Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Film

London After Midnight – en film som nästan inte finns

london-after-midnight-poster

13 maj 1967 är en svart dag i filmhistorien. En brand i ett lagerrum i Metro-Goldwyn-Mayers filmstudio förstörde då hundratals originalfilmer, främst från stumfilmseran men också tidiga talfilmer. Exempelvis fanns Victor Sjöströms The Divine Woman med Greta Garbo i huvudrollen, tecknade Tom & Jerry före 1951 och Helan och Halvans kortfilm Blotto bland filmerna som gick upp i rök, och nu anses vara lost films. I vissa fall har kopior lyckats hittas, och i andra fall har delar av filmerna kunnat räddas, men onekligen och olyckligt nog har eftervärlden fått ett mindre filmutbud.

Den kanske mest mytomspunna och saknade filmen kan vara London After Midnight från 1927. Jag uppmärksammade denna films existens (eller avsaknad av existens) häromveckan i ett dubbelavsnitt av Whitechapel (S03E05-06) där den figurerade i en mordutredning. Den sas vara den mest skrämmande film som någonsin gjorts, och att man blev galen om man såg den. Skapliga argument för att se den tänkte jag givetvis och började göra lite efterforskningar.

Tod Browning
Tod Browning

Regissören Tod Browning (1880-1962) satte tidigt upp teaterföreställningar hemma på gården, och hans fascination för allt som har med cirkusliv att göra gjorde att han vid 16 års ålder rymde för att pröva sina vingar som levande lik i en begravningsakt, clown och vaudeville-magiker. Med den bakgrunden kan man ana Brownings förtjusning för det udda och underliga.

Han hoppar sedermera av som direktör för en varietéteater, och mellan åren 1913 och 1919 är Browning med i ett femtiotal filmer som skådespelare. Efter en bilkrasch där han skadas svårt och en passagerare dör börjar han istället skriva manus under rehabiliteringen. Stumfilmer är vad som nu gäller, och hans karriär tar fart. Browning använder ofta särpräglade teman, gärna med cirkusanknytning som han förstås har mycket god kännedom om, och det verkar gå hem bland en förmodad hänförd publik. The Unknown (1927) handlar exempelvis om en armlös knivkastare! Bara en sådan sak. Samma år regisserar han London After Midnight, en mystisk historia från 1920-talets London med klara skräckinslag. När tekniken utvecklas och ljud och tal äntligen kan kopplas till bild gör Browning sina kanske mest kända verk; Dracula (1931) och Freaks (1932). Hans något kontroversiella filmer orsakade dock en 30 års bannlysning i Storbritannien, och han fick därefter allt svårare att finansiera fler projekt.

Lon Chaney
Lon Chaney

Men innan Brownings karriär gick i stå gjorde han tillsammans med skådespelaren Lon Chaney ett tiotal filmer, däribland London After Dark. Chaney fick epitetet ”Mannen med tusen ansikten” som pionjär av generöst användande av makeup för att skapa ofta groteska och plågade karaktärer. Liksom samtida Bela Lugosi, Max Schreck och Boris Karloff var han innehavare av ett lätt säreget, för att inte säga otäckt, utseende. Ett urval av Lon Chaneys huvudroller är exempelvis Quasimodo i The Hunchback of Notre Dame (1923) och fantomen i The Phantom of the Opera (1925). Som Brownings favorit skulle han sannolikt även fått göra rollen som Dracula 1931 också om det inte vore för det faktum att han dog året innan. Jag vet, visst låter döden som ett närmast småborgerligt skäl att inte vara med i en sådan produktion.

Men åter till London After Midnight. Glädjande nog visade det sig att en del material av filmen faktiskt undkom branden 1967, och 2002 skapades en 45-minuters version rekonstruerad av stillbilder. Detta alster kan hittas på DVD-utgåvan The Lon Chaney Collection, men även på YouTube där jag inte så vetenskapligt utförde en empirisk studie om jag själv skulle bli galen eller inte av att se filmen. Det kan ju också vara så att rekonstruktionen inte alls har den förmodat övernaturliga förmågan som originalet att kunna göra folk tokiga.

I tider där kanske främst den yngre generationen mest verkar sukta efter 3D-versioner är möjligen en stumfilm, därtill enbart baserad på stillbilder, inte världens hetaste. Men om man gillar filmhistoria och skräck är London After Midnight ändå klart sevärd.

london-after-midnight-chaney-2
Chaney är en glad prick

Filmen ger dock onekligen ett lätt förvirrat intryck, men detta tillskriver jag mest det faktum att det faktiskt är en stillbildsrekonstruktion och dessutom en ej komplett sådan. Roger Belfour, en välbärgad man, hittas död med ett självmordsbrev vid sin sida. Kommissarie Burke (Lon Chaney) utreder det hela, det finns några få misstänkta, men utredningen läggs ner med det förmodade självmordet som förklaring. Fem år senare flyttar det in en mystisk man (också han spelad av Chaney) i bäverskinnshatt och vassa tänder i Belfours nu övergivna hem, och när det visar sig att Belfours grav är tom börjar skräcken sprida sig i omgivningen.

Hade det inte varit för vampyrinslagen skulle det hela kunna vara vilken Miss Marple-historia som helst, men den stora behållningen är varje bildruta med den mycket bisarre Chaney. Jag måste även slå ett slag för the bat girl Luna, hans kompanjon, som ger gothen en tidig, estetisk förebild.

Edna Tichenor som Bat girl
Edna Tichenor som Bat girl

Ett tips, och vad jag själv skall göra härnäst, är att leta upp Brownings remake Mark of the Vampire (1935) vars manus sägs vara snarlikt det i London After Midnight. För så värst galen blev jag ju inte, inte värre än innan i alla fall.

LEAVE A RESPONSE

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Synthare och Arsenal-fan som bygger webbar till vardags. Föredrar intresseväckande dialog före explosioner, och gäspar vanligtvis när det blir för mycket action såvida det inte sker i rymden. Tycker Totoro är det gulligaste djuret som någonsin fångats på film.