Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Post Type Selectors
Film Recension

This Must Be the Place – Recension

Cheyenne har ett hårt liv bakom sig. Ett liv fyllt av sex, droger och rock ’n’ roll. På ålderns höst lever han dock ett tillbakadraget och anonymt liv på Irland. Ett liv fyllt med matlagningsprogram snarare än headbanging, mer pelota än heroin och små skrikande groupies har bytts mot en mycket förstående fru. Någonting han däremot aldrig kommer att överge är den aldrig sinande kärleken till en riktigt snygg make-up och svarta skinnbrallor. I bästa Ozzy-stil lunkar han runt i tung Xanax-dimma på sin lilla gröna ö och mumlar fram knappt hörbara monologer och när Cheyenne går där med sin lilla shoppingväska på hjul stannar folk till och tittar eller tar fotografier. Han har blivit en karikatyr av sin egen generation och han är uttråkad, riktigt uttråkad.

Han stannar till och lyssnar på ett ungt indierockband på köpcentret. De spelar hans musik. Han rör inte en min utan går istället vidare mitt i gitarrsolot. En kaffe och ett lågmält samtal med styvdottern. Små vardagliga ögonblick fyllda av slentrian och trötthet.

Väl hemma i det stora, vackra men tomma huset dyker så sångaren från förmiddagen upp och lämnar en demoplatta som ynglingen vill att han producerar. En trött dialog tar vid som slutar i att Cheyenne lovar att lyssna mest för att bandet kallar sig The Pieces of Shit, vilket får vår åldrade rockstar att dra lite på smilbanden.

Efter lite ångestfylld älskog berättar han för sin fru Jane hur deprimerad han är och somnar.

"Kom igen nu i refrängen! Jag är Ipren den intelligenta värktabletten..."

Snart får han dock reda på att hans pappa ligger inför döden och ger sig därför av till New York för en sista återförening innan farsgubben lämnar jordelivet. Tyvärr har han redan tagit sitt sista andetag när Cheyenne väl dyker upp. De frågar varför han är sen, han svarar inte. Far och son har inte haft någon som helst kontakt på över 30 år och fadern är en ytlig främling, precis som de flesta i Cheyennes omgivning. De enda han egentligen känner väl är den närmsta familjen och hans tidigare bandpolare. Visst, han har några få vänner som han förolämpar vid första bästa tillfälle men det är mest de som är kompis med honom. Själv är han så uttråkad att han lika gärna kan vara utan.

Eftersom Cheyenne levt i sin egen lilla bubbla har han därmed heller inte varit medveten om vilka vidrigheter man tvingade fadern att utstå i Auschwitz under andra världskriget men genom att läsa gubbens dagböcker lyckas han i alla fall ta reda på att den ansvarige SS-officeren numera är bosatt i New York även han. Fast besluten att hämnas sin fars död ger han sig ut på en roadtrip för att hitta lägeransvarige Kommendant.

Under sin resa stöter han ihop med ett väldigt udda persongalleri. Den ömhetstörstande ensamma mamman Rachel som får en liten crush på vår rockhjälte, en tatuerad kille på en bar. De pratar om kärlek och svek, en snajsig urban cowboy som infriar alla myter om hur en Texasbo skall låta och se ut. Han stöter också på djur i konstiga situationer. Hemma hos den gamla lärarinnan, som inte alls kommer ihåg honom bor det en ståtlig svan och utanför fönstret på hotellet står en buffel och idisslar i morgonsolen.

Svår söndagsångest har vi alla ibland men stackars Cheyenne har det varje dag.

Är det något som This Must Be the Place gör med bravur så är det att förtrolla tittaren med sin oerhört vackra färg -och ljussättning. Regissören Paolo Sorrentino har här skapat en film där varje bildruta skulle kunna vara en tavla. Varje liten detalj har ett eget liv. En solstråle på en backspegel, en grönskande äng med en knallröd spann. Fotot i roadmovie-delen är som hämtat ur en musikvideo av Anton Corbijn. This Must Be the Place är i sina bästa stunder så vacker att man blir tårögd men i sina sämsta stunder så tråkig att klockorna stannar. Den är proppad av utfyllnadsscener som den oerhört plumpa och meninglösa scenen där Cheyenne träffar David Byrne eller ett live-framträdande av nämnde Byrne som närmast för tankarna till den utdragna scenen i Twin Peaks där Julee Cruise står på scenen och framför Falling i fjorton olika versioner och det är väl också detta som är filmens stora problem. Man försöker vara så skitnödigt arty att handlingen blir lidande. Det blir en två timmars lång transportsträcka fram till ett slut som man redan räknat ut.

Sean Penn är en förstklassig skådespelare som alltid ger allt och han är bra som Cheyenne men det sluddriga skådespeleriet kan kännas lätt överdrivet och påklistrat. Det är faktiskt lite Forrest Gump över honom ibland, vilket också förstärks av en pingis-scen i filmen. Frances McDormand gör rollen som förstående fru övertygande, varken mer eller mindre. En ny positiv överraskning är Bono’s dotter Eve Hewson som obstinat, gothrockig styvdotter.

Löjligt snyggt hantverk men efter 30 minuter är jag precis som Cheyenne, uttråkad!

This Must Be the Place har svensk biopremiär 9:e mars 2012

LEAVE A RESPONSE

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."