Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Film Recension

Parasit – Klassbaserad käftsmäll

Betyg

Det säger en del om kritikerkåren och nutiden att så många har svårt att leva sig in i karaktärernas levnadsöden i Guldpalmsvinnaren Parasit. Som att de faktiska levnadsförhållandena inte är nog för att känna för karaktärerna i den fattiga familjen Kim. De beter sig inte som medelklassen förväntar sig och kräver att ett offer ska. Familjen Kim bölar inte med öppna tiggarhänder, på det sätt de besuttna begär av medellösa. Allra märkligast är det framför allt för att den misslyckade patriarken Kang-ho Song (Kim Ki-taek) levnadsöde, men även resten av familjens, definitivt går att leva sig in i ju längre filmen lider. Desto mer karaktärernas mänsklighet utkristalliseras i denna stiliserade och hyperrealistiska historia.

Familjen Kim är givetvis offer – där skulle nog ingen säga emot. Offer för ett neoliberalt samhälle – här skulle nog vissa opponera sig. De befinner sig någonstans precis ovanför allra längst ned på samhällstrappan. Men de är driftiga och skamlösa. De nästlar sig in i en rikemansfamiljs avancerat arkitektritade betongklumpshem som rut-arbetare.

Någonstans där spårar filmen ur utan att någonsin lämna den stabila räls som den färdas på. Bong Joon-ho har gjort en film som ligger som ett tvärslå över mer eller mindre samtliga genrer utan att darra på manschetten en enda gång. Precis som i Snowpiercer (2013) och den märkliga Okja (2017) finns här en knivskarp samhällskritik, men hur tydligt den än uttrycks blir den aldrig plakatpolitik, utan en kristallklar allegori för större frågeställningar.

För visst fasen är symboliken uppenbar. Piss rinner ju bokstavligt talat nedåt – och familjen Kim bor under marknivå. Denna ordning av ovanför och under bibehålls också när familjen Kim flyttar in hos den välbärgade familjen Park. Kim-familjen rör sig i husets nedre regioner, källare och katakomber. Medan Park-familjen håller sig ovanför.

I det ståtliga huset aktualiseras också underklassens bråk sinsemellan. Ett bråk mer av nödtvång än illvilja. Enda sättet att klättra på samhällsstegen är ju på andras huvuden. I huvudsak handlar Parasit om vad klasskillnader gör oss till för typ av människor. Övre-medelklass-familjen Park är knappast bättre än de underställda.

Filmen är klaustrofobisk och helt nattsvart. Och samtidigt komisk på ett sätt som egentligen inte borde flyga. På samma gång är den underhållande och artistiskt snygg. Detta är antagligen 2019 års bästa film.

Sedan finns det väldigt få onda människor, både i Parasit och utanför. De flesta gör det de gör för att klara sig – utifrån var ödet har placerat dem i samhällshierarkin.