet år 1865 och det är det som Spielberg fokuserar på i den är filmen.

Filmen handlar om det politiska rävspelet som krävdes för att genomdriva lagen och vilken slug och rätt hänsynslös president Lincoln var. Spielberg är mäkta imponerad av Lincoln som person och politiker – inga som helst tvivel om den saken. Det här är ett rent och skärt hjälteporträtt med en fullkomligt magnetisk Daniel Day-Lewis i huvudrollen. Men filmen håller nästan på att köra i diket redan i öppningsscenen. Det amerikanska inbördeskriget rasar och södern mår inte så bra. Plötsligt får vi se Vi Lincoln sitta i någon form av barack i anslutning till ett slagfält. En efter en kommer soldater fram, både svarta och vita, och inför Lincoln, reciterar de hans kända Gettysburg-tal. Lincoln sitter lugnt och lyssnar. han flikar in ett och annat visdomsord som vore hans nedstigen från himlen och att det är hans lärjungar som fått en audiens. Det balanserar på pekoralets knivsegg och hade Spielberg brassat på med stråkar i det läget hade jag rest mig upp och gått. Hur kände du initialt?

Hej, här sitter jag och lyssnar på mitt eget tal

Lindman: Jag tyckte faktiskt inte att det var något större problem. Eftersom jag inte läst några recensioner eller ens sett trailern så visste jag inte alls vad jag skulle förvänta mig men inledningsscenen, en av få som inte innehåller någon som helst dialog är både skrämmande och mäktig. Nordstatare mot Sydstatare i lervälling. Någon trampas ner och försvinner i dyn. Soldater som spetsas på bajonetter och här trodde jag väl att filmen skulle sälla sig till den andra kategorin som du nämner ovan. Jag förstår dock vad du menar med att det är på gränsen. Övergången från brinnande inferno till tillbakalutat ordbajseri är kanske inte helt smärtfri men jag tycker ändå att Spielberg kommer undan med äran i behåll. Jag trodde nog att han skulle falla tillbaka i gamla synder, börja vifta med flaggor och gödsla med tårdrypande tal.

En sak är i alla fall säker och det är att Lincoln tvivelsutan är en fantastisk humanisering, en oerhört färgstark biografi av en viktig person under en avgörande period i amerikansk historia och Daniel Day Lewis är, precis som du skriver som vanligt helt magnifik. Karln har ju ingen som helst konkurrens när det gäller att verkligen gå in i en roll. Frågan är om vi någonsin kommer att få se en skådespelare som Lewis under vår livstid. Han lyckas ju till och med att toppa sin egen insats i There Will be Blood, vilket jag personligen trodde var omöjligt men tyvärr krävs det nog att man är ganska insatt i ämnet för att kunna uppskatta det här ganska tungrodda dramat på två och en halv timme. Nu var det ett tag sedan jag läste historia i skolan men jag vill minnas att det amerikanska inbördeskriget fick ganska sparsamt med tid i klassrummet. Vad tror du, kommer den breda massan att orka hänga med i alla långa, dialogdrivna scener?

Stadig blick i fält

Lindén: Jag håller helt med dig gällande Daniel Day-Lewis. Han är ett unikum vars like vi nog aldrig kommer får se. Den svenska kunskapsbanken om det amerikanska inbördeskriget är nog inte så stadd i kassan och det är ju onekligen intressant att få en inblick i spelet kring denna vattendelare i den amerikanska historian. Visst är det lite baktungt och dialogdrivet – men så är det är ju inte vem som helst som skrivit manus – Tony Kushner kan det där med dialog fast ibland skiner hans teaterbakgrund igenom och då blir det lite väl pompöst. Kanske för pompöst för att bli en internationell publiksuccé. Filmen påminner i sina sämsta stunder om West Wing där Jed Bartletts karaktärsbygge, likt Spielbergs Lincoln, sker genom historieberättande. Ofta får en anekdot avgörande betydelse för Lincolns underhuggare när de ska fatta ”rätt” beslut. Lincolns visdomsord är deras bränsle och det frestar på mitt tålamod. Jag inser att jag låter sjukt negativ nu – faktum är att jag bitvis gillade filmen men jag störde mig på Spielbergs lite väl flagranta idoldyrkan. Vad tyckte du förresten om Tommy Lee Jones karaktär? Vid det här laget ringer han ju in sådana roller – men som han gör det!

Tommy gör sing grej

Lindman: Det låter kanske märkligt med tanke på vågen av superlativ som vräkt in över Steven Spielbergs nya mästerverk , arvtagaren till Schindler’s List men jag stämmer faktiskt inte riktigt in i den här kollektiva lovsången. Det känns uppgjort på något sätt. Det är så uppenbart att Spielberg vill gå in och krossa allt motstånd på kommande Oscarsgala. Allt är perfekt. Scenografin, kostymerna, atmosfären, den teatraliska dialogen och givetvis, alla makalösa skådespelarinsatser. Tommy Lee Jones karaktär, Thaddeus Stevens, den radikala tokrepublikanska ledaren som brinner så starkt för abolitionismen, eller Sally Field som presidentens hängivna fru, Mary Todd. Denna djupt deprimerade och plågade kvinna som ensam får bära sorgen från sitt bortgångna barn. Alla är fullständigt lysande i sina respektive rolltolkningar och jag borde ju egentligen jubla och dansa en munter dans, skjuta raketer i natthimlen och bygga ett altare till Spielbergs och Kushners ära men någonstans kryper den ändå fram, tomheten. Trots den långa speltiden känner jag ändå, ”var det här allt?” Det är svårt att beskriva men jag kan inte skaka av mig känslan av att det är precis det här Spielberg vill men jag vill ju inte bli serverad, jag vill plocka själv och det är väl som du säger, att teatern lyser igenom lite väl tydligt. Hade jag jobbat på kvällspressen så hade rubriken blivit ”Spielbergs Oscarskupp”. Vad tycker du? Är det inte lite väl utstuderat?

Jesus och hans lärjungar

Lindén: Visst är det så! Hade man byggt ett Oscars-labb (i Schweiz) där allvarliga män i vita rockar fått arbeta med att, i alla fall i teorin, ta fram den perfekta vinnarfilmen så hade resultatet nog blivit något i stil med Lincoln. Den har verkligen ”allt” – men som du säger det känns sterilt och lite blodfattigt. Jag tror din känsla till viss del beror på att det är svårt att engagera sig. Jag antyder alltså inte att du är likgiltig inför slaveriet – men det är ju rätt tydligt var åt det barkar hän. Vi följer en snitslad bana och de ”goda” karaktärerna är absolut fantastiskt välskrivna – men de ”onda” är ju mer endimensionella än en random skurk ur en Beck-film. I Spielberg och Kushners iver att helgonförklara Lincoln glömmer de kardinalregeln inom drama; skurken måste alltid vara mer intressant än hjälten. Och priset till mest onödiga karaktär måste ju vara Jospeh Gordon-Levitt som Lincoln son. Vad var poängen med honom? Det var ett sjukt onödigt sidospår som inte ledde någonstans. Men jag blev manipulerad av hantverket – direkt efteråt tänkte jag att ”det här var väl en bra film” – men redan efter en dag eller två kom ett litet ”eller..?” smygande och det har jag inte kunnat skaka av mig. Teknisk perfektion innebär inte automatiskt att det blir en bra film. Vad tror du då; blir det jackpot för den gode Spielberg när guldgubbarna ska delas ut?

Lindman: Jag är helt övertygad om att det kommer att plockas statyetter som aldrig förr. Spielberg, en imponerande ensemble och ett viktigt ämne, ett ämne som dessutom ligger jänkarna varmt om hjärtat då den avhandlar en enskild händelse som kom att förändra en hel kontinent och därigenom också en hel värld. Att filmen sedan inkluderar nämnda kontinents mest populära president genom tiderna lär ju inte ligga upphovsmännen i fatet direkt. Ödet är ju redan utstakat. Missförstå mig rätt nu, de flesta nomineringarna är givetvis helt befogade. Hantverket är, som vi båda varit inne på, i det närmsta prickfritt och skådespeleriet är i sina bästa stunder det styvaste jag sett men bästa film? Nej, det köper jag inte. Jag har fastnat i Spielbergs diaboliska fällor så många gånger förr men den här gången håller jag mig på tryggt avstånd från masshysterin. Smått lyrisk men samtidigt lite besviken över helheten slänger jag ut en solid trea i betyg.

Lindén: Jag säger inte emot. En solid trea.

Lincoln har biopremiär 25 januari


3 COMMENTS

  1. Tack för utmärkt analys och kritik. En kommentar till handlingen: Avskaffandet av slaveriet innebar att nordstaterna fick tillgång till billig arbetskraft. Industrialiseringen hade inletts, järnvägar skulle byggas och arbetskraften fanns i söder. Att bara framställa Lincoln som idealist och glömma den ekonomiska realitet som drev fram amendment 13 är en skönmålning och förenkling. Filmen hade vunnit avsevärt på att poängtera denna andra faktor.
    Emily von Sydow, Bryssel

  2. Tack Emily! Bra förtydligande. Just den ekonomiska aspekten nämns ju bara i en bisats av en karaktär i fredsförhandlingsdelegationen från södern. Det hade ju onekligen gjort filmen mer komplex, intressant och hederlig. 

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Gillar rockmusik, konfetti och kulörta lyktor. Tittar gärna på premiumkanalernas serieutbud, skräckfilm och amerikansk independent. Medverkar med jämna mellanrum i Sveriges Radios PP3 med den föga blygsamma titeln "filmexpert".