Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Film Recension

The Phantom of the Opera – Recension

Det finns lättare regissörer att skriva om än italienska skräckfarbrorn Dario Argento. Hur man än gör får man någon av skräckfilmsgrupperingarna mot sig. Argento är född i Rom och det är väl ungefär som att försöka stå i både Curva Nord och Sud under ett Romderby, det går helt enkelt inte. Du står ständigt i riskzonen att bli verbalt misshandlad och värre saker än så och det är också precis så det ser ut när man läser tittarnas domar gällande Argentos produktioner i stort. Det är fullt krig. Den ena sidan älskar de mörka stämningsfyllda och blodstänkta verken och dumförklarar den andra som tycker att det är alldeles för högtravande och segt mellan halshuggningarna. Men är det något han är en mästare på, den gode Argento så är det att röra sig mellan olika subgenrer och i hans egna tolkning från 1998 av Gaston Lerouxs klassiska The Phantom of the Opera bjuds vi på både gore, erotik, musikal, humor och olycklig kärlek och det är precis så rörigt som det låter.

En av huvudrollsinnehavarna. Är det inte telekinetiska gnagare så är det skott i råttan. Här är den minst barnförbjudna.

I originalproduktionen var Fantomen på operan en spöklik herre som höll sig undan och försökte dölja sitt vanskapta anlete så gott det gick bakom en mask. Här får vi istället stifta bekantskap med Fabio och E-Types kärleksbarn, Julian Sands som blivit uppfostrad av råttor med telepatisk och telekinetisk förmåga. Jodå, ni läste helt rätt. Råttorna som bor under den väldiga franska operan räddade livet på pojken genom att med tankekraft, i kraftig ström dra iland en korg med en övergiven baby i och sedan lärde de honom allt de kunde och tydligen var de små rackarna ena jävlar på personlig träning och hudvård för här har han smugit omkring i kloakerna i åratal och varit allmänt trött men ack så välvårdad och han är kär. Han viskar små telepatiska ord av ömhet till den unga operasångerskan Christine Daaé, spelad av Darios egna dotter Asia Argento. Man kan väl konstatera att hon förmodligen inte behövde någon audition för rollen. Asia låter som namnet på en porrskådis och det är också precis så man uppfattar hennes insats i The Phantom of the Opera. Hon ser ut som en tvättäkta, ursäkta utrycket, two dollar hooker från något sunkigt truck stop när hon ständigt slickar sig om läpparna och brösten hänger ut. Lägg där till en illa vald sminkning som hade passat in i vilken midnattsfilm som helst och ett tvång att hela tiden vilja titta in i kameran och jag gissar att karriären någon gång inleddes i någon typ av barnförbjuden underhållning i det soliga Italien. Detta hade väl inte varit hela världen om det nu inte var så att karaktären Christine Daaé här skall spela en skör, lite vilsen flickstackare på väg in i vuxenvärlden.

"Vi är jättekära. Det syns va?"

Fantomens telekinetiska förmåga drar henne närmare och hon är den enda som kan komma honom inpå livet utan att dö på ett brutalt vis. Problemet är bara att det finns ännu en beundrare i den här soppan, en vanlig dödlig baron vid namn Raoul (Andrea Di Stefano). En hopplös romantiker som skickar blommor hon inte vill ha men skriver oerhört vackert. Vem skall hon välja? Raoul gillar inte att vänta på besked så han hänger på brorsan till ett horhus för de bemedlade och här har Argento nog tittat lite för mycket på sin italienska kollega, snuskfarbrorn Tinto Brass. Badhusscenen är ganska oblygt kopierad från Caligula, dock med färre erigerade organ. Efter lite för mycket röka och lössläppta damer får han så ett vansinnesutbrott och tänker minsann vinna Christines hjärta, kosta vad det kosta vill. Nu blir det mano e mano, fantom mot baron och i mitten står ett veligt fruntimmer som inte kan bestämma sig. Ena sekunden är hon tokförälskad i den ena för att i nästa svänga om helt och sedan ändra sig igen. Det ges ingen som helst förklaring till detta beteende men jag förmodar att vi skall tro att det är tankeöverföringen som ligger bakom igen även om utförandet på intet vis övertygar.

Som om detta inte skulle vara rörigt nog så har Argento även slängt in en humoristisk sidostory i filmen. Eller ja, humoristisk var väl att ta i. Det är helt enkelt en dvärg och en mentalt underutvecklad lortgris som skrattar högt och jagar råttor med en hemmabyggd råttdammsugarkrigsmaskin, typ.

Huvudrollsinnehavarna i The Phantom of the Opera borde aldrig mer få arbeta med film, så förbannat uselt är det. Råttorna ser ut att vara inköpta på Buttericks rea-avdelning och lämnar ingen människa sömnlös. Julian Sands är knappast känd som någon talang men här är han faktiskt sämre än någonsin och då har han ändå knappt blivit tilldelad några dialoger att kunna fucka upp. Asia är en fullständig katastrof. Scenen när hon skall sjunga opera är oförglömlig, och då menar jag, som ni säkert förstår inte på ett bra sätt. Hon står med öppna ögon och öppen mun och skakar med huvudet fram och tillbaka som om hon fått elchocker och det som skall vara kärnpunkten i hela filmen, kärleken mellan de båda är ett skämt. Det finns ingen passion överhuvudtaget, inget som helst samspel i dialogerna och när turturduvorna väl hamnar i säng då är det sannerligen ingen romantik som gäller. Nej, då var det helt plötsligt slut på blomsterknoppar och vackra tal med näktergalsreferenser. Nu skall det tryckas hårt och snabbt, doggy style.

"Hej, jag är baron och också kär men får knappt vara med i filmen"

Som hack ’n’ slash är The Phantom of the Opera ljummen. Visst det kapas både huvuden, fingrar och överkroppar. Folk spetsas på vassa föremål och ramlar från höga höjder men allt ser så orealistiskt och löjligt ut att man mest rycker på axlarna och försöker istället hitta tillbaka till den tunna storyn men det finns faktiskt en sak som funkar i The Phantom of the Opera och det är fotot. Återigen lyckas Ronnie Taylor (Opera) att med relativt små medel bygga upp magnifika miljöer. Framför allt imponerar scenerna som utspelar sig under jord och det är väl egentligen det enda positiva jag har att säga om det här monumentala misslyckandet. Dario Argento har aldrig varit rädd att ta risker men oftast har satsningen gått hem eftersom han faktiskt lyckats göra något annorlunda och överraskande men The Phantom of the Opera har redan tolkats mängder av gånger och betydligt bättre. Redan 1989 gjordes dessutom en skräckversion med Robert Englund i huvudrollen så där sket sig både annorlunda och överraskande och kvar ligger bara en unken lukt av gamla råttkadaver, några söndertrampade rosenblad och skriet mellan katakombernas stenväggar som ekar ”il grande fiasco di Dario Argento!”

betyg0_5

The Phantom of the Opera släpps på DVD 25 juli.

LEAVE A RESPONSE

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."