Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Annabelle Wallis i Malignant
Film Recension

Malignant – Lite för mycket av det goda när James Wan återvänder till sina rötter

Betyg

Efter en avstickare med Aquaman återvänder James Wan till skräckscenen och det verkar nästan som om att regissören vill ta igen de fem år som har gått sedan han senast skrämde livet ur sin biopublik för han håller sannerligen inte igen i Malignant. Det är en imponerande uppvisning i klichéartade skräckfilmsmoment men det är också en film som kryllar av plot-holes och obesvarade frågor.

Madison (Annabelle Wallis) blir brutalt misshandlad av sitt rövhål till karl, Derek (Jake Abel) som helst sitter hemma och glor på fotboll när hon får jobba, trots att hon är höggravid. Det visar sig också att hon tidigare har fått flera missfall, något som hennes man beskyller henne för. Hon klarar ju inte ens av att föda ett barn så vad skall han med henne till? Och historien skall upprepa sig. Madison får ännu ett missfall men någonting föds ändå den där ödesdigra dagen. Till en början är det bara en känsla, en förnimmelse av att något i henne har förändrats men snart börjar hon att se makabra saker, för henne helt okända människor som i sina hem blir bestialiskt mördade av en synnerligen vig, mörkklädd varelse med långt svart hår. Lite som om brunnsflickan i The Ring hade slängt på sig Matrix-Neos skinnrock och det är inte bara utseendet som starkt påminner om en oskön mix av dessa filmikoner utan även rörelsemönstret hos denna gäckande gestalt känns igen. Det är bullet time och stela leder. Ryckig och rigid.

George Young och Michole Briana White I Malignant
Foto: Warner Bros

Hon förklarar det prekära läget för syrran Sydney Lake (Maddie Hasson) som genast börjar gräva i Madisons förflutna. Det är nämligen så att Madison är adopterad och eftersom väldigt lite är känt om hennes bakgrund så kanske svaret finns där, tänker hon. Gräver gör också de två FBI-agenterna Kekoa Shaw (George Young) och Regina Moss (Michole Briana White) som får det otacksamma jobbet att utreda den här härvan och en härva är det tveklöst, en härva utan dess like för att vara exakt. Var börjar man ens? Madisons förklaring att det skulle vara hennes låtsaskompis från barndomen lämnar förstås en del att önska och inte blir det bättre av att utläggningen innehåller så ohyggligt många logiska luckor att det är inte bara jag som känner mig frustrerad utan man kan riktigt se frustrationen i de båda inspektörernas ansikten. Men de har ju utredningsplikt så det är inte mycket att välja på, det är bara att spotta i nävarna och hugga i och snart är ingen teori för galen för att avfärda. Den ena morbida sanningen efter den andra rullas upp och det verkligen är inga unika lösningar han kastar fram, den gode Wan.

Annabelle Wallis och Maddie Hasson i Malignant
Foto: Warner Bros

James Wan har gjort det enkelt för sig här. Han och manusförfattaren Akela Cooper har plockat varenda skräckfilmsklyscha från tidernas begynnelse, öppnat dörren till det där gamla gotiska huset där Madison bor med sin sedvanligt skräckfilmssvaga belysning, tryckt in rubbet och smällt igen dörren. Ansikten i fönster, skrikande skuggor, leksaker som får liv, dörrar som öppnas och stängs, lampor som flimrar, VHS-band, telefonsamtal från okänt nummer, röster från TV-apparater och allt annat ni någonsin sett i andra skräckfilmer finns representerade i Malignant. Filmen är som det där spöktåget man åkte som ung, fyllt av B-filmsrekvisita och ”hoppa högt i stolen”-ögonblick. Problemet var bara att det var samma upplevelse år ut och år in och till slut visste man förstås exakt när liemannen i plywood skulle hoppa fram ur skuggorna. Men samtidigt är det också precis här Wan excellerar. När det kommer till ren nostalgisk slasherkänsla så är det ofta förträffligt. Välbekant eller ej så är det träffsäkert och outsinligt. Det är tretton rätt på stryktipset. En lottorad som plötsligt går in. En tygellös våt retrodröm. För det är tydligt att Wan kan sin retroskräck utan och innan och Malignant slår ständigt på välbekanta strängar, trots att han här kombinerar mysig hemsökt light-skräck med riktig terror och gore en masse med läbbiga monster på ett sätt man inte ser särskilt ofta.

Annabelle Wallis i Malignant
Foto: Warner Bros

Någonting Wan gör utomordentligt är nämligen att sätta stämningen. Malignant är närmare bestämt en riktigt snygg produktion, i synnerhet inne i Madisons dunkla boning som ibland förvandlas till vad som närmast kan liknas vid ett skräckfyllt dockhus men också utomhus i ett regnigt Seattle där mörkret och skyfallet slukar alla ljuskällor förutom blåljusen. Michael Burgess kameraarbete här är rent lysande rakt igenom med snabba kameraåkningar och variation med olika vinklar och det kan inte poängteras nog mycket hur mycket det gör för den totala upplevelsen, i synnerhet när skådespeleriet är mediokert som bäst. Musiken från regissörens egna favorit, Joseph Bishara känns som hämtad direkt ur Suspiria och det är också den känslan han hela tiden har eftersträvat. Wan har själv i intervjuer berättat hur han inspirerats av italienska kioskdeckare, som i sin tur har inspirerat legendarer som Dario Argento, Mario Bava och Lucio Fulci men att han ville ha en egen modern touch och precis så blev det också med Malignant.

Det är ett hejdlöst potpurri av gamla klassiker och James Wans egna produktioner, för det skall sägas att han inte bara har lånat från sina branchkollegor utan han har också återanvänt friskt från sina egna filmer där mycket känns igen. Tyvärr blir det lite för mycket av det goda. Den generösa speltiden gör att det en och en halv timma in känns som om att filmen har stått och trampat rejält mycket vatten ett tag och där och då känns det mest av allt som en rörig uppvisning i stereotypa skräckfilmsmoment, ett hommage till genren, snyggt men tomt på innehåll. Men då smäller det till på nytt och en vansinnig final tar sin början. Visst, det är fullständigt orimligt och det är ostigt så att det förslår, vissa dialoger skär som knivar genom själen och B-filmens osaliga ande svävar ständigt över produktionen men jag skulle ljuga om jag sade att det inte är underhållande.

Malignant visas på bio nu 

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."