Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Film Recension

The Tomorrow War – Generiskt pangpang med Pratt

Betyg

Jag vill ogärna vara den där trista snubben som raljerar om svunna tider och hur saker och ting var bättre förr men när det gäller livsviktiga ämnen som rymdmonster är det omöjligt att låta bli. Efter att ha smågäspat mig igenom hutlöst utdragna sci-fi-rullen The Tomorrow War är det nästan med sorg i bröstet jag uppgivet kan konstatera att det inte funkar för mig. Inte alls. Det här med rymdmonster i filmer, det går bara inte. Förutom Alien-filmerna så är det väl egentligen bara mördarsniglarna från James Gunns Slither som övertygar mig fullt ut. Allt annat ser mest skrattretande billigt ut eller är i slutändan bara sämre versioner av Xenomorpher. Tyvärr ligger det i tiden att göra generisk action av det mesta och det finns så klart miljoner dollar skäl att göra det men det är likt förbannat trist. Och det är precis därför vi får filmer som The Tomorrow War, där lattefarsan, klassföreståndaren och tidigare elitsoldaten, Dan Forester (Chris Pratt) plötsligt kastas in i framtiden för att kriga mot rabiata albinomonster som behärskar både kast med liten krigare och armborstskytte medelst tentakel.

Foto: Amazon

Det börjar med att Chris Pratt faller ner från himlen, genom askmoln och eld och landar i en pool. En typisk attention seeker till introscen, rena rama Fortnite. Precis en sådan Zack Snyder, Roland Emmerich och Michael Bay har byggt sina karriärer på. Här skall vi redan nu sitta på nålar, skaka av nyfikenhet och undra vad det är som händer. Varför har han uniform och är beväpnad till tänderna? Var är han och vad gör han där? Kom igen nu, spräng något! Vad som helst. Nej, i stället flyttas vi tillbaka i tiden, till december 2022 för att vara mer exakt. Det är party och familjen Forester har samlat gäster för julfirande. Stämningen är uppsluppen och så där helmysig som bara påkostade amerikanska jular kan vara. Tills Nutids-Danne får ett telefonsamtal vill säga. Han svarar direkt, det är trots allt därför han har vandrat omkring bland sina middagsgäster som en arrogant douche med lurarna i, för att kunna svara omgående när det ringer. Han får inte jobbet och sparkar omkull en soptunna för dramatikens skull men ber snabbt om ursäkt, det är ju trots allt PG-13 och återvänder i stället till firandet. Samtidigt spelas VM i fotboll, det är ändå jul. Qatar mot Brasilien i ett rafflande sportdrama och mitt i ett brasilianskt friläge, när Peralta är helt ensam med målvakten händer det. Matchen blåses av men inte för offside den här gången. I stället stiger folk från framtiden ned från skyn och förkunnar att om 11 månader är vi rökta. Då kommer mänskligheten nämligen att vara utrotad. Ned till sista gubbe och gumma. Efter ett illa sammansatt montage av händelserna är nu civilbefolkningen soldater som tidshoppar in i framtiden för att bekämpa en övermänsklig fiende, whitespikes. Media rapporterar att vi i framtiden bara kommer att vara 500 000 invånare på Jorden och det är ju i alla fall bättre än de förutspådda noll men det finns förstås ett sätt att stoppa den dystra utveckligen. Skicka in en hjälte.

Foto: Amazon

Alla skall med! ropar världsledare och det är klart, är man både lärare och soldat så är man självskriven i ett framtidskrig där vår fortsatta existens står på spel. Nutids-Danne blir därmed utrustad med framtidsprylar och skickas ned till Miami Beach där han plötsligt stöter på ett välbekant ansikte, i framtiden. Det krävs inte mer än en normalstor krita och en röv för att räkna ut vem det är men ändå försöker Chris McKay att bygga upp det kommande avslöjandet att kännas som det sjukaste och mest överraskande i filmhistorien. Nutids-Danne börjar i alla fall att ta order av den kvinnliga översten (Yvonne Strahovski) och snart smyger han och hans mindre erfarna team runt i monsterhärjade byggnader och hänger i livsfarliga gathörn. Miami kryllar av whitespikes och soldaterna är civilister hela bunten. Det är som att skicka in hemvärnet, fast med Chris Pratt. Det finns alltid någon med ett urlakat skämt på lager, trots att livet hänger på en skör tråd. Vissa i gänget är bara sura och en av dem är döende i cancer. Han har sex månader kvar men det hindrar honom inte från att deltaga i ett fullskaligt krig mot intergalaktiskt motstånd och det skall han förstås ha all heder för. Chris Pratt är sedvanligt stel och det kan han ju komma undan med i filmer som Jurassic Park, där han alltid kommer att överskuggas av dinosaurier ändå. Ingen bryr sig riktigt om honom där så han kan i princip vara hur usel som helst utan att man bryr sig nämnvärt, det är ju inte för honom man har pröjsat 200 spänn. Det är när han behöver befinna sig i centrum och bära en film på sina egna axlar som det aldrig riktigt räcker till. Dessutom har han i The Tomorrow War parats ihop med den minst lika stela Yvonne Strahovski. Det var faktiskt länge sedan jag såg en så trist duo i en film men det är klart, med ett sådant tunt manus som Zach Dean har slängt ihop här så är det väl svårt att se hur det skulle kunna sluta annorlunda.

Foto: Amazon

The Tomorrow War håller på i hisnande 140 minuter och det är förstås alldeles för länge för en film som bara rullar på. Det händer visserligen saker hela tiden, inte en lugn stund och rent generellt är det ett bra tryck i grejerna men det finns absolut inget nytt att hämta. Det här är en film jag sett så många gånger innan men med både starkare manus och skådespelare. Specialeffekterna är väl okej ändå men monsterdesignen är, precis som jag inledde den här recensionen med, horribel. Eftersom det inte finns någon spänning överhuvudtaget i filmen, till skillnad från exempelvis The Quiet Place eller Alien så tappar monstren dessutom all relevans. De blir bara en halvrisigt animerad utfyllnad, ett ryckigt datoranimerat hinder som måste skjutas ned innan man kan ta sig till nästa plats och upprepa samma procedur och snart skuttar ilskna rymdmonster över hela skärmen och de påminner mer om rabiessmittade katter än smygande taktiker. De läskigaste monstren i filmer är strateger av stora mått, intelligenta varelser som med stort tålamod och list stalkar sitt offer tills det inte längre finns någon återvändo. Här är det kvantitet före kvalitet som gäller och att se rymdmonster kuta fram över öppna ytor för att bli nerskjutna av combatklädda soldater med lasersikten levererar ingen spänning överhuvudtaget, inte ens med sporadiska splatterfester och gore en masse. Upplösningen är precis så där skrattretande, klyschig och skohornad man kan tänka sig i en svulstig amerikansk actionmacka. Familj, frihet, klimat, stråkar och tårar.

The Tomorrow War finns att streama på Amazon Prime

 

 

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."