Nytt år, nya möjligheter men först har det blivit dags att stänga den här artikelserien. Nu har vi avverkat lyckliga slut, deppiga slut, överraskande slut och dåliga slut. Det enda vi saknar nu är det snygga slutet och här vill jag förtydliga att det är alltså den sista filmsekvensen i filmen som gäller för visst har jag redan berört mängder av snygga slut i tidigare delar men nu snackar vi det som på branschspråk kallas ”the closing shot.” Det behöver inte innehålla någon twist, någon lycka, sorg eller frustration, även om de flesta givetvis ändå gör det på något plan. Det är ett till perfektion exekverat, estetiskt och adekvat slut och det passar väl också alldeles utmärkt till det här härliga temat som förhoppningsvis både roat och engagerat. En snygg grande finale, en fullbordan, ett hopknytande av den berömda säcken. Precis som i tidigare delar har jag plockat ut mina favoriter, denna gång hela nio stycken, är det final så är det, inom kategorin och analyserat varför dessa enligt mig är tidernas snyggaste filmslut. I vanlig ordning har det också varit oerhört svårt då filmhistorien vimlar av vansinnigt snygga slut men efter en hel del beslutsångest landar jag ändå i följande slutgiltiga lista.

So without further ado, utan inbördes ordning:

JAG PASSAR REDAN NU PÅ ATT VARNA FÖR ATT ANALYSEN GIVETVIS KOMMER ATT VARA FULL AV SPOILERS

En Jake Gyllenhaal i sitt esse, sedeslös dekadens, rejäla mindfuck och ett av filmhistoriens snyggaste slut, allting på bara en och en halv timma dessutom. Vi snackar naturligtvis Dennis Villeneuves Enemy. Slutet när spindeln helt plötsligt dyker upp och fyller hela rutan har givetvis en symbolik och det är en symbolik som har präglat hela filmen. Det är alltså inte bara en billig chockeffekt som han har slängt in för rubriker. Det är inte heller så att spindlar är på väg att ta över världen, en annars rätt vanlig teori. Nej, den uppmärksamme har redan upptäckt vad spindeln symboliserar i Enemy. Hela filmen handlar om en mans undermedvetna och hans ständiga interna strid mellan engagemang och lust. Han är alltså inte två personer som filmen vill få oss att tro, utan en. Däremot finns det två sidor av honom, en historielärare som kämpar med sitt, i hans värld mediokra liv fyllt av trista rutiner och åtaganden och sedan har vi skådespelaren. Den spännande personligheten som inte är gift och ”fast i nätet” utan är fri att göra vad han vill. Det skulle kunna skrivas romaner om det här filmslutet som är så delikat och effektfullt där allt egentligen är en enda stor imaginär sexodysée och i mitten en deprimerad, rädd och uttråkad man som förlorar sig själv i sina egna drömmar och fantasier. Den skeva relationen till det motsatta könet och den bottenlösa skräcken för kvinnans ambition som är alltför stark och skrämmande, de förvandlas bokstavligen till spindlar.

En annan som inte heller vet vad han skall göra med sitt liv är Ben Braddock, magnifikt spelad av en hejdlöst solbränd Dustin Hoffman. Han har precis slutat plugget och blir uppraggad av en äldre kvinna men det vill sig inte bättre än att han blir kär i hennes dotter Elaine (Katharine Ross) istället. Som vanligt i romantiska rullar går det snett på vägen och snart skall den ena gifta sig olyckligt med någon annan, i detta fallet är det Elaine som står vid altaret. Ben ger sig dock inte i första taget, han stormar kyrkan och förklarar högljutt sin kärlek medan han viftar bort bröllopsgäster med ett träkors. De rymmer och hoppar på en random buss och resten är filmhistoria, en galet snygg sådan. Längst bak i bussen sitter de, de unga lyckliga tu. Inte ett ord yppas, alla känslor, från nyhetens eufori till ångest och rädsla när de inser konsekvenserna av sitt handlande återspeglas i deras ögon och ansiktsuttryck och då börjar musiken. Till tonerna av The Sound of Silence rullar bussen sakta iväg och deras öden förblir okända.

John Fords mästerliga western är inte bara ofta omnämnd som bästa rulle i sin genre, den har också en öppningsscen SAMT en slutscen som hör hemma där uppe i den absoluta toppen. Ethan Edwards, spelad av John Wayne har räddat sin brorsdotter och återvänder hem men han kan givetvis inte stanna. Han är en hård och ensam cowboy som hör hemma på de vidsträckta slätterna, inte i hemmets trygga vrå. Slutscenen är filmad inifrån huset och fångar Wayne när han hjulbent stegar ut mot den dammiga öknen samtidigt som dörrposten ramar in hans silhuett. Det är vackert, det är sorgligt och det är perfekt.

Kanske ett något oväntat val, det är väl ytterst sällan man tänker på något vackert i Tobe Hoopers klassiska slasher men slutscenen är faktiskt lika vacker som den är fasansfull. En av fem ungdomar har precis flytt från en säker död och vi ser Leatherface, ståendes på någon avlägsen grusväg in the middle of fucking nowhere, vevandes med motorsågen i en bisarr mördardans och i bakgrunden ståtar landsbygden med den tjusigaste av solnedgångar. En scen som känns ända ner i magtrakten, den är visceral, definitiv, otäckt nära och en av de snyggaste slutscenerna någonsin.

En film så komplex och tankeväckande som Stalker kan väl egentligen bara sluta med en scen som väcker ännu fler frågor, allt annat vore ju absurt. Tarkovky blandade friskt komponenter från sci-fi-genren med dramatiska filosofiska och psykologiska teman och avslutade allt i en fenomenal final som var minst sagt mind bending. Dottern som tycks använda telekinesiska krafter för att skjuta föremål över ett bord samtidigt som ett tåg rusar mot lägenheten som skakar när järnhästen dånar förbi. Under tiden faller vita maskrossporer likt snöflingor och i bakgrunden ljuder Beethovens nia. Det blir ett ögonblick av surrealistisk och kuslig poesi. Men bortom den kontemplativa eller symboliska meningen bakom denna enastående och atmosfäriska slutscen ligger en känsla av förlust, smärta och sorg och ruvar. Det är mycket som fortfarande är höljt i dunkel när eftertexten börjar rulla och det är så vansinningt snyggt gjort att jag ambivalenshulkar av ångest och lyckorus.

Tidigare i serien:

• Lyckliga slut 
• Tragiska slut
• Överraskande slut 
• Dåliga slut