Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Film Recension

Southpaw – Recension

Southpaw

”We are motherfucking beasts” mässar Busta Rhymes i det nedsläckta omklädningsrummet. På bänken sitter en man. Han stirrar rakt fram när händerna lindas in i bandage. Han är i sin egna bubbla där ingen kan nå honom nu. En oövervinnerlig kraft redo att slå till. ”Fear no man” är för evigt inpräntat på det breda skulderpartiet och Billy Hope är inte rädd för någon. Han hoppar rakt in i striden, helt utan eftertanke eller plan och ett efter ett faller slagen över hans kritvita kropp och sargade ansikte. Han försvarar sig inte, han bara slår. När han är nära kollaps lyckas han alltid resa sig och genom en furios slagkombination sänker han sin motståndare till golvet. Ett på kort sikt framgångsrikt modus operandi men i det långa loppet klarar givetvis inte den mänskliga anatomin en sådan behandling, något Billys fru också påpekar efter en av alla segrar. Om du inte slutar nu är du boxningsdement om två år och vem skall då ta hand om Leila? ”Baby, please stop. For family.” bönar hon. ”This is a losers speech, I just won.” ryter Billy och kämpar mot ilskan inombords. Det hela lägger sig och han går med på att lugna ner sig i framtiden. Trots spruckna ögonbryn och krossade läppar river de av ett segerligg bland blodiga lakan.

Southpaw 4
For money!

 

”Fear no man”

Det finns dock en man han borde rädas, sig själv. Billy Hope är en produkt av systemet. Han har plockats upp från de ruffigaste kvarteren i Hell’s Kitchen och har nu allt. Han har en vacker kvinna (Rachel McAdams) vid sin sida, ett välartat barn (Oona Laurence), hejdlöst med cash, ett magnifikt mansion, sportbilar till förbannelse och han har berömmelse. Äntligen har han blivit någon. Han som har blivit spottad på, slagen och hånad. Han som har växt upp utan sociala fördelar och skyddsnät kan nu lyfta armarna mot skyn och mottaga publikens jubel och stående ovationer. Livet är med andra ord rätt fan-fucking-tastic för Billy Hope just nu.

Men tänk om allt det där härliga bara skulle försvinna. In a blink of an eye. Whoops, borta bara så där liksom. Here today, gone tomorrow. Tänk om en enskild händelse skulle förändra ett helt liv och återställa allt och han plötsligt stod på ruta ett igen.

Så blir det givetvis och det är också här filmen tar en rejäl vändning. Efter Maureens död kastas vi direkt ner i en till synes bottenlös avgrund och den som har förväntat sig standardkonceptet, ”One man. One last fight. A battle for freedom, family and country. In a story of hope and glory” får bara sitt lystmäte mättat till viss del. Southpaw är inte en boxningsfilm. Precis som de flesta riktigt bra boxningsfilmer är även Southpaw snarare en film om livets motgångar och segrar. Det är en film om bearbetning, framgångsrikt dold i ett boxningstema. Där boxningen är viktig men inte avgörande. Skall man vara krass hade Billy egentligen lika gärna kunnat vara rörmokare. Sorgen, ilskan, hämnden, förlåtelsen hade varit densamma. Ja, ni vet ju själva hur det brukar se ut. Fördelen med att ha en boxningsstory att vila på är att det är en tacksam miljö att kanalisera sina känslor i och det är också lätt för publiken att leva med i den snabba, aggressiva och hänsynslösa kampen som ivrigt hejas på från läktarplats. Ja visst är det helt enligt mallarna det här men det finns en essentiell beståndsdel som måste funka i den här typen av film. I alla stora boxningsfilmer, klassiska som moderna står huvudrollsinnehavaren för en enastående insats. Från The Set-Up och Rocky via Tjuren från Bronx till the Fighter och ja, jag slänger in Warrior här också trots att det är en MMA-film har affischnamnet levererat så att skjortan stått rätt ut. Southpaw är inget undantag. Jake Gyllenhaal fortsätter på inslagen väg från förra årets smällkaramell Nightcrawler och är storslagen i rollen som Billy Hope. Han får mig att tro på den här historien. Han får mig att känna ilska, empati och sorg. Och tro mig när jag säger att det behövs för det här är inget manus som håller Oscarsklass direkt. Det är ett tröttkört tema och ibland är det både ren travesti och befängt.

Jake Gyllenhaal and Oona Laurence star in SOUTHPAW.
For family!

 

Efter att ha förlorat precis allt smyger han in i det obligatoriska dunkla trånga gymmet och möter den där obligatoriska pensionerade proffstränaren som nu har vigt sitt fortsatta liv åt att träna ungdomar. Att få dem att välja boxning framför kriminalitet genom att predika floskler tills käken går ur led. Gäsp… Men där sitter han då, livs levande. Legenden Billy Hope. Det är klart att kidsen jublar högt och vill ta selfies med tungviktskungen. Han tvingas slipa lite på sina sociala skills, här får man inte svära, Gud hör bön och snart är han tillbaka i ringen igen. Tick Wills (Forest Whitaker) lär honom hur man undviker att vara en mänsklig slagpåse. Hur man blockerar de hårdaste slagen och inväntar rätt läge. Billy kämpar på och snart knackar möjligheten till en comeback på dörren. Han har sex veckor på sig att komma i matchform. Hur kommer man i form på sex veckor då? Yes, we need a montage! Eminem rappar och Hope duckar och kör löprundor i grå hoodie och svart mössa i bästa Rocky Balboa-stil och swish, där var han i form på under tre minuter. Nu väntar matchen med stort M men det är mycket som står på spel. Är han verkligen redo? Kommer han att kunna lägga allt bakom sig eller blir det ännu en bitter sorti från hans gamla liv?

Southpaw 2
For honour!

 

Antoine Fuqua, mannen bakom filmer som Training Day, Shooter, The Equalizer och Olympus has Fallen visar här ännu en gång att ensam är stark. Att från personliga nederlag och isolation komma tillbaka för att slåss ännu en dag. Det är ju extremt tröttsamt och så där sliskigt amerikanskt att man egentligen helst av allt vill kräkas lite i munnen men när utförandet är så här väl exekverat kan jag se bortom bara den ensamma mannen och hans kamp. Produktionstekniskt är det spot-on. Eminems perfekt lagda beats i kombination med Mauro Fiores gryniga fotopalett bidrar till en grym känsla av vintage med en modern touch och man kan urskilja varje ådra och muskel i Billys biffiga men i förtid åldrade nästan artrosliknande kropp men allra mest imponerar fotot i dunkelt ljus där detaljer som Ticks felmålade porslinsöga och dammiga boxningshandskar nästan får eget liv.

Men det som gör Southpaw till en gripande berättelse är trots allt Jake Gyllenhaals uppgång och fall. Att se hur han trots alla framgångar aldrig riktigt kan fly sitt förflutna. Hur korkade beslut och en smärtsamt tydlig brist på livserfarenhet sätter honom i en situation han aldrig någonsin hade behövt ha hamna i. Där de flesta människor hade backat går allt på instinkt. Det är en djupt rotad djurisk personlig kamp för överlevnad, till synes omöjlig att fjättra. Som åskådare hatar jag honom för dessa beslut. En handling, ett kort ögonblick av ångest. Allt är borta. Ett liv har släckts, ett barn har omhändertagits och som grädde på moset, en ekonomisk kollaps som tömmer det sista hoppet om en snar rentré. Där och då hyser jag ingen empati för Billy Hope. Han förtjänar ingen framgång, han skall inte ha några barn. Han är ett slödder som inte fungerar i möblerade rum. En slagskämpe som inte kan lämna våldet i ringen och ”We are motherfucking beasts” dyker upp i mitt huvud igen. Han är dessutom bortskämd och bekväm. Vid ett tillfälle erbjuds Billy ett städjobb i gymmet men blir rasande och skriker att han tänker då fan inte städa några jävla toaletter. Det är ju inte direkt så att VD-jobben kommer att rasa över dig pojkspoling. Ta jobbet! tänker jag. Nej, men allvarligt. Han har seriösa problem och är farlig för allmänheten, lås in fanskapet. Men ju fler bakslag, desto mer tvingas Billy anpassa sig till samhällets regler och lagar och rätt vad det är så sitter jag där och känner empati och till slut är tårarna nära. Visst gör Whitaker en gedigen insats och Laurence är klockren i rollen som dottern som hamnar i kläm men det är bara att erkänna det. Southpaw är helt och hållet Gyllenhaals show. Det är han som står för allt. Det är han som bjuder ut sin själ. Det är han som har gjort den där Oscarsvänliga viktförändringen och gått från sparris till biff och det är han som i slutändan ser till att Southpaw är en vänsterslägga som känns rejält.

Likt många andra av Fuquas filmer har Southpaw fått sval kritik från kritikerkåren men älskas av publiken. Jag tänker gå motströms här, strunta fullständigt i den samlade kritikerkåren och slänga ut en mycket stabil fyra till två underhållande och dramatiska timmar medioker boxningsfilm med ett väldigt stort hjärta.

Southpaw har biopremiär 7 augusti

betyg4

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."