Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
The World´s End
Film Recension

The World´s End – Recension

The World´s End

Ni vet den där känslan av att misslyckas med att dricka upp tolv öl på pubrundan i sin ungdom och sisådär 20 år senare sitta i samma Sisters of Mercy-tröja och fortfarande inte riktigt kunna släppa detta. Inte? Det är i alla fall precis det som Gary King (Simon Pegg) upplever i sin allmänna misär. Trots rehab och säkerligen andra terapeutiska försök kan inte Gary slå bort tanken på att göra om den där pubrundan, lyckas dricka alla de tolv ölen och äntligen få gå i mål.

Att samla ihop det gamla gänget blir första uppdraget. Och inte så lätt med tanke på att Gary inte står så högt i kurs längre. En del ouppklarade affärer från förr ligger och bubblar såsom oreglerade skulder, svartsjuka och svek. Men Gary ger sig inte, och med någon form av charm och en del lögner lyckas han till slut övertyga de fyra barndomsvänner Andy (Nick Frost), Peter (Eddie Marsan), Steven (Paddy Considine) och Oliver (Martin Freeman) att lämna den trygga vardagen för att istället ge sig ut på en episk fylla.

The World´s End

Väl på plats i deras hemstad sitter de snart på första puben för öl nummer ett. Allt är sig hyfsat likt på det gamla haket, förutom att inrättningen numera verkar vara övertagen av en kedja och gjort inredning och ölutbud lite mer opersonligt. Otäckt nog verkar samma kedja också tagit över nästa pub. Men det är det minsta problemet skall det visa sig, för nu börjar de fem vännerna även inse att själva människorna också verkar lite väl opersonliga.

Och precis som i tidigare filmer i den så kallade Cornetto-trilogin bryter snart helvetet ut. I Shaun of the Dead fick zombies agera skräckfilmselement, en mördarsekt gick bananas i polisparodin Hot Fuzz och nu i den avslutande filmen The World´s End är det minsann rymden som är på besök. Same same but different.

The World´s End

Firma Edgar Wright (regi och manus) och Simon Pegg (manus och huvudroll) har skapat en film som oantastligt levererar en dos samhällskritik mot den uniforma konsumtion som sprider sig över världen i denna tidsålder av Starbucks. Som kuliss har de denna gång valt en attack av rymdrobotar som till en början kan verka harmlösa men vars likriktade beteende inte går såväl ihop med civiliserade människors önskan om den fria viljan.

Science-fiction och bärs i en salig blandning alltså, och därtill ett jävla ös. Ett soundtrack med den brittiska musikeliten i form av exempelvis Primal Scream, The Stone Roses, Blur och Sisters of Mercy förstås hjälper definitivt till att hålla igång tempot. Det är snabba klipp, och roliga repliker visslar fram och tillbaka som i en slags humorduell. Första halvan av filmen är riktigt briljant, men sen dalar tyvärr mitt intresse något när det blir lite väl mycket slagsmålscener på mental tomgång.

The World´s End

Men att The World´s End skulle explodera i en orgie av våld var helt enligt kalkylen, och denna film lär inte göra fans av Cornetto besvikna. Skål.

betyg3_5

The World´s End har biopremiär 9 oktober.

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Synthare och Arsenal-fan som bygger webbar till vardags. Föredrar intresseväckande dialog före explosioner, och gäspar vanligtvis när det blir för mycket action såvida det inte sker i rymden. Tycker Totoro är det gulligaste djuret som någonsin fångats på film.