Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Film

Muscle Shoals – Recension

Screen-Shot-2013-08-20-at-2.11.27-PM
Muscle Shoals

De bredbenta skäggen i Lynyrd Skynyrd utgör sannerligen inte världens mest subtila kapell. Men i deras kändaste låt Sweet Home Alabama finns i alla fall en textrad som tveklöst är 70-talets grövsta underdrift:

”Now Muscle Shoals has got The Swampers. And they´ve been known to pick a song or two.”

Skynyrd syftar på en världens bästa rytmsektioner, The Swampers, som sannolikt figurerar på rätt många av dina favoritskivor. Och Muscle Shoals är ett litet samhälle i Alabama där två legendariska inspelningsstudior, Fame och Muscle Shoals Sound Studio, tonsatte stora delar av 60 och 70-talet.

fame-recording-studio-35e56f9d516f0cbc
Fame

Muscle Shoals handlar om soundet, artisterna och den förmodade magin som kommer från Tennesseeflodens södra bank. Teorin är alltså att själva myllan påverkade musikerna och bidrog till att de skapade alla klassiska låtar. Den humorlöse Bono figurerar i början av filmen och nästlar in sig ett snårigt och spirituellt resonemang om att leran och vattnet skapar ett trumljud som går att härleda till Afrika. Typ. En annan man, av indiansk härkomst, berättar att det bor en kvinna i floden som sjunger och subliminalt påverkar alla som kommer till platsen.

Det här är tack och lov bara en liten del av filmen.

I den lilla fyrkant som jag som medelålders vit man bor i, ryms tron på vetenskap, logik och hårt arbete. Och dessa faktorer var även Tom Halls ledstjärna när han startade Fame. Han byggde studion från grunden, anlitade sina kompisar som kompmusiker, och han insåg även värdet i att Muscle Shoals låg så avsides. I slutet på 60-talet bodde det ca 8 000 personer där och det fanns inga av de distraktioner som New York, Chicago och LA kunde erbjuda. Man åkte ner för att göra musik. Punkt.

rhcc
Tom Hall och Clarence Carter

Tom Halls genombrott som producent kom i och med ett den lokale killen Percy Sledge äntligen spelade in den låt han gått och nynnat på när han svettades på bomullsfälten: When a man loves a woman. Tom tecknade ett distributionsavtal med Jerry Wexler på Atlantic Records och singeln blev en massiv succé. Efter det vallfärdades artister som Aretha Franklin, Etta James, Wilson Pickett, Otis Redding, Mac Davis, Paul Simon, Bob Dylan, Rolling Stones, Candi Staton, Tom Jones, The Staple Singers, Lynyrd Skynyrd och Bob Seger ner till Muscle Shoals för att spela in många av sina mest legendariska skivor.

Rolling Stones guitarist Keith Richards in a still from the documentary Muscle Shoals
Keef spelade in Sticky Fingers här

Många artister blev chockade när de kom till Muscle Shoals och insåg att den löjligt svängiga rytmsektionen bestod av ett gäng vita män som såg ut som slöjdlärare. Och det var ingen slump. Muscle Shoals befolkning är än idag nästan till 90 % vit och i slutet på 60-talet var rasismen en självklarhet. I studion var dock alla färgblinda och filmen antyder att man genom musiken kanske påverkade folks inställning i det långa loppet. Att man fick människor att inse att hudfärgen inte hade någon betydelse. Att det enda som räknades var musiken. Det är naturligtvis svårt att finna belägg för det, men i ett fall bidrog fördomarna i alla fall till att indirekt skapa en helt ny genre:

Wilson Pickett var i stan för att spela in, och i studion fanns även en ung långhårig gitarrist som precis hade flyttat dit. När den vita rytmsektionen skulle ut och äta lunch vågade de inte ta med Wilson och den nyanlände gitarristen, eftersom det var upplagt för gräl. För om det var något som de lokala bonnläpparna hatade mer än svarta så var det långhåriga hippies.

När de lämnades ensamma i studion föreslog gitarristen att de borde spela in en version av Hey Jude. De skrapade ihop en rytmsektion av de som var kvar i studion och lät bandet rulla. När killarna kom tillbaka från lunchen och lyssnade på resultatet trodde de inte sina öron. Wilson och gitarristen hade gjort låten till sin egen och i slutet, när de når crescendot, kunde man höra ansatsen till det som sedermera kom att kallas southern rock. Den långhåriga hippien var ingen mindre än Duane Allman och The Allman Brothers Band blev senare ett av 70-talets mest omtalade liveband.

AR-AD701_Shoals_G_20130919225224
Wilson och Duane

Filmen är full av liknande anekdoter och är man en vän av musik som svänger, söderromantiska bilder och Keith Richards gurglande skratt är Muscle Shoals ett måste. Kompmusikerna och Tom Hall driver berättelsen framåt på det lågmälda och ödmjuka manér som är väldigt typiskt för den här typen av jordens salt-män: vi var där och gjorde något som var ganska bra.

(Och nu, innan ni beställer filmen, föreslår jag att ni genast går in på Spotify och lyssnar på Wilson Picketts version av Hey Jude. Om ni gillar den kommer ni älska filmen.)

Muscle Shoals finns på DVD

betyg4

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Gillar rockmusik, konfetti och kulörta lyktor. Tittar gärna på premiumkanalernas serieutbud, skräckfilm och amerikansk independent. Medverkar med jämna mellanrum i Sveriges Radios PP3 med den föga blygsamma titeln "filmexpert".