Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Film Recension

Twixt – Recension

Stormarknadernas Stephen King, Hall Baltimore (Val Kilmer) anländer till en sömnig liten håla där han skall signera sin senaste bok. Han är mäkta trött på amerikanska småstäder med Twin Peaks-liknande karaktärer men framför allt är han förbannat opepp på att behöva skriva ännu en rysare om häxor. Ändå är det precis det han tvingas göra för om han vägrar kommer inte hans agent att betala ut något förskott, vilket i sin tur innebär att hans fru kommer att sälja hans dyrbaraste ägodel, en närmast ovärderlig bok. Baltimore sitter alltså i rävsaxen och villrådig gör han vad varje författare skulle göra, han tar till flaskan. Flaskan har för övrigt varit hans närmsta och bästa vän genom livet när han tvingats brottas med sina demoner och fruktansvärda minnen som plågat honom genom åren. En flicka, en båt i hög hastighet, en frånvarande fader och tavlor som går i kras. Minnesfragment som ständigt påminner honom om hans tillkortakommanden. Han vill inte skriva uppdiktade historier längre, han vill konfrontera verklig ondska och skräck.

In the middle of fucking nowhere. Det är här det händer.

Lyckligtvis inhyser den lilla staden en excentrisk sheriff (Bruce Dern) som av en händelse råkat snubbla över ett tvättäkta mysterium. En ung kvinna med en träpåle genom hjärtat ligger på bårhuset och väntar på att få bli analyserad av diverse klåpare och amatörläkare från vischan men sheriffen har givetvis redan en egen teori om hur det hela gått till. Han är villig att berätta om han får vara med och skriva boken och efter en del dispyter ger Baltimore slutligen med sig. Varje, något så när påläst person kan ju snabbt konstatera att flickan med största sannolikhet har varit en vampyr. Har man läst åtminstone en bok eller sett en film om blodsugande gengångare så vet man helt enkelt att en påle genom blodpumpen är ett effektivt sätt att sätta stopp för ett nattligt väsen och detta är också den slutsats både Baltimore och sheriffen drar men frågorna är fortfarande många, vem är hon, vem dödade henne, varför dog hon och bryr vi oss ens?

Nu följer en osannolik soppa av små flickor med blodiga händer, skönsjungande vampyrer, gamla hotell som får liv om natten, ett mystiskt klocktorn och en gammal historia om ett massmord. Medan vi får följa en trött och ganska svullen Val Kilmer i sökandet efter sanningen hinner vi tappa tråden flera gånger om. Sena nätter på hotellrummet i skenet av datorskärmen varvas med promenader i vackra men farliga skogsdungar och smygande i gamla hus. När vår huvudperson sedan plötsligt stöter på självaste Edgar Allan Poe (Ben Chaplin) spatserande i månskenet med ett erbjudande om att avslöja den gäckande mördaren så börjar man sakta inse att det här är ett luftslott. En önskan om att få göra en historia baserad på gamla barndomsfascinationer. Att kunna plocka varenda liten detalj från pojkrummet och blanda dessa med dimmiga minnen från någon snedfylla i övre tonåren.

Skrivkramp, we've all been there

Regisörren Francis Ford Coppola har själv sagt i en intervju att han numera bara skall göra filmer som betyder något för honom själv, Den uppmärksamme har givetvis sett parallellerna i Twixt för likt Hall Baltimore så struntar han fullständigt i om publiken tycker om slutresultatet eller inte. Så länge produktionen motsvarar hans egna förväntningar är det helt enkelt bra skit. Det är givetvis en ädel och angenäm tanke, att efter otaliga filmklassiker äntligen få vara fri, att inte längre behöva dansa efter någon annans pipa och slaviskt följa i kommersialismens fotspår. Tyvärr fungerar detta djärva grepp sällan i praktiken och det gör det inte i Twixt heller. Filmen är smakfullt filmad i vackra, nästintill monokroma miljöer med utsirade detaljer men det hjälper föga när filmen är både ointressant och rörig och trots sina korta 84 minuter hinner den aldrig ta fart, skapa någon otäck stämning eller överraska.  Twixt skall vara inspirerad av både Kings och Poes verk och då förväntar i alla fall jag mig att mina naglar skall vara nerbitna till nagelbanden när sluttexten börjar rulla men det finns ingenting sådant här. Med en story om vampyrer och massmord på barn borde det också vara tämligen enkelt att skrämma skiten ur sin publik men det småputtrar inte ens i grytan och en lätt känsla av schizofreni infinner sig för vad är Twixt egentligen? Är det en skräckfilm, en komedi, ett drama eller kanske en fantasyrulle? Faktum är att det finns så många frågetecken i Twixt att man borde bifoga en Q & A där de första två frågorna bör vara; varför Val Kilmer och varför spolade du ner din karriär i toaletten Coppola?

betyg1

Twixt släpps på DVD 20 juni 2012.

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."