Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Film Recension

Olympus Has Fallen – Recension

OHF1

Det var väl oundvikligt till slut och han har ju varit på väg dit ett bra tag nu, den gode Gerard Butler men i Antoine Fuquas brutala actiondräpare Olympus Has Fallen tar han nu de sista stegen till att bli vår tids Chuck Norris. Filmen är en uppvisning i hur man gör actionthrillers, det är Invasion U.S.A. all over again. Här skiter man fullständigt i trovärdigheten och logiken och tokkör istället i över två timmar så att svetten lackar. Topplocket har gått redan efter de inledande scenerna när det görs film efter devisen, ingenting är för korkat så länge det görs med inlevelse och fart och Fuqua har verkligen tillämpat Hollywoods budord den här gången. ”Den amerikanska flaggan skola vaja i varenda scen, människor skola mejas ner i tid och otid, presidenten skola fasa för sitt liv och terror skola skaka den amerikanska välfärden i sina grundvalar.”

Olympus Has Fallen tackar Die Hard för den senaste fadäsen, Butler sparkar Willis i pungkulorna och tar stolt över vandringspokalen.

OHF6
Ett plan som förändrade allt

Snön ligger tät utanför Camp David, president Ashers (Aaron Eckhart) tillflyktsort under viloperioderna. I den perfekta fjällstugan skall det firas jul med den perfekta familjen, runt den perfekta julgranen, iklädd den perfekta kostymen. Snön lyser vit på farstun, sångerna ljuder och de kulörta lamporna inger en känsla av lugn men Asher är trots allt president över the United States of America och då hör det till att man ständigt lever under hot. För att avstyra dessa potentiella hot omger han sig av en handfull, specialutbildade livvakter. En av dessa är Mike Banning, spelad av en oändligt butter Butler, en skotsk agent från Secret Service med en imponerande meritlista. Det finns ingenstans där han inte har varit och släckt människoliv och president Asher kan skatta sig lycklig med sådant kvalitetsskydd, right?

Utan att säga för mycket så misslyckas Banning med sitt uppdrag och blir tilldelad skrivbordstjänst och finns det något den stenhårde skotten avskyr så är det att sitta och hänga på kontoret. Han vill ju vara ute där med de andra agenterna och skrika ”protect the nation!” men det skall dröja tills den dagen kommer, men kommer det gör den, med all tydlighet!

OHF7
Dylan McDermott vill också vara med och leka krig

Ryssar, Bolsjeviker och Talibaner är folkslag som, i filmsammanhang alltid uppskattar en hänsynslös attack mot den onda nationen i väst men den här gången är det Korea som står för motståndet och vilket motstånd sedan. Anförda av en riktigt ondsint krigsherre (Rick Yune), vill man återförena Nord- och Sydkorea som en enad kommunistisk stat men självklart kan man inte genomföra ett sådant projekt utan att först se USA lida på samma sätt som Koreas folk gjort, rätt skall vara rätt. Han tar således över Vita Huset, lägger beslag på presidenten och börjar ställa krav. Vad han dock inte räknat med är att kvar inne i byggnaden är hans värsta mardröm. Banning börjar nu sin One-Man-Army-Show och Gud välsigne den som hamnar i hans väg. Det finns ingen som helst trovärdighet i Bannings framfart, han är vassare än hela landets samlade styrkor. Där Navy Seals, Marine Corps, Air Force, alla går bet så visar kostymklädde Mike Banning var skåpet skall stå. Stridstränade koreaner skjuter vilt omkring sig, de skjuter genom väggar och tak men det verkar fullständigt omöjligt för kulorna att nå honom. Det finns alltid något litet föremål, snudd på omöjligt att träffa som är i vägen men Banning, han kan fälla fyra gubbar i en skottsalva. Släng in lite kampsport i trånga utrymmen på detta också och en tung bossfight och nostalgitrippen är fulländad.

OHF5
America Fuck Yeah!

Gråtmilda tal till nationen hålls, helikoptrar störtar i stora eldklot, Gatling guns sliter flaggor i stycken till Trevor Morris mäktiga soundtrack och scenerna där trupper kallblodigt skjuter ner civila på öppen gata är brutala och tydliga. Det onödiga våldet kan säkert diskuteras men å andra sidan är en invasion sällan särskilt diskret. Olympus Has Fallen utger sig inte heller för att vara en politisk film, trots innehållet. Nej, det här är i grund och botten en ganska simpel, hyfsat påkostad actionfilm som andas rejält mycket 80-tal. En hårdhudad, skitförbannad person skall ta sig från punkt A till punkt B och döda så många som möjligt för att kunna rädda presidenten, mycket svårare än så är det inte, även om det självklart finns ett par sidouppdrag för Benning också som han måste klara av innan eventuella  överlevande kan börja skrapa ihop resterna av sina liv för att börja bygga upp ett nytt Amerika.

Olympus Has Fallen är en en tät actionrökare i full fart, en film som kritikerna älskar att hata men som säkert kommer att bli en publiksuccé. Det är en äkta popcornrulle där allt är over the top, skådespeleriet halvrisigt, effekterna maffiga och storyn simpel men där underhållningsvärdet är i världsklass. Här finns ingen tid för eftertanke eller analys och det behövs inte heller. Det enda du behöver göra är att sätta dig bekvämt och njuta av åkturen. Ibland räcker det faktiskt så.

Olympus Has Fallen har biopremiär 3 maj

http://onyanserat.se/wp-content/uploads/2010/02/betyg4.jpg

1 COMMENTS

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."