Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Film Recension

The Rum Diary – Recension

The Rum Diary bygger på Hunter S Thompsons enda skönlitterära bok som skrevs när han var blott 22 år gammal men publicerades först 1998. Samma fenomen gäller filmen som har varit färdigställd i över två år men inte har getts ut förrän nu då man har haft svårt att hitta villiga distributörer. Hunter S Thompson blev, som de flesta känner till, känd för sin speciella gonzojournalistik och sina dokumentära böcker om bland annat Hells Angels. Han levde fort och hårt och valde att ta sitt eget liv när pressen att leva upp till den myt han skapat av sig själv blev alltför tung att bära. The Rum Diary handlar om Thompsons tid som journalist i Puerto Rico och det är sannerligen en skruvad historia vi får uppleva.

Vill man vara elak och riktigt simple minded så är The Rum Diary ett enda långt frosseri i udda personligheter som hinkar ansenliga mängder rom i 50-talets Puerto Rico och det är förmodligen så de flesta kommer att uppfatta filmen. Anstränger man sig lite och försöker se filmen mer på djupet så belönas man istället med en karaktärsstark skildring av en grupp människor som kämpar för överlevnad, kärlek, rikedom och vänskap. The Rum Diary är en berättelse som osar lust, avundsjuka och sprit.

Johnny Depp ger bakfyllan ett helt nytt ansikte i The Rum Diary

Redan efter den tidstypiska introscenen där unge journalisten Paul Kemp (Johnny Depp) anländer till Västindien i ett vattenflygplan, smakfullt ackompanjerat till ”Volare” känner man pulsen i den kokande grytan San Juan. Man får tidigt veta att amerikaner varken är särskilt omtyckta eller välkomna här. För Kemp kör det ihop sig ännu mer när han inser att hans nya chef är en idiot, att spriten finns inom räckhåll 24/7 och att tidningen, San Juan Star som han skall skriva för kämpar för sin överlevnad i en turbulent tid. Han finner dock en vän och blivande affärspartner i den förmögne men trista storstekaren Sanderson (Aaron Eckhart). Sanderson öppnar upp sitt hem och hjälper sin nyblivne vän med monetära medel när det går riktigt knackigt. So far, so good men när det visar sig att Sanderson kilar stadigt med en ung och snygg trophy wife, Chenault (Amber Heard) som är lite väl wild & crazy för honom så sker det oundvikliga och efter ett smutsigt triangeldrama står Kemp ensam och barskrapad igen.

Den evigt unge 50-åringen kan sin Blue Steel

Det är hårdkokt, det är direkt, ärligt och äkta. Det är fascinerande och tragiskt på en och samma gång. The Rum Diary är känslor rakt igenom och filmen lider egentligen bara av en enda sak. En detalj som tyvärr blir väldigt avgörande, den röda tråden saknas helt. Karaktärerna, kläderna, kameraarbetet, miljöerna och dialogerna är verkligen spot on men som helhet blir filmen för spretig och storyn alltför tunn. Bruce Robinson lyckas helt enkelt inte fylla ut den två timmar långa filmen med substans och svar på våra frågor. På tal om substans så dröjer det en och en halv timme innan de illegala substanserna kommer fram vilket är anmärkningsvärt då The Rum Diary ofta, visserligen helt felaktigt, omnämns som uppföljare till Fear and Loathing in Las Vegas, denna fullständigt sjövilda orgie av konstant drogrus. Jag vill påstå att The Rum Diary som film inte har någonting gemensamt med Fear and Loathing. Snarare känns drogexperimentet här helt malplacerat och när scenen väl dyker upp det blir faktiskt mest löjligt.

Trots att det här inte på långa vägar är någon ny Fear and Loathing så finns det mycket att tycka om. Det finns en fullständigt galen biljakt som man sent glömmer. Giovanni Ribisi gör en klockren, om än överspelad insats som den totalt neddekade svenskättlingen Moburg, en journalist som har fått sparken fler gånger än hans spritindränkta hjärna kan minnas och som på fritiden gärna lyssnar på gamla vinylplattor med Hitlers tal från andra världskriget. Överlag är The Rum Diary full av intressanta biroller som ofta överglänser huvudrollsinnehavaren.

Filmen är också späckad av underbara dialoger och citat. Paul Kemps kommentar till sig själv efter första mötet med Chenault; ”Why did she have to happen? Just when I was doing so good without her.” är ju fullständigt genial. Kemps kollega Sala (Michael Rispoli) säger vid ett tillfälle att ”Puerto Rico är som någon man legat med och som fortfarande ligger kvar under en” och lite så känns även The Rum Diary. Efter ett två timmar långt ofullbordat samlag är man är den som ligger kvar där i mörkret, otillfredsställd och undrar vad fan som hände egentligen. Varför låg du med mig när du inte tänkte slutföra det du påbörjade?

The Rum Diary har biopremiär 13:e januari 2012.

3 COMMENTS

  1. Bra recension! Vill ändå påpeka att filmen ändå har en nämnvärd relation till Fear and loathing in Las Vegas, då den senare är baserad på boken med samma namn, skriven av just Hunter S Thompson. Då huvudkaraktären Raul Duke är baserad på honom själv (och även där spelad av Johnny Depp) kan man i princip säga att de båda filmerna handlar om samma person fast i olika tider. Förstår att du förmodligen menade att de är olika rent filmiskt, men ändå en poäng värd att nämna.

    Tack för en bra sida med läsvärda recensioner!

  2. Tack för berömmet!

    Det stämmer. Historiskt och karaktärsmässigt finns det givetvis mängder av gemensamma nämnare och jag var nog inte tillräckligt tydlig i mitt ordval inser jag nu. Rent filmiskt har de dock inte mycket gemensamt. Jag gärna ville påpeka detta faktum då många tror att The Rum Diary är en ny Fear and Lothing, vilket den alltså inte är. Sorry for the confusion!

  3. Tycker nog ändå att denna rulle har fått lite för många ”halvsågningar” av diverse recensenter. Om man bortser från det oundvikliga faktumet att filmen inte riktigt följer någon röd tråd, eller aldrig riktigt fullföljer den eventuella tråd som man börjat nysta i, så är den full (i dubbel bemärkelse…) av helt fantastiska karaktärer/biroller. Passar perfekt när man vill se en film utan att behöva hålla reda på story och en massa olika namn på huvudpersoner (läs: ett typisk ”kriminaldrama a’ la morden i midsummer, etc”). Bara luta sig bakåt i bästa tvfåtöljen och låta sig underhållas av sköna karaktärer och stundtals en helt briljant dialog. Chefsredaktören till Kemp:
    ”-Ditt snitt i hotellets minibar är 93 flaskor i veckan, hur fan är det möjligt, fyller de på fyra gånger per dag eller?”
    ”-Men de ingår väl i rumspriset?”
    ”-Nej, och det gör inte rikssamtal heller. Från och med måndag flyttar du ut.”
    Me like.

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."