Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Film Recension

Pojktanten – Recension

Recensionen publicerades ursprungligen den 2 februari 2012, när filmen visades på Göteborgs filmfestival.

Pojktanten, som är med och tävlar om Dragon Award Best Nordic Film, är en dokumentär av Ester Martin Bergsmark. Eller – kanske snarare en dokumentär korsad med konstfilm. Det är en svårbeskrivbar film helt enkelt. I filmfestivalens katalog står det så här: ”När Ester Martin såg Eli på avstånd kände han för första gången igen sig själv hos någon annan. Långt senare möts de, blir vänner, älskare och själsfränder och Ester Martin anammar Elis ord för att beskriva sig själv: pojktant.”

Eli är Eli Levén, som romandebuterade med boken ”Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats”. Och pojktant är den beskrivning han själv har satt på sig själv. Regissören Ester Martin Bergsmark, som 2009 fick en guldbagge tillsammans med Mark Hammarberg för Maggie vaknar på balkongen, har här gjort en film som tar sin utgångspunkt i Eli Levéns brottande med identitet och tillhörighet, men handlar mycket om honom själv också. Filmen inleds med Elis röst som berättar att han när han var liten trodde att sniglar kunde byta skal, och att det var något lockande med det, att liksom kunna byta utsida. Det är ganska tydligt vad man ska få för associationer till detta, att det handlar om att kanske leva i ett skal som man inte känner att man passar in i, eller att man inte riktigt kan eller vill leva upp till det som förväntas av detta ”skal”.

I Pojktanten (som för övrigt heter She Male Snails på engelska, apropå det där med sniglarna) varvas dokumentära bitar med iscensatta episoder. Elis och Ester Martins berättarröster som ger tittaren delar av deras liv, Ester Martin och Eli i badkaret, och så iscensatta episoder ur en pojktants uppväxt. Det där sista – att det är ”iscensatta episoder ur en pojktants uppväxt”- det stod i katalogens beskrivning av filmen, men ärligt talat insåg jag inte riktigt själv att det var det när jag såg filmen. Det är en väldigt personlig film på många sätt, både ämnet, berättarsättet och bildspråket. Och som jag skrev tidigare så känns det mycket som en konstfilm. Det är vackert, men jag känner att det blir lite långsamt och att det går för lång tid mellan de dokumentära bitarna. Jag vet inte om det var för att jag såg filmen kl 10 på morgonen, men jag hade liksom svårt att hålla koncentrationen uppe bitvis.

Det är färgstarkt och vackert, och det är verkligen ett fascinerande och livsviktigt ämne, att få ha den identitet man vill, att inte behöva bli kategoriserad. Men för min smak blir det i en lite för konstnärlig form.

 

 

1 COMMENTS

LEAVE A RESPONSE

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Gillar mat, handarbete och vampyrer. Får gåshud av introt till HBO-serien Angels in America och när Billy Elliott dansar sin argdans till ”A town called Malice”. Är stammis på Göteborgs Filmfestival och planerar att i framtiden även bli det i Cannes.