Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Film Recension

San Andreas – Recension

SA5

Flytta på dig Roland Emmerich, det är en ny kalkonkung i stan. Brad Peyton har i nya katastrofrullen San Andreas lyckats hitta en helt ny nivå av kackel. Jag kan inte påstå att jag är speciellt förvånad. En sockiplastvänlig hela-havet-stormar med The Rock i huvudrollen får inte de där varma svettpärlorna som ibland uppstår vid extatiskt tillstånd att på förhand forsa ner för mitt ansikte direkt. Å andra sidan, en naturkatastrof är alltid en naturkatastrof och det är ändå något speciellt med att se moder natur plöja fram som en bloddopad ångvält och krossa mänskligheten som vore vi blott små obetydliga myror på marken. Jag vill verkligen inte underskatta den måhända något morbida glädjen i att se en hel stad frysa till is, blåsa bort, dränkas i vatten eller begravas under vulkanisk lava. Emellanåt är det gott nog för att jag skall få ut mina bang for the buck. Man behöver inte alltid skrika kulturskymning så fort det inte står finkultur på repertoaren. Ibland går nämligen även jag på bio som en vanlig man med vanliga basala behov. Att få bli underhållen.

Men vad händer då när filmen, vars enda uppgift är att underhålla inte lyckas med sin målsättning? You had one job… Vad händer när tillställningen är så pinsamt undermålig, miserabel, skral och sketen att jag hellre, utan att tveka hade skrikit ”GERONIMO!” och kastat mig med huvudet före rakt in i den där onaturligt kollapsande skyskrapan än att se ännu en krystad dialog mellan Dwayne Johnson och Carla Gugino med darr på läppen och en tygellös stråkfest i bakgrunden? Problemet som uppstår när filmen visar sig vara rutten ända in i minsta atom, och jävlar vad atomer det finns i den här rullen, är monumentalt. Det finns liksom inte ett enda incitament för att gå och se filmen och då blir man ju lack och tvingas plocka fram motorsågen. Ingen vill bli sågad vid fotknölarna men här visar jag ingen pardon. Det är vad det är och man kan som bekant inte polera en bajskorv trots att Peyton gör sitt bästa för att tysta oss kritiker med att duka upp till ett frosseri i CGI-effekter. Tricket här är att vräka på med så mycket på en gång att publiken tappar fokus och inte har en chans att se allt som pågår på duken samtidigt.

SA1
The Rock är redo att rädda damer i nöd

Storyn är simpel. Utanför Kaliforniens kust löper det en plattektonisk gräns, the San Andreas fault line. Över 1 300 kilometer ligger i riskzonen, inklusive miljonstäder som San Fransisco och Los Angeles. Då och då rör sig plattorna och jordbävningar uppstår. Så funkar det, det är bevisat av ledande vetenskapsmän och det har också inträffat med förödande konsekvenser och det är givetvis frestande att göra en film om det. Och det är ju helt rätt och riktigt, det borde verkligen vara frestande att göra en film om det, dregelfrestande till och med. Tänk själva, Änglarnas stad äts upp av vår hemplanet och det finns ingen som kan göra något för att stoppa det.  Eller jo, just det, det finns ju alltid den där killen, det är alltid en man, en karlakarl som kan trotsa alla faror, gå genom eld, vatten och tromber för att rädda en eller ett par personer som menlösa sitter i något hörn och gråter. I San Andreas heter denna hjälte Ray och han är inte bara krallig, han är pappa också, och universums vassaste helikopterpilot. Givetvis är hans privatliv ett kaos med osignerade skilsmässopapper, obearbetade tragedier och en ohärlig ny plastpappa som gör anspråk på både exfru och dotter.

En katastroffilm består av fyra obligatoriska karaktärsgrupper. Hjältarna, överlevarna, forskarna och de enerverande. Forskaren Lawrence (Paul Giamatti) kommer på att man kan förutspå jordbävningar men ingen vill lyssna och det är givetvis ingen fråga om OM det kommer att ske en jordbävning på 9,6 på Richterskalan, frågan är NÄR! Överlevaren, dottern Blake hamnar snabbt i klistret när hon fastnar i en bil och tvingas bli räddad av de enerverande. I detta fallet utgörs de enerverande av två bröder som på grund av ödet och behovet av en smörig kärlekshistoria kastas in i berättelsen för att ständigt trampa på min stackars bionerv. Ben och Ollie (Hugo Johnstone-Burt och Art Parkinson) är precis så där välartade, rediga och totalt befriade från charm som man kan förvänta sig i en barntillåten katastroffilm. När hela San Fransisco faller i bitar är det det här gänget vi skall fokusera på. Skit i alla andra miljoner människor som dör som flugor. Det är bara dem det är mest synd om och det skall vi alla få veta. Ni vet de där vännerna som lägger ut en screenshot på sin väckarklocka på Fejjan och basunerar ut att nu jävlar är det synd om mig som skall upp så tidigt. TYCK SYND OM MIG NU! trots att du förmodligen skall upp minst lika tidigt? Visst har ni dem också och visst tycker man synd om dem? Nej, självömkan är melodin här och låt nu Ben få sin Blake i solnedgången där den amerikanska flaggan vajar i vinden och applåder ljuder i fjärran. Helst av allt vill vi ju också att hjälten och hjältinnan som åker iväg för att ensamma rädda sin dotter från en säker död också får varandra i slutet för den där riktigt mysiga stämningen.

SA2
Inga kollapsande skyskrapor stoppar den här helikoptern

Förutom de enerverande är filmens största irritationsmoment de ständigt enkla lösningarna. Det ordnar sig liksom. För det ordnar sig, det gör det alltid, jo, det löser sig, så brukar allt bli, det kommer fixa sig till slut, det är inget tvivel om, fast nu känns skiten sur, och flera mil ifrån, det ordnar sig.

Jag försöker tänka mig in i hur det skulle vara om jag själv hamnade i en liknande situation. Hade jag då mött en gubbe i keps som råkar hoppa fallskärm på fritiden just när det enda jag behöver är ett plan och en fallskärm? Hade det stått en fulltankad ribbåt bredvid mig precis när det kommer en tsunami? Hade jag råkat springa in i en person vars utrustning skulle vara skillnaden mellan liv och död? Nej, förmodligen hade jag fallit ner i första bästa slukhål men det hade ju inte genererat någon film. Nej, det är klart att det måste finnas logiska luckor för att en sådan här film skall fungera men det får ju finnas gränser. Jag köper att Ray kan gå A.W.O.L. och bara dra iväg med brandkårsmyndighetens helikopter mitt under ett uppdrag för att leta efter frugan utan att varken kollegor, militär eller polis bryr sig, inte ens ett telefonsamtal när mobilnätet fortfarande låg uppe. Men alla de här sammanträffandena, det blir för mycket av det goda.

SA3
Triss i jättedåligt skådespeleri. JÄTTEDÅLIGT!

Skådespelarna gör verkligen sitt bästa för att ytterligare sänka den här dyngan men värst av allt är, ja precis, de enerverande. Oj oj oj vad dåliga de här pojkarna är. Det är smärtsamt att se och höra och ibland är det så pinsamt att jag önskar att det där slukhålet kom och sög ner mig till Jordens kärna. Kvinnorna är som kvinnor är i Hollywood när det vankas actionfilm. De hamnar ständigt i knipa och klarar inte av att rädda vare sig själva eller andra. Både Emma (Carla Gugino) och Blake (Alexandra Daddario) behöver ständigt räddas av en stor och stark man i tight tisha eller välstruken skjorta. Det görs ett lamt försök att vända på den steken vid ett tillfälle men det är så genomskinligt och krampaktigt att det inte blir det minsta trovärdigt. Att San Andreas är en stark kandidat till årets sämsta film redan nu stoppar dock inte folk och miljoner människor kommer ändå att storma till biograferna för att se denna katastroffilm i dubbel bemärkelse. Nej, man vet att man har sett riktigt dålig rulle när Dwayne Johnson stått för den mest solida skådespelarinsatsen och man inte ens kommer ihåg hur filmen började. Då hjälper det inte att man precis har fått se moder natur sopa banan med Kalifornien.

San Andreas har biopremiär 29 maj

betyg1

 

 

2 COMMENTS

  1. Ja, filmen innehåller mycket som bara känns kliché. Det är som om regisören stått med checklista och valt repliker, intriger och karaktärer från nån slags katastroffilms-bank. För mig skulle annars en katastroffilm som gifter det senaste inom specialeffekter och CGI tillsammans med en originell berättelse som tar upp djupare existensiella frågor vara den ultimata filmen. Typ John Cassavetes med budget och det bästa special effect teamet bakom sig.

    Men med det sagt tycker jag ändå filmen var väldigt underhållande och precis vad jag förväntade mig att se: Imponerande storskaliga katastrofscener.

  2. En katastroffilm med djup, det hade sannerligen varit något. Jag sätter upp den på önskelistan jag med. Ja, det är synd att modern katastroffilm oftast är så vansinnigt klichéartade och felcastade för själva naturkatastrofen är ju som både jag är inne på i inledningen och som du också säger, oftast underhållande i sig. Extensiella frågor är väl svårt att applicera i en sådan genrefilm men jag tänker ändå att Outbreak och senare också Soderbergs Contagion i alla fall är där och berör ämnet lite lätt åtminstone. Bra skådespelare i båda dessutom. Annars är väl fortfarande The Poseidon Adventure från -72 den bästa katastrofrullen ur ett rent underhållningsperspektiv eller vad säger du?

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."