Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Film Recension

Robocop – Recension

Robocop 3
Batman? Cyclops?

Jag såg om originalversionen av Robocop för femtioelfte gången här i veckan. Innan dess var det en jäkla massa år sedan jag såg den. Det är onekligen en bra film. Inte så bra som jag minns den dock, actionscenerna och, liksom, tajmingen – det vi nu förknippar med rimlig klippning och passande scenbyten – lämnar en hel del i övrigt att önska. Men så är det ju alltid när man kollar äldre rullar, och även om det känns totalt befängt, så är det faktiskt snart 30 år sedan filmen gjordes. År 1987 närmare bestämt.

Det är ju inte heller i actionsekvenserna som behållningen ska sökas. Även om jag djupt uppskattar scenen där Emil Antonowsky (Paul McCrane) får ”toxic waste” över sig och huden smälter så han ser gravt spetälsk ut. Styrkan ligger i samhällskritiken och den dystopiska känslan. Det var Paul Verhoeven som då visade oss hur det kan gå när privata intressen kör ned sina fingrar i allmänningens syltburk. Han har inte gjort någon bättre film sedan dess. Till exempel framgick inte samhällskritiken i Starship Troopers, eller så var den för förfinad för oss vanliga dödliga att greppa.

Emil Antonowsky
Emil Antonowsky. Du är saknad.

I ett tidevarv av ekonomisk vanmakt och politisk oförmåga passar denna återanvändningens praktik som handen i handsken. Varför tänka nytt liksom. Remakes, reboots, prequels, sequels och Gud vete fan vad som väller ut ur drömfabriken som åldrat var ur en envis finne. Nu är det José Padilhas (Tropa de Elite, Buss 174) tur att försöka göra en bra film bättre – jag hoppas i alla fall att det är så man resonerar, i drömfabriken.

Vi har knappast lämnat det nyliberalistiska tidevarv som var aktuellt när första upplagan av Robocop producerades. Och samhällskritiken är inte frånvarande i Padilhas version, den är dock bara fernissa i en film som bjuder på synnerligen andefattiga actionscener och klichébilden av en MAN som ÄLSKAR sin familj. Det räcker nu, vi vet att den amerikanska familjepappan älskar sina barn och sin fru. Ni behöver inte informera oss mer. Djuplodande relationsproblematik och kärlek kanske man kunde lämna åt regissörer och skådespelare som verkligen kan att hantera sådana spörsmål. Jag kommer på mig själv med att sakna vad Phillip Seymour Hoffman kunde ha åstadkommit när jag sitter där och betraktar en av de i särklass mest ointressanta skådespelare som finns. Nu spelar ju Joel Kinnaman visserligen robot, men i relief till omgivningen framstår han som än sämre än vad han antagligen är. Gary Oldman och Michael Keaton bjuder på finfina rollprestationer. För övrigt är Kinnamans robot-skådespeleri oerhört likt hans ”vanliga” skådespeleri. Stolpigheten personifierad. Jag vet att hans engelska uttal avhandlades till förbannelse redan i samband med The Killing. Men det är verkligen ett stort problem. Kinnaman låter som att han duktigt härmar en kille som duktigt härmar en kille som pratar riktig amerikansk engelska.

Robocop 5
”Jag älskar dig mest.” ”Nä, jag älskar dig mest.” ”Jag älskar dig mest”. O.s.v.

80-talets Robocop var en otymplig, tung och stålgrå pjäs. 10-talets dito tycks lika tung – ljudet när han stampar fram indikerar det – men han rör sig de facto som en katt. Hoppar över murar och skit. Dräkten är svart och ödlelik. Mer Batman än robot. Borta är den ruffiga, dystopiska känslan som originalfilmen förmedlade, istället serveras en städad och putsad värld. Den kliniska miljön är antagligen tänkt att även den fungera dystopisk – framtiden måste ju inte vara ruffig på ytan för att verka otäckt. Men tyvärr fungerar det inget vidare.

Det tar ju tid innan scener klassificeras som ikoniska. Men jag kan garantera er att det i denna upplaga inte finns några scener som går till historien på det sätt smält-hud-incidenten gjort. Actionscenerna är ovanligt dåliga. Vilket inte hade varit ett problem om filmen hade varit bra. Då hade våldet kunnat fungera som en ingrediens, snarare än tillfälle för fräsiga filmsekvenser. Här blir det tyvärr ingendera av det. Det är betydligt fler effekter och ”häftiga moves” i den verklighetsbaserade Lone Survivor (2013) än i fantasin Robocop. Allt är sannerligen upp och ned i drömfabriken. Arslet är munnen och tvärtom.

Robocop 6
Daft Punk?

Filmen räddas av birollsinnehavarna och den samhällskritik som ändå finns kvar i denna ”uppfräschning”. Vd:n Raymond Sellar (Michael Keaton) och hans närmsta medarbetares arbete med att spinna alla händelser till Omnicorps fördel, är intressant och träffande – både ur framtids- och samtidssynpunkt. Också Bill O’Reilley-pastischen Pat Novak, spelad av en durkdriven Samuel L. Jackson, står ut.

Allt som allt landar handlingen i ett finneslöst slut och sensmoralen i att människan övervinner maskinen. Är det så här fantasilöst vi ser på framtiden så är mänskligheten dömd till undergång.

betyg2

http://www.youtube.com/watch?v=INmtQXUXez8

2 COMMENTS

  1. Tamejfan, du ser! Ytterligare vatten på min tiden-går-så-fort-kvarn. Sådan hastighet att jag inte ens kan acceptera den basala matematiska bevisföringen. Tack för påpekandet Jimmy. Jag ändrar.

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *