Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Film Recension

Mission Impossible: Rogue Nation – Recension

MI RN1

Nu är det nästan 20 år sedan ojämne thrillerregissören Brian De Palma låg hemma i soffan och slözappade mellan kanalerna och hittade en gammal sömnig TV-serie som tuffade på utan att någon riktigt brydde sig. Han snodde konceptet, tryckte in rejält med action och nerv och kioskvältaren var ett faktum. Det må också redan ha gått fyra år sedan adrenalinmaxade Ghost Protocol fullkomligt vräkte oss ur biofåtöljerna men när en av tidernas mest lättidentifierade introlåtar drar igång så infinner sig den välbekanta känslan direkt. Det har blivit dags för del fem i ännu en franchise som vägrar att dö.

MI RN2
Tompa och Beckis hänger på stan och jagar terrorister.

Spionfilmer är numera som ett avsnitt av På Spåret men med betydligt fler dödsfall. Man avverkar fyra-fem storstäder i ett rasande tempo och har man inte full koll på sitt resmål så förlorar man. I På Spåret på poäng, Här spelar man med sitt liv som insats. Vi startar vår resa i Minsk där ett flygplan lyfter med en dödlig last. Jänkarnas svar på James Bond hänger utanför planet när det lyfter i typ trehundra knyck och trots sina milt sagt något virriga hjälpredor lyckas han ändå ta sig in och oskadliggöra hotet. Succé! Nu tar vi oss till vårt första resmål. Vart är vi på väg? ”Bonds sagoboksbjörn har egen station här liksom omsjungen belgisk krigsplats. På de våta gatorna har dubbla däck blivit standard, så även på torra, tar du hjälp av färdvägsmästaren hittar du både till sydspanskt vattenkrig och hemvist för tre fötter.”

Jamenvisst är det London! Här kliver Ethan in i en skivbutik men vaknar upp bortrövad, topless och torterad. Samtidigt i en rättssal sitter en butt-hurt CIA-chef och hävdar att Ethan Hunt (Tom Cruise) och hans metoder är synnerligen oortodoxa och måste stoppas till varje pris. Eftersom Hunley (Alec Baldwin) är just CIA-chef så får han som han vill och IMF (Impossible Missions Force) löses därmed upp på dagen. Hackergeniet Benji Dunn (Simon Pegg) och team ledaren William Brandt (Jeremy Renner) förflyttas omedelbart till CIA och får fortsätta arbeta men pressas dagligen på information genom lögndetektorer. Var är Ethan Hunt? Ingen som vet? Han har gått rogue. Men då får Benji plötsligt en härlig överraskning på posten och så har det blivit dags för vårt andra resmål. Vart är vi på väg? ”I vår stad har det funderats mycket och tänker du på psykoanalysens fader får du en ledtråd. På fritiden dansar alla vals och rider på ridskola, ja den spanska alltså.”Jaha, då får vi nog be om ett svar från dressinen tack.

Jamenvisst är det Wien! I vackra Vienna är det opera som står på agendan och konsten att döda någon med klarinett i tre gastkramande akter. Jakten går genom trånga korridorer och högt upp i taknockar men vem jagar egentligen vem? Vad vill den unge mannen som till 85 % består av kindben och vem är den där mystiska kvinnan i gult? Det här är frågor som Hunt och Dunn måste reda ut snabbt som ögat innan någon dör. Det är en enastående katt-och-råtta-lek i en mycket tacksam miljö. Minsta lilla detalj är avgörande för utgången och stundtals är det så vackert exekverat att jag får gåshud.

MI RN2
Den skönt bittre Simon Pegg är något så ovanligt som en comic relief som faktiskt funkar.

Den där kvinnan i gult förresten. Hon heter Ilsa Faust. Hon spelas av vår egna Rebecca Ferguson och hon är helt fenomenal i sin roll när hon går in och helt sonika stjäl hela showen. Fröken Faust lierar sig nästan omedelbart med Ethan eller gör hon det? Går hon verkligen att lita på eller är hon också en del av det brottssyndikat som Hunt och hans tappra män nu måste spåra upp och stänga ner om han skall ha något jobb kvar att gå till på måndag. I klassisk spionthrilleranda står det aldrig helt klart om huruvida Ilsa är en allierad eller en femme fatale och eftersom Rebecca Ferguson inte är någon etablerad Hollywoodskådis är det uppfriskande svårt att läsa av hennes karaktär. Efter en påkostad sorti bär det av till Casablanca och Marocko för en nästan outhärdlig undervattensscen där Christopher McQuarrie kanske tar det hela till en alltför överdriven nivå, men vad fan. Det är underhållande, genomtänkt och det är äckligt spännande så varför inte? Någonting vitalt försvinner i tumultet och nu följer en ösig jakt genom Europa där var och varannan människa är rogue.

Mission Impossible: Rogue Nation är fylld av torr humor och även om filmen är high-tech och nutida finns ändå den genuina känslan från svunna tider där. Med karaktärsögonblick och ett berättande som nästan andas Howard Hawks, karaktärsdriven action med en simpel plot och där bortglömda egenskaper som kamratskap och professionalism under tryck är essentiella budskap är Rogue Nation en betydligt mer lättsmält film än vad branschkollegorna Bond och Bourne har lyckats visat upp på senare tid.

Varje del i filmserien har haft sitt eget produktionsteam men Rogue Nation är den första där regissör och manusförfattare är en och samma person. Något som kan förklara hur 130 minuter smart actionfilm kan kännas så dramatiskt ihållande och konceptuellt enhetliga. McQuarrie har dock valt att använda sig av samma superba fotograf som i Ghost Protocol. Ett synnerligen smart drag då Robert Elswit kan det här med att skapa stämning och att ge liv åt varje bildruta. Något som kanske ändå blir lite extra tydligt i en vansinnig motorcykeljakt som slår Fast & Furious-serien på fingrarna så det sjunger om det. Tompa, 53 bast, i röd ormskinnsskjorta som pressar den där stackars bågen så att varje cylinder skriker av smärta. Vilken jävla kick!

MI RN3
Tom Cruise gör sina stunts själv.

Tom Cruise ja. Det här är hans tillflyktsort. Det spelar ingen roll hur många bakslag och hån han får utstå, privat eller yrkesmässiga Efter kraschade äktenskap, religiösa utspel och ett par mindre publikfiaskon i form av Jack Reacher och Oblivion, och en underskattad men inte heller succéartad thriller, Edge of Tomorrow så kan han alltid återvända hit. I och med Rogue Nation så står det tydligare än någonsin att Ethan Hunt är hans signaturroll. Men inte bara det, det är också en kommersiell oasis som han kan falla tillbaka på mellan mer riskfyllda projekt.

Det är ju inget nytt men med tanke på att åren går och att varje film blir mer och mer fysiskt utmanande så är det ingenting annat än imponerande att Tom Cruise fortfarande envisas med att göra sina egna stunts. Det gör en actionrökare och nagelbitare som den här ännu mer svettig att se. Framför allt när man tar pulsen på andra långlivade filmserier där den manliga huvudrollen borde ha gått i pension för länge sen. Ja, jag tänker på er nu Arnold och Bruce, apropå Terminator och Die Hard. Tom Cruise är fortfarande vid mycket god vigör och han är ett fullblodsproffs och perfektionist ut i fingerspetsarna. Kalla det fåfänga eller galenskap men han nöjer sig inte med half-baked. Det är också vågat att riva av posterscenen direkt. Den omtalade scenen där Tom Cruise hänger utanför planet. Det är lite som att börja en konsert med största hitlåten. Här skall det dock visa sig att hitlåten inte alls är den bästa.

Mission Impossible, should you choose to accept it är precis vad den utger sig för att vara. Det är full kareta från första stund men den tillför samtidigt inte särskilt mycket till genren. Det är en hel del som återvinns och om jag skall vara ärlig så tycker jag väl inte att de där maskerna funkar längre. Jag vet att det var själva grundstenen, själva essensen i serien men det blir liksom ingen överraskning längre. ”Jaha, var det han fast med någon annans ansikte? Ja, det var ju svårt att räkna ut. NOT” I det stora hela närmar man sig sin förlaga allt mer och det resulterar i ett ständigt närvarande hommage. Inte minst alla dessa James Bond-prylar som också går till överdrift men det största problemet är ändå skurken, eller rättare sagt hela hotbilden. Syndikatet känns mest av allt som ett avslaget IS, styrt av en schablonmässig superskurk, klädd i svart med väsande röst och förutsägbara avsikter. En liten shout out till skaparna också. Fimpa svenskan i fortsättningen va? Även om det är kul med svenska skådisar i stora produktioner så kändes de svenskspråkiga scenerna med Rebecca Ferguson och Jens Hultén otäckt mycket som en trailer för Johan Falk mitt i filmen. ”Jaha, nu skall vi allt se vad du är gjord av!” Äh, get the fuck out of here!

Nej, Mission Impossible: Rogue Nation känns kanske inte helt fräsch så här år 2015 men serien visar heller inga tecken på att självförstöras inom en överskådlig framtid. Det är habil action för en spionfilmstörstande publik och Tompa sätter här helt klart en hård press på Daniel Craig som snart måste upp och leverera i nästa franchise som vägrar att dö.

 Mission Impossible: Rogue Nation har biopremiär 31 juli
betyg3_5
 

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."