Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Film Recension

All is Lost – Recension

AIL4

Scenario – Du har stämplat ut och gått i pension. Efter ett långt idogt arbetsliv har du kunnat casha in rätt bra och därmed kunnat köpa loss den där  40-fotaren du gått och suktat efter i så många år. Tänk att få spendera sin sista tid i frihet, att bara plocka med det allra nödvändigaste, att sätta kurs mot Indiska Oceanen och ligga där och guppa i någon fridfull bukt.
Du är omgiven av smaragdgrönt vatten så långt ögat når och färgglada fiskar skvätter upp små plymer av saltvatten när de leker vid vattenytan. Det är harmoni och tid för kontemplation. Du är helt allena och alla förbindelser är sedan länge avklippta. Inga tjatiga släktingar som ringer i tid och otid och undrar varför du aldrig hör av dig längre, ingen Facebook-hets, inga deprimerande nyheter klockan 20.00 i hörnsoffan. Det är du och båten. Den gamle och havet.

En dröm för många och kanske även för mig själv längre fram i livet, så tänkte jag i alla fall ända tills jag såg All is Lost vill säga. Om jag var sugen på att kasta ankar och gå till sjöss innan så är jag det definitivt inte längre.

Varför undrar du kanske då och här har vi ett litet problem. Om någon skulle fråga mig vad All is Lost handlar om så skulle det kunna låta ungefär så här:

”Ja, ni förstår, det är alltså Robert Redford som är på en båt. Han är där helt själv och pillar med lite saker. Han säger inget men han kopplar om sladdar, steker lök, knyter knopar, pumpar läns och kollar på klockan ibland. Sen börjar det blåsa på och regna rätt rejält.”

AIL2
Lugnet före

Min kvalificerade gissning är att det inte är jättemånga som hade sprungit till biljettkassan och köpt biljett. Visst, beskrivningen är egentligen klanderfri, grovhugget är det vad som händer i rullen men det här är helt enkelt ännu en sådan där film som är svår att beskriva. Egentligen borde det vara lätt eftersom den är oerhört avskalad och fri från dialog men hela filmen bygger på känslan. Känslan av att vara på den där segelbåten när naturens makter visar sin styrka, när en fridfull segeltur förvandlas till en mardröm som närmast kan beskrivas som kattens lek med råttan. Man behöver få se hur vattenmassorna sakta men säkert fyller däck eller hur en stormby kan slita loss en mast och förvandla den till pinnved.

All is Lost är en veritabel skräckfärd men utan panik. Ni vet ju hur det brukar vara. När det vankas katastrofer på vita duken så kan man i princip alltid räkna med panikslagna människor som tar högst tvivelaktiga beslut. Det skriks och viftas hysteriskt med armar och ”the F-word” används konstant. Man springer, hoppar och kastar sig över första bästa nödlösning. Men inte Robert Redford inte, han vägrar ta den vägen. Istället är allt han gör i avgörande situationer genomtänkt och väl övervägt. Han stressar heller aldrig. När viktiga attiraljer ligger och simmar i en översvämmad kabyss kastar han inte sig i vattnet och jagar planlöst, istället vadar han fram till föremålen, plockar lugnt och sansat upp prylarna och lägger dem på en torr yta. En så enkel detalj men det är så ovant att se och samtidigt så realistiskt att det nästan känns surrealistiskt.

Filmen är helt fri från dialog och faktiskt nästan även från monolog och jag kan inte låta bli att tänka hur jag själv hade agerat i samma situation. Hade jag verkligen inte svurit högt för mig själv när saker konstant går åt skogen? Hade jag inte sjungit lite för att döva känslan av total isolering? Hade jag inte ens jublat när det omöjliga ändå blir möjligt? Vem vet, men Redfords tystnad ger nästan en andlig känsla över produktionen när det enda som hörs är vågornas brus, en vinande blåst och regnets tunga smattrande mot trädäcket. Ibland förstärks känslan med ett instrumentalt monotont musikstycke som sakta tilltar i takt med ovädret.

AIL3
Stormen

All is Lost är en ensam men mäktig upplevelse med en hypnotisk Robert Redford vid rodret. Han är den tysta sargade krigaren som trotsar vädrets makter. Han är den där hjälten i sagan som vägrar att ge upp utan strid. I ansiktet syns varje sår, varje fåra och saltkorn. Jag vill ställa mig upp och heja fram honom i kampen för överlevnad men jag är lika tyst.

Informationen är knapphändig och alternativen få. Vi får aldrig veta någon bakgrund, inga namn och vi vet redan från början att filmen bara kan sluta på två sätt. Han klarar sig helskinnad hem eller han dör där i det mörka djupet. Vilket alternativ regissören J.C. Chandor har valt tänker jag givetvis inte berätta här men om du är sugen på en annorlunda men gripande bioupplevelse som skakar om rejält så föreslår jag att du snarast går och tar reda på hur resan slutar.

All is Lost visas just nu på Göteborg International Film Festival och har biopremiär 21 februari

betyg4

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."