Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Porträtt av en kvinna i brand
Film Recension

Porträtt av en kvinna i brand – En fullkomligt magisk film

Betyg

Porträtt av en kvinna i brand. Bara den där titeln utstrålar otroligt mycket mystik och kraft. Se sedan affischen, och känslan blir ännu starkare. Se sedan Céline Sciammas film och upplev scenen som titeln och affischen kommer från, och upplev därmed en av de mäktigaste – och märkligaste – filmscener som skådats. 

Porträttet i fråga är en tavla, av målaren Marianne (Noémie Merlant). I slutet av 1700-talet blir hon kallad till en ö i Bretagne för att måla ett porträtt av Héloïse (Adèle Haenel), som ska giftas bort med en okänd man. Héloïse vägrar stå modell för ett porträtt, eftersom hon inte alls vill gifta sig, och hennes mor ber Marianne låtsas att hon är där för att vara sällskapsdam. För att umgås och gå på promenader, och underförstått se till att den nedstämda Héloïse inte gör något dumt. 

Porträtt av en kvinna i brand
Den magiska affischen.

Héloïse lever i en extremt begränsad och isolerad tillvaro, men Mariannes närvaro ger henne glimtar av friheten och känslor som hon aldrig känt förut. Eftersom Marianne måste måla Héloïse i smyg så måste hon också observera henne i smyg på dagarna, verkligen ta in hennes ansikte och kropp, för att sedan måla henne ur minnet på kvällen. Stämningen mellan dem är stel till en början, men relationen växer mer och mer. För att bli en av de vackraste kärlekshistorier jag sett på film! Deras passion är förstås förbjuden, men känns samtidigt helt självklar. Den är förstås också på lånad tid, vilket gör det hela ännu mer laddat. 

Porträtt av en kvinna i brand
Héloïse (Adèle Haenel) och Marianne (Noémie Merlant), skyddade från den piskande vinden. Bild: Folkets Bio.

Franska Céline Sciamma är en regissör och manusförfattare med stark feministisk röst. Det är så tydligt, både med Porträtt av en kvinna i brand och hennes förra film Girlhood (och alldeles säkert i Tomboy och Water lillies också, som jag tyvärr inte sett än men nu påminner mig själv om att jag verkligen måste se!). Det är en enda man med i Porträtt av en kvinna i brand, och han är snarast att betrakta som en statist. Det här handlar verkligen om kvinnors liv, och det är skildrat med en kvinnlig blick. Om kärlek mellan kvinnor. Om kvinnliga erfarenheter. Om ofriheten i kvinnors liv.

Men också om en otrolig stark kvinnlig gemenskap, om systerskap. När Marianne, Héloïse och pigan Sophie lämnas ensamma i huset några dagar är det som att luften plötsligt går att andas. De är fria att umgås och göra vad de vill. Laga mat tillsammans, hjälpa varandra. Gå till en mystisk utomhusfest där kvinnorna i trakten samlas och sjunger, och utbyter råd och läkemedel. Det är där den där magiska scenen sker, förresten. Men jag säger inte mer, den måste ses. Och höras! 

Porträtt av en kvinna i brand
Bild: Folkets Bio

Allt i Porträtt av en kvinna i brand är starkt.  Berättelsen, fotot, färgerna, ljuden, skådespeleriet. Miljön! Det karga kustlandskapet, sandstränderna och de mäktiga stenformationerna, de stora Atlant-vågorna som rullar in. Fotot av Claire Mathon (är ej förvånad över att det är en kvinnlig fotograf) är verkligen fantastiskt, och påminner inte så lite om just målningar. 

Adèle Haenel och Noémie Merlant är lysande. Båda skådespelar otroligt mycket med andningen, på något sätt. När jag tänker tillbaka på filmen ser jag Adéle Haenel som andas liksom uppe i bröstet. Sådär som man gör när man är stressad, har ångest eller är väldigt känslomässigt upprörd. Det förstärks förstås också av 1700-talets kvinnoklädsel, med en korsett som liksom trycker ihop och upp hela bröstkorgen. Ofrihet och begränsning, som sagt.

Det här är en av årets absolut bästa filmer. Lågmäld på ytan, men ger ett otroligt mäktigt intryck. Magiskt storslagen i all sin enkelhet.

Porträtt av en kvinna i brand har biopremiär 13 december.

 

 

Gillar mat, handarbete och vampyrer. Får gåshud av introt till HBO-serien Angels in America och när Billy Elliott dansar sin argdans till ”A town called Malice”. Är stammis på Göteborgs Filmfestival och planerar att i framtiden även bli det i Cannes.