Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Film Recension

Wuthering Heights – Recension

Efter att ha blivit helt golvad av Andrea Arnolds Fish Tank på filmfestivalen 2009 är det inte en överdrift att säga att mina förväntningar på hennes Wuthering Heights var enorma. Visserligen tyckte jag till en början att det var lite trist att till och med en så intressant och egensinnig regissör som Arnold skulle hänfalla åt trenden med uppföljare och nyversioner av klassiker som redan filmatiserats massor av gånger. Men ändå, är det någon som kan göra något nyskapande av det så är det väl Andrea Arnold.

Emily Brontës roman Wuthering Heights (Svindlande höjder på svenska) kom 1847 och har blivit en litterär klassiker precis som de andra systrarna Brontës romaner Jane Eyre och Agnes Grey. Boken har filmatiserats flera gånger förut, bland annat 1939 med Laurence Olivier och 1992 med Ralph Fiennes och Juliette Binoche. I centrum står Cathy och hennes fosterbror Heathcliff, en fattig pojke Cathys far plockat upp på gatan i Liverpool och tagit hem till familjen. Men Cathys far dör och den äldste brodern, som avskyr den svarte pojken Heathcliffe som pesten, tar över gården. Starka band uppstår mellan Cathy och Heathcliff redan från början, men omständigheterna gör att det inte ska bli den lyckliga kärlekshistoria det hade kunnat bli.

Jag har varken sett någon tidigare filmatisering eller läst boken, men jag tror det är lugnt att säga att Andrea Arnold verkligen har gjort något helt eget i den här filmen. Glöm alla andra kostymfilmer baserade på klassiska romaner, det här är så långt i från mysig Jane Austen-film man kan komma. Förra årets Jane Eyre, av Cary Fukunaga, är visserligen riktigt grå och fuktig, men i Andrea Arnolds Wuthering Heights snackar vi seriös lervälling, fallfärdiga dragiga hus, hällregn, misshandel, vindpiskade hedar, slaktade kaniner och solkiga sängkläder.
Trots denna totalt eländiga tillvaro så är bilderna i filmen så fantastiskt vackra att man baxnar. Filmad i 4:3-format (det vill säga näst intill kvadratiskt) på riktig film använder Andrea Arnold extrema närbilder, både på karaktärerna och på detaljer i naturen. Hon och fotografen Robbie Ryan jobbar på ett väldigt speciellt sätt med skärpa och oskärpa i bilderna så att det verkligen får betydelse för vad bilderna förmedlar. Det är ett bildberättande som blir ännu mer tydligt med tanke på att det är så sparsmakad dialog i filmen (vilket inte gjorde det lika utmanande att se den otextad, med tanke på den breda Yorkshire-dialekt de pratar).

Solomon Glave och Shannon Beer i lervällingen på en vindpiskad hed

Precis som hon i Fish Tank hittade sin huvudrollsinnehavare utanför filmvärlden (den extremt imponerande Katie Jarvis plockades upp på en tågperrong efter att en rollsättare sett henne gräla med sin pojkvän) har Andrea Arnold här anlitat mestadels debutanter i huvudrollerna. Fascinerande nog imponerar Shannon Beer och Solomon Glave som spelar Cathy och Heathcliff som unga mer än Kaya Scodelario och James Howson som spelar dem i vuxen ålder. Detta trots att de unga nästan inte har några repliker.

Att det är en vacker film gör inte själva historien vacker. Det är snarare en destruktiv kärlekshistoria där ingen av de inblandade är särskilt sympatisk, särskilt inte i vuxen ålder. Och i slutändan når berättelsen inte riktigt fram till mig ändå, jag känner inte riktigt kärleken mellan Heathcliffe och Catherine förrän det är för sent. Det är så sparsmakat med dialog att det blir frustrerande att det som försiggår i karaktärernas huvuden inte uttalas så att man som tittare också får vara med. Det blir faktiskt lite segt ibland, och mina enorma förväntningar på den här filmen uppfylls tyvärr inte.

Men, intrycket att Andrea Arnold är en av de mest spännande regissörerna vi har kvarstår. Wuthering Heights är värd att se, som en motbild till andra mysiga brittiska kostymfilmer, och – framför allt – för det fantastiska bildberättandet.

 

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Gillar mat, handarbete och vampyrer. Får gåshud av introt till HBO-serien Angels in America och när Billy Elliott dansar sin argdans till ”A town called Malice”. Är stammis på Göteborgs Filmfestival och planerar att i framtiden även bli det i Cannes.