Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Film Recension

Tom at the farm – Recension

tom at the farm

Tom kör sin Volvo på landsbygden i Kanada, han är på väg till sin döde pojkväns familj, för begravningen. Men när han kommer fram är det ingen som väntar honom. Svärmodern vet inte vem han är, hon tror att sonen hade en flickvän som heter Sarah. Men storebrodern, han vet vem Tom är, men är fast besluten om att ingen annan ska få veta det. Och en mycket märklig och obehaglig vistelse på familjens gård inleds.

Jag trodde det var kört för Xavier Dolans fjärde film att få svensk biodistribution, men nu går den faktiskt upp på Folkets Bio, nästan ett år efter premiären på Venedigs filmfestival. Den här gången blev det ingen Cannes-visning, till skillnad från den 25-årige Dolans tre tidigare filmer som alla visats – och dessutom vunnit pris – på den franska filmfestivalen. För det är ju inget dåligt track record han har, regissören-skådespelaren-manusförfattaren-producenten-kostymdesignern-etc Xavier Dolan. Slog igenom med Jag dödade min mamma som 20-åring, och gjorde 2012 den fantastiska, storslagna Laurence Anyways. Där spelade han inte med själv, men nu är han tillbaka i huvudrollen igen. Men för övrigt är Tom at the farm ett tydligt steg ifrån den stil han arbetat med tidigare, med poppigt soundtrack och estetik. Här är det enbart dramatisk, klassisk filmmusik på soundtracket, och ingen popkulturromantik i sikte (förutom det faktum att Tom själv har hipster-ironisk fulsnygg frisyr och klädstil då kanske).

tom at the farm 2

Istället är Tom at the farm en psykologisk thriller, där man hela tiden har en känsla av att något annat ligger under ytan än det som syns och sägs. Filmen är baserad på en pjäs, och det märks i känslan av kammarspel, med tät stämning och bara några få karaktärer. Storebrodern håller Tom i ett psykiskt grepp, och mamman Agathe, är hon så mild och vänlig som hon verkar? Det är grått och fuktigt och ödsligt på bondgården där Tom får bo i sin döde pojkväns gamla rum, och där han plötsligt finner sig i att spola ladugårdsgolv och hjälpa till att förlösa en kalv.

Men det blir aldrig riktigt tydligt för mig varför Tom stannar kvar i denna obehagliga tillvaro. Jag gissar att det kan liknas vid mekanismen som gör att en misshandlad kvinna har svårt att lämna sin våldsamme man – den psykologiska terrorn och övertaget. Men här uppfattar jag det som att Tom bara befinner sig på gården några dagar , men snappar sen upp att en karaktär (utan att det är med i den översatta texten) säger något som tyder på att det i själva verket kanske gått flera veckor. Det är nånstans här som filmens svaghet finns, den övertygar mig inte riktigt hela vägen. Men som vanligt med Xavier Dolan är lägstanivån hög. Fotot är vackert och obehagligt stämningsfullt, alla skådespelare imponerar och det är en bitvis riktigt obehaglig film. På ett bra sätt, ni vet.

Dolan har förresten redan gjort en till film efter Tom at the farm. Mommy heter den, och hade premiär i Cannes, där den föga förvånande också fick pris. Låt oss hoppas att det inte tar ett år innan den också kommer hit. Och att fler får upp ögonen för Xavier Dolan! En av mina absoluta favoritregissörer, som förtjänar mer uppmärksamhet i Sverige.  Och att man som franskanörd dessutom får avnjuta den fulsnygga kanadensiska franskan (där brorsan pratar en för mig helt obegripligt grötig dialekt) är ju bara en bonus.

Tom at the farm har biopremiär den 29 augusti

betyg3

LEAVE A RESPONSE

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Gillar mat, handarbete och vampyrer. Får gåshud av introt till HBO-serien Angels in America och när Billy Elliott dansar sin argdans till ”A town called Malice”. Är stammis på Göteborgs Filmfestival och planerar att i framtiden även bli det i Cannes.