Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Film Recension

Margin Call – Recension

Hej. Vi gillar pengar. Mycket pengar.

Finansanalytikern Peter Sullivan kommer över information som pekar på att företaget riskerar att gå omkull. Det blir startpunkten för en bergochdalbanefärd med snabba finansiella och moraliska beslut som leder till att alla inblandade snart står på randen till en katastrof.

Margin Call berättar om en fiktiv investmentbank som utlöser den globala finanskrisen. Att det är Lehman Brothers som är förebilden torde vara ganska troligt.

En extremt sliten Stanley Tucci får i början av filmen sparken från sitt jobb som chefsanalytiker på bolagets risk-avdelning. Det är inte bara han som avkskedas, 80% procent av arbetsstyrkan går och lägger sig i stålbadet. Det sista Tucci gör innan han slängs ut från kontoret är att ge en USB-sticka till den yngre kollegan Peter Sullivan. Han säger: ”Var väldigt försiktig med informationen på den här”.

När de andra går på strippklubb, snortar kola och dricker Johnny Walker Blue sitter Peter Sullivan kvar på kontoret och går igenom informationen. Han blir snabbt varse om krisen. Genom en avancerad kalkyl visar det sig att bankens skulder vida överstiger dess tillgångar. Skulle siffrorna komma ut i offentligheten får det katastrofala konsekvenser inte bara för företaget utan för hela den finansiella sektorn.

Peter ringer in sina kollegor trots att det är sent och det blir en nattmangling för att avgöra vad det ska göra, eller inte göra, med informationen.

Peter släpper bomben för styrelsen

Att det här är en pratig film är ingen överdrift. För trots att paniken sprider sig agerar samtliga inblandade nästan sömngångaraktigt. Det är ingen överlappande dialog med springa-i-korridorer-figurer á la Aaron Sorkin. i Margin Call är det pannor i djupa veck och uppknutna slipsar och prat om vem som tjänar mest.

Filmen styrka är skildringen av den totala bristen på empati för de som kommer bli lidande av finanskraschen. Planen för att krångla sig ur den oundviklig konkursen är att sälja alla tillgångar snabbt, trots att de är medvetna om att papperna inte är värda mer än en D-mark under mellankrigstiden. Försäljningen måste gå snabbt innan marknaden hinner reagera  – det viktigaste är att inte sitta med Svarte Petter när dagen är slut.

Bankens ägare, iskallt spelad av Jeremy Irons, förordar den här drastiska lösningen medan Kevin Spaceys karaktär motsätter sig – inte av moraliska skäl utan snarare ur ett affärsmässigt perspektiv. Han resonerar att om de blåser sina kunder så grundligt så kommer de aldrig tillbaka. Irons pekar på historien – liknande scenarion har utspelats tidigare och bankerna kommer alltid i slutändan att landa på fötterna. Att miljontals människor tvingas lämna hus och hem är bara en faktor i en cynisk ekvation.

För som Paul Bettanys karaktär säger: ”Fuck normal people, det är vi som lägger fingrarna på vågen så att ”normal people” ska kunna köpa allt de vill ha för att kunna leva sin normala liv”

Och så var det ju – få klagade på bankernas moral och girighet så länge det egna fondsparandet gick som tåget och värdet på bostaden steg i höjden.

Kevin vet vad som måste göras med tvekar

Svagheten med Margin Call är avsaknaden av någon egentlig dramatik. Med facit i hand vet vi hur det kommer gå – samtidigt är det sannolikt den mest realistiska skildringen av finanskrisens mekanismer. Att några få världsfrånvända människors beslut kan påverka hela världsekonomin. Konsekvenserna märks än idag och den allmänna acceptansen av Occupy Wall Street-rörelsen är ett tecken på hur bankernas sociopatiska agerande fått ett tvärsnitt av USAs befolkning att rasa.

Margin Call är sevärd men vill man att blodet ska koka är det en bättre idé att söka upp den briljanta dokumentärfilmen Inside Job och det täta HBO-dramat Too Big Too Fail.

Margin Call har svensk biopremiär den 16:e mars.

8 COMMENTS

  1. Bra film och bra recension, med vissa undantag. ”den totala bristen på empati för de som kommer bli lidande av finanskraschen” Man begär inte att en recensent ska vara ekonom, men hur tänker han här? Menar han på samma sätt att varje gång jag går in McDonalds så skall jag känna empati för afrikaner som blir utan mat? Den i filmen som kommer att bli lidande är banken som skildras.De säljer ’skiten’ till sina konkurrenter som därmed får lida istället. Kunde inte vara enklare att förstå. Låt vara att de även säljer till kunder som inte är konkurrenter och det är förstås klandervärt. Men egentligen inte mer klandervärt än att köpa ’skiten’ utan att veta vad det egenligen är värt.

  2. Jag tror inte att de amerikanska skattebetalarna som fick stå för notan när håller med dig i ditt resonemang.

  3. Bara för att man efteråt vet att staten tog notan för detta misslyckande är det inget som var givet i det läget då filmen utspelar sig.Därmed kan man inte heller vänta sig att bankcheferna skall visa empati (om de var bankcheferna som recensenten åsyftade) för att staten och därmed bl.a. skattebetalare skall stå för notan.

    Och låt för argumentationens skull detta vara fel. Låtsas att det var helt klart att staten skulle få stå för notan. Det skulle ändå inte spelat någon roll om denna banken behållt alla dessa övervärderade värdepapper istället för att sälja dem. Staten hade fått ge ett ungefär lika stort stödpaket oavsett vem som blev sittande med svarte petter då systemet (nästan) brakade samman.

    Så oavsett hur man vrider problemet kan jag inte se att ditt moralfilosofiska uttalande kan bli giltigt i den mening att de kunde agerat annorlunda när de väl ägde de övervärderade värdepapperen, oavsett hur emapatiska de var. Det är heller inte viktigt. Filmen var helt enkelt sevärd om man är intresserad av bankvärlden.

  4. Jag tänker på Paul Bettanys karaktärs rant som mynnar ut i ”fuck normal people!” som ganska talande för bankens syn på människorna utanför deras bubbla. I slutändan handlar det ju om att handla hederligt eller ohederligt och inte ens en psykopat kan väl hävda att bankernas agerande var särskilt reko? Så, jo..jag tycker det är ganska uppenbart att empati inte var en stapelvara på den förvisso fiktiva banken.

  5. Affärsverksamheten är inte att vara empatisk, där ger jag dig rätt. Men i recensionen talar du om emapati när det gäller att snabbt sälja de övervärderade värdepapperen. Det där med ”fuck normal people” är en annan del av din recension, så därför avstår jag att (mot)argumentera mot ett nytt argument, som eventuellt andra läsare av detta skulle tolka som att vi forfarande argumenterar min ursprungliga invändnig.

  6. Såg filmen igår och håller med dig Måns i allt. Vad man försöker visa i filmen är väl också den totala bristen på ansvar, bolaget hade gjort något under en längre tid som var tveksamt utifrån ett moraliskt perspektiv. De hade blivit varnade tidigare om att deras affärsmodell inte var sund men fortsatt och nu när man insåg det så försökte man rädda så mycket som möjligt trots insikten om vad det skulle medföra. Otäckt. 

  7. Ja, man får en känsla av att det är väldigt initierade människor som har gjort filmen. Ansvaret uteblir när man håller på med andras pengar och historian kommer upprepa sig gång på gång..

  8. Man kan undra om ”att sälja alla tillgångar snabbt, trots att de är medvetna om att papperna inte är värda mer än en D-mark under mellankrigstiden.” är moraliskt förkastligt för att det är en amerikansk bank som gör detta, eller är det en allmän levnadsregel? Frågan kommer upp då man i Dagen Industri den 5 oktober 2013 kan läsa om en privatperson som gjort det som recensenten hakat upp sig på. Nämligen upptäckt att fadern (avliden) köpt värdepapper med tveksamt värde. Han biter inte ihop och nöjer sig med återstoden av arvet, utan säljer värdepappren så snabbt som möjligt, till ”a bigger fool” som ännu inte fattat att de saknar värde. Reko eller inte? Lider mannen av en total brist på emapti?

    För övrigt kan man konstatera att filmmakaren själv säger att det inte är något konstigt med det som recensenten ovan tycker är total brist på emapti. Det är helt enkelt spelets regler att sälja värdepapper till den som värderar dessa högst. Lyssna på Jeff Goldsmiths podcast om denna film (tack för podtipsen, onyanserat).

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Gillar rockmusik, konfetti och kulörta lyktor. Tittar gärna på premiumkanalernas serieutbud, skräckfilm och amerikansk independent. Medverkar med jämna mellanrum i Sveriges Radios PP3 med den föga blygsamma titeln "filmexpert".