Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Film Recension

Nanny McPhee och den magiska skrällen – Recension

Supernanny

Nanny McPhee dyker upp där hon behövs som mest och samtidigt är som minst välkommen. I Nanny McPhee och den magiska skrällen besöker hon en plågad ung mor, Isabel Green (Maggie Gyllenhaal), som försöker driva familjefarmen medan hennes man är borta i krig. Men väl där inser Nanny McPhee att fru Greens barn själva utkämpar ett krig, mot deras två bortskämda kusiner från staden som just flyttat in och vägrar lämna dem i fred.

Jag har inga barn så egentligen är jag helt fel person att recensera en film gjord just för  barn. Men jag tänkte göra som våra kära skådespelare – gå in i rollen (in character) som en pojke på 8 år och försöka recensera filmen utifrån det och sedan som mig själv (out of character).

Låter det dumt?

Jag gör ett försök.

(IN CHARACTER) Nanny McPhee ser jätteäcklig ut, stora öron, konstig tand, jätteburriga ögonbryn och så har hon en stor vårta på hakan. Men det som är coolt är att varje gång hon lyckas få barnen att göra någonting bra försvinner något av det som gör henne ful. Hon har en kompis som jag tycker är roligast i hela filmen – en kråka som rapar hela tiden. Den hjälper Nanny så mycket den kan. Nanny McPhee är lite sur på kråkan i början, men jag vet inte varför, kanske man fattar om man sett den första filmen. Jag tyckte barnen spelade bra men jag tyckte att den rika tjejen var lite för skrikig. Jag tyckte filmen var jättebra. Spännande och lite sorglig. Jag ville inte att filmen skulle ta slut så jag satt kvar tills alla texter försvunnit och då fick man se en sak jag tyckte var vädigt söt.

(OUT OF CHARACTER) Jag blev glatt överraskad måste jag säga. Jag hade aldrig tråkigt. Den kanske kändes lite seg i början, innan Nanny McPhee kommer, men sen var det full fart. Emma Thompson (som även skrivit manus) är fantastisk som Nanny McPhee. Hon har en närvaro som fyller upp hela duken. Ralph Fiennes dyker upp som militärchefen som försakat sina barn och gör det med bravur. Samma sak här, han fyller upp duken med minsta möjliga spel. Han bara är. Jag slogs av hur minimalistiskt hans spelsätt är. Som Bo Kaspers orkester en gång sjöng- ”Vissa har det. Andra inte”. Fiennes har det.

Jag håller med min barnkaraktär att det kunde bli lite väl skrikigt ibland. Men på det stora hela tycker jag också det är en mycket bra film. Och jag kommer rekommendera den till alla mina vänner med barn. Det är (vad jag tror) en perfekt familjefilm med ett positivt budskap, utan att det blir moraliserande eller skrivet på näsan. Sen måste jag även säga att det var längesen jag grät på bio. Men sista kvarten grät jag konstant.

(IN CHARACTER) Pinsamt.

(OUT OF CHARACTER) Det var så vackert och berörande att jag log och grät omvartannat. (OBS! Jag garanterar inte att ni kommer göra det, men något satte igång min gråtnerv och den fick jobba för ett helt år.)

Så ta ditt barn i handen, promenera till biografen och se Nanny McPhee.

Det kommer jag göra.

Den dagen mitt kommer.

Biopremiär 11 Juni

Expressen: 3 av 5 : Aftonbladet: 3 av 5 : DN: 2 av 5 : SVD: 1 av 6

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *