Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Film Recension

Trance – Recension

Trance41

Danny Boyle’s nya thriller Trance är en psykologisk London Noir. Det är en Inception på rea. En film som hela tiden försöker vara minst två steg före sin publik genom att överösa oss med sjuka twister och rimligt tvivel. Det är en film som ger oss filmälskare något utöver det vanliga och det är också en film som serverar oss en Rosario Dawson i all sin prakt och prime.

Utgångspunkten är en djärv konstkupp där Simon (James McAvoy) är en anställd på ett auktionshus i ett flashigt London. Ett rånförsök skall man inte försöka stoppa, oh yes, he knows the drill. Det är bara konst och hur vacker och värdefull den än må vara så är inget konstverk i världen värt ett mänskligt liv. Spela inte hjälte. Drabbas inte av panik. Andas lugnt och invänta hjälp. En svårt pressad Simon, upp till öronen nedlusad av spelskulder behöver dock snabba cash och erbjuder sig därför att hjälpa mästertjuven Franck (Vincent Cassel) att stjäla en äkta Goya som precis sålts för sköna 27 miljoner brittiska pund. Det hela skiter sig dock kapitalt då Simon åker på en rejäl smäll i skallen och tappar minnet och har därmed inte heller en susning om var han gömt tavlan. Franck, givetvis inte helt nöjd med denna utveckling anlitar en hypnotisör, Dr. Elizabeth Lamb (Rosario Dawson) som skall tränga in i Simons undermedvetna och på det viset avslöja konstverkets nuvarande position.

Trance3
”Oh no, I have been framed!”

Deja vu, jag kände så väl igen det här upplägget och det tog sin tid men sedan lossnade det. Kommer ni ihåg den där vansinnigt usla seriemördarfilmen med Jennifer Lopez och Vince Vaughn, The Cell? Där hon måste ta sig in i en seriemördares hjärna för att kunna se det han ser och tänka det han tänker. Allt runt omkring är flummigt, rött och förvrängt. Det var som en dålig LSD-tripp. Ungefär så är det i Trance också men med betydligt mycket mer tanke och substans och utan seriemördare. Färgpaletten går bärsärk och hoppar från acidgult och grönt till nattklubbsblått och drömskt violett och jag är på god väg in i transen när det smäller till och någon får huvudet bortskjutet. Vad som helst kan hända i Trance och det kan hända när som helst. Du är aldrig riktigt förberedd. Det är precis en sådan film som man helst inte skall ha läst någonting om innan så jag tänker inte avslöja mer gällande ploten här.

Mycket av filmens styrka ligger i skådespelarnas insatser och det är tre riktigt vassa huvudrollsinnehavare Mr. Doyle har grävt fram.

James McAvoy som Simon är en renrakad kille med en ärlig uppsyn. Hela han skriker reko och med ögon blå som ett norrländskt tjärn frågar man sig, hur kan någon lita på den här killen? Å andra sidan, hur kan man inte göra det?

Rosario Dawson är som sagt ruskigt bra i sin roll som den mystiska Lamb och även hon renrakad (ni kommer att förstå). Hon är kvinnan som håller i nyckeln till Simons psykiska och fysiska välbefinnande, en nyckel som du aldrig vet om hon kommer att använda eller dumpa i Themsen.

Vincent Cassel är en kalkylerande komplex personlighet som trots sin kriminella bakgrund utstrålar en sådan charm att han kan locka fram hetta ur ett isblock.

Trance21
Trance är en mångfacetterad historia

Ingenting är uppenbart eller enkelt i Trance. Det finns alltid flera tänkbara scenarion och sidor av myntet. Hur du än har tänkt dig att den här filmen kommer att sluta så har du med största sannolikhet helt fel. Nej, Trance är verkligen ingen lätt film, den är bångstyrig och jobbig och alldeles underbar. Den har visserligen inte samma hjärta som många av Boyles tidigare filmer men med sin galna intensitet och sitt heta sex-appeal kokar den likt en förbjuden drog i silversked och trots att allt är så fel det bara kan bli känns det här ändå så förföriskt rätt.

Trance har biopremiär 5 juni

http://onyanserat.se/wp-content/uploads/betyg3_5.jpg

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."