Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Film Recension

Non-Stop – Recension

NS1

I’ve had it with these motherfucking terrorists on these motherfucking planes!”

Det känns verkligen inte så men det är faktiskt snart tio år sedan Paul Greengrass satte standarden för den smala filmgenren terrorister-på-flygplan med sin mästerliga nagelbitare United 93 och det får Non-Stop tyvärr lida lite för.

Air Marshall William Marks, a.k.a. Bill (Liam Neeson) har det jobbigt. Han har problem med drickat, han sover för lite, han är sjukt asocial och han är oerhört pressad. Ja, det mesta är faktiskt för jävligt i Bills liv, något som det grådaskiga vädret ytterligare förkunnar. Han har tagit en del smällar genom åren i livets hårda skola och som så många andra har han sökt tröst i flaskan.

Ni vet den där känslan när man har druckit lite för mycket, när huvudet håller på att sprängas och ögonen blöder. När varje ljud gör att man dör en smula åt gången. När  man bara vill stänga in sig i ett vakuum, lägga sig i fosterställning och aldrig mer vill kliva ut. Vad vill man absolut inte behöva göra då? Korrekt! Man vill inte sätta sig på ett flygplan. En flygplats är sannerligen inget bra ställe för en bakfull medelålders man med hela världens problem vilande på sina axlar. Okända människor som kommer fram och kallpratar. Kösystem som inte fungerar och så det där förbannade PA-systemet som ljuder likt domedagstrumpeter. Och efter att ha vandrat genom helvetets alla cirklar för att till slut lyckas sig till sin plats på planet, ja då börjar stolsgrannen prata om väder och vind. När det äntligen är både tyst och mörkt, då kan man ge sig sjutton på att den äldre herren och hans sekreterare skall gå igång under filten. Och sedan var det ju det där med att någon anonym skitstövel beslutar sig för att börja döda folk var tjugonde minut. Nej, det här blir en lång natt för Bill Marks.

NS4
Air Marshall Bill Marks utsätts för telefonterror i dubbel bemärkelse

Liam Neeson gör verkligen sitt yttersta för att se så miserabel ut som möjligt den första halvtimman in men sedan tar han sig hårt i kragen och beslutar sig för att göra vad som står i hans kontrakt, att vara Neeson fullt ut. Här är Neeson i sitt absolut mest Neesonaktiga esse. Han är bullrig, han styr och ställer, han tar över och han har ett enda mål. Att rädda oskyldiga från ondska. Det gäller att vara snäll mot små barn och skoningslös mot skurkar. To serve and protect.

Det är också här filmen lyfter om ni ursäktar ordvalet. Dramat som utspelar sig i flygplanskroppen 30 000 fot upp i luften är nämligen ingenting annat än mästerligt och jag kommer osökt att tänka på Source Code som kom för ett par år sedan. Då var det visserligen ett tåg som stod i centrum men grundkonceptet var detsamma. Du är fast här. Oskyldiga kommer att dö så hitta den skyldige innan det är för sent. Jag måste säga att jag gillar det upplägget. Trots att skådeplatsen är ensidig blir det en skön och lite klaustrofobisk känsla över det hela. Det blir sällan tråkigt och möjligheterna att slänga in överraskningar och hållbara sidospår är stora. Något som även Jaume Collet-Serra utnyttjar i Non-Stop. I passagerarsätena sitter alla möjliga och omöjliga typer. Vissa är lugna, andra hysteriska. Vissa bär på egna små hemligheter, andra vill vara vardagshjältar men någonstans här i mängden gömmer sig en terrorist och Bill måste komma på ett sätt för han eller henne att avslöja sig själv innan någon dör. Vi ser flygningen som han ser den, suddig, diffus och hektisk med en till synes oändlig parad av potentiella missdådare. I en katt-och-råtta-lek ser vi en alltmer pressad och stressad Bill vrida och vända på varenda möjlighet. Hur är det möjligt för någon att mörda hej vilt på ett jetplan utan att någon sett eller hört någonting? Och vad är egentligen hans egen roll i den här soppan?

NS3
Non-Stop är Liam Neesons show men Julianne Moore får i alla fall vara med lite då och då

Non-Stop må marknadsföras som en högtrycksthriller, i samma anda som Taken och Unknown men det är mer en traditionell Agatha Christie eller Alfred Hitchcock ”vem-gjorde-det?” deckare i modern tappning. Något som tvingar Collet-Serra att hela tiden hålla oss sittande på nålar och gissa. Själv hade jag väl pekat ut fyra olika gärningsmän innan sanningen avslöjades. ”Ja men han är det så klart!” ”Skit också, men då måste det ju vara hon, eller?” Ja, det där scenariot utspelades i min hjärna under hela filmen och då har man givetvis kul på bio. Tyvärr finns det en sak som inte fungerar i Non-Stop och det är logiken. Man skall inte jävlas med fysikens -och naturens lagar sägs det och det är mycket som är så skrattretande dåligt att det blir svårt för mig att ta filmen på allvar. Jag skall inte avslöja något men man kan inte starta vattenskadade mobiltelefoner genom att plocka ut batteriet och sätta i det igen och vilken operatör erbjuder egentligen full täckning 10 000 meter ovanför Atlanten? När Bill Marks sedan kastar sig över en svävande pickadoll i slo-mo, ja då är vi nära kraschlandning. Upplösningen då? Får man höja några ögonbryn och se riktigt förvånad ut? Nej, det blir ett antiklimax utan dess like. Jag önskar faktiskt att jag gått ut tio minuter från slutet och fått fortsätta gissa.

Non-Stop bjuder på en snygg take-off och en turbulent men angenäm flight den första timman men landningen, den är allt annat än bekväm.

 Non-Stop har biopremiär 11 april

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."