Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Film Recension

Ted – Recension

Om du fick önska dig en enda sak när du var liten, inte fan hade det varit fred på Jorden eller något sådant trams. Du hade givetvis velat ha en livs levande nallebjörn. En mjuk, fluffig figur med stora snälla knappögon och vänlig röst. Just detta önskade sig John Bennett (Mark Wahlberg) och i sann amerikansk julanda med glitter, stråkar och munter sång gick önskningen i uppfyllelse men hans nallebjörn skulle visa sig vara något annorlunda till sinnet.

Seth MacFarlane har gjort sig ett namn genom succéserien Family Guy och han gör själv rösten till Ted, nallebjörnen som Gud glömde. Här är det nämligen inte tal om några mysiga hemmakvällar på tu man hand, nej Ted är lite mer ghetto om man säger så. Han gillar prostituerade, röker på så fort tillfälle ges och svär som en borstbindare. Detta ociviliserade beteende uppskattas dock inte av den väna och framgångsrika Lori (Mila Kunis). En söt och ambitiös tjej som har karriären utstakad och minsann inte tänker tolerera att en pundare till nallebjörn skall komma och förstöra hennes perfekta liv så pojkvännen John får helt enkelt välja. Nalle eller tjej?

"Jag är inte Peter Griffin, jag bara låter exakt likadant!"

Ted får därmed kalla handen och tvingas skaffa egen lya. I brist på umgänge börjar han festa mer och mer men han är också framgångsrik på jobbet, vilket i sin tur leder till mer cash, som i sin tur innebär ännu mer kröka. Ja, han har fastnat i den onda spiralen och det dröjer inte länge innan vår fluffige vän drar kola på dass och slåss med ankor. Till saken hör också att Ted en gång i tiden var en kändis som ständigt figurerade i media men nu har fallit i glömska vilket givetvis påverkar hans sinnesstämning. Tänk om han bara kunde komma tillbaka till den där tiden när han var ung, snygg och inne, då skulle ju allt bli bra igen.

Är det kul då? Ja, det är klart att det är kul! MacFarlane är en mästare på att vara pubertal och vulgär utan att passera den där fina gränsen där det hela bara blir fjantigt och irriterande men tyvärr blir det, som det ofta tenderar att bli i den här typen av film, till slut ändå lite för mycket av det goda.

Annars är Ted är en välanimerad liten herre som rör sig naturligt och trovärdigt. Mark Wahlberg är… ja, han är Mark Wahlberg. Han rynkar pannan och ser bekymrad ut, precis som han gjort genom hela sin skådespelarkarriär och Mila Kunis är alla pojkars våta dröm. Anmärkningsvärt är att personkemin mellan nalle och man vida överträffar densamma mellan kvinna och man.

All is good in the hood

Ted är en i grund och botten en klassisk nördkomedi, med mängder av referenser till Flash Gordon, Indiana Jones och Star Wars. Ovanpå det är det lite romantik och lite bromance och en massa snusk såklart. Har du barnasinnet kvar och inte ligger i riskzonen att gripas av moralpanik i samband med sexistiska, omogna och helt sjuka påhitt så har du ett par klockrena filmögonblick här. Ted lär givetvis inte vinna någon Oscar för bästa film (gör den det kommer jag att springa jorden runt iklädd nallebjörnsdräkt) men det är helt klart en av årets bättre komedier. Med sin vassa provokativa humor, sin värme och intelligenta underton och genom att klä samhällsfaran i något så oskyldigt som en nallebjörns skepnad fortsätter MacFarlane att räcka långa fingret till etablissemanget. Med över 200 miljoner inspelade dollars kan han dessutom skratta hela vägen till banken.

Just det, filmen är i Sverige försedd med en 11-årsgräns. Detta är lågt i sig men det möjliggör också att din sjuåring kan försöka övertala dig att ta med honom/henne på Ted. Vad du än gör, gå inte på detta trick! Att ta med sin sjuåring på Ted är ungefär lika lämpligt som att ta med ungen på ett partaj hemma hos Macauley Culkin, du vet att det kommer att vara naket och det kommer att finnas droger.

betyg3_5

Ted har svensk biopremiär 3 oktober.

 

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."