Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Post Type Selectors
Film Recension

Tavlan – Recension

Tavlan är en färgstark och annorlunda upplevelse som ändå känns väl så bekant. I fransmannen Jean-François Laguionies prisade film får de målade alstren plötsligt liv och vi får därmed en djup inblick i deras olika livssituationer. Tavlan är en rörande animerad fabel om en oavslutad duk där de kompletta, d.v.s. de figurer konstnären hann slutföra lever gott inne i det stora vackra slottet medan de ofullständiga lever ute i trädgården i någon slags limbo, en flicka som saknar det där lilla sista penseldraget som helt hade förändrat hennes livsöde. Men det finns de som har det ännu värre. Kluddarna är streckgubbar, simpla utkast och konstnärens idéer som antingen förkastades eller helt enkelt inte hanns med i processen. Kluddarna är avskydda av de kompletta och man drar sig inte för att brutalt stampa ihjäl en nyfiken liten kludd som tagit sig in i det färggranna slottet där det elitistiska folket lever i champagne och överflöd, ledda av den provisionsplufsiga Ljusbringaren.

Samtidigt spirar en förbjuden kärlek i den vildvuxna trädgården. Den kompletta Ramo och den ofullständiga Claire skulle givetvis aldrig kunna leva ett lyckligt liv tillsammans. De skulle ju bli bespottade, hånade och fängslade för sin naiva tro på passion. Ramo vill fråga konstnären om han någonsin kommer att slutföra Claire, det är ju så lite som saknas och det skulle betyda så mycket. Med färg i ansiktet skulle hon kunna flytta in i de komplettas pampiga chateau och tillsammans skulle de leva lyckliga i alla sina dagar men det finns ett stort problem. Konstnären är borta. Han har inte målat på månader och ingen har sett honom. De utstötta tror bergfast på att frälsaren kommer att komma tillbaka och slutföra sitt verk men de kompletta, som givetvis är nöjda med situationen som den är försöker att slå dessa dumheter ur skallen på de mindre värda. ”Han kommer inte tillbaka så kryp tillbaka till era hålor, oh ni hemska bottenskrap av samhället!”

Slumpen skickar så iväg tre personer på en resa genom tid och rum. Den svårt androgyna och kärlekskranka Ramo, Claires lätt pretentiösa väninna Lola och en stackars kludd med jordens sämsta självförtroende landar först i den hemska gamla skogen som inte visar sig vara särskilt hemsk alls men äventyret tar även trion utanför tavlan och in i andra konstverk där de springer in i udda personligheter och hamnar i prekära situationer. Krigsherrar, nakna kvinnor, sura självporträtt och själva döden korsar deras vägar när våra vänner rör sig mellan inbördeskrig och karnevaler i Venedig.

Farbror blå, Pocahontas och lite kladd

Jag gillar hur man leker med färger och metateknik men ibland går det faktiskt över gränsen och känslan blir snarare en dålig LSD-tripp än en vacker målning och det där är väl tyvärr typiskt franskt, det är som om att man någon gång under filmen bara måste slänga in någonting överdrivet och väldigt konstigt för att befästa sitt rykte som mest arty i filmvärlden.

Den berömda franska animatören har i Tavlan i alla fall skapat en briljant liten film full av känsla och estetik. Det är en färgpalett som andas liv genom sina mirakulöst vackra bilder, helt utan behov av gråtande prinsessor, talande fluffiga husdjur eller superhjältar. Trots detta är historien inte det minsta ny. Kopplingarna till både Romeo och Julia och West Side Story och andra mer eller mindre kända historier om kärlek över gränserna är givetvis oundvikliga och mer än en gång kommer jag att tänka på Toy Story även om filmerna egentligen är milsvid ifrån varandra. Där Toy Story var ett charmigt äventyr om bortsprungna leksaker väljer Tavlan istället allvarsdörren och belyser ständigt aktuella och brännheta ämnen som rashat och samhällsklyftor för det skall man ha med sig när man går och ser Tavlan, att även om filmen fungerar väl som en rolig och visuell resa så är berättelsen främst en oerhört övertygande granskning av tolerans och förtryck.

Tavlan har svensk biopremiär 7 december och DVD-släppet är 27 mars nästa år.

betyg4

LEAVE A RESPONSE

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."