Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Film Recension

Underworld: Awakening – Recension

She’s back! Efter att ha tagit en paus från den tredje filmen så drar nu Kate Beckinsale åter på sig den där snortajta svarta latexdressen som har gett liv åt så många trådar på diverse forum. Beväpnad till tänderna och med ett oändligt ammunitionsförråd ger hon sig ut på jakt efter onda lycans och de elaka människor som splittrat hennes familj. I Underworld: Awakening är hon nämligen inte bara mördarmaskin, hon är mamma också.

Selene (Beckinsale) vaknar upp efter att har legat fången och nedfrusen i 12 år medan människan systematiskt har försökt att utrota alla onda arter. Världen ser annorlunda ut nu och rollerna är helt plötsligt ombytta. Från att ha jagat fritt och sugit blod från människor i århundraden är vampyrerna i dessa dagar en minoritet som tvingats ner i sina underjordiska cribs, hungriga, rädda och förbannade. Under tiden har Dr. Jacob Lane (Stephen Rea) på läkemedelsföretaget Antigen i största hemlighet arbetat på en formel som skall göra lycans odödliga men polisen är honom på spåren och agent Sebastian (Michael Ealy) blir Selenes bundsförvant i den stundande uppgörelsen.

Freeze, don't move!

Vampyrer och varulvar är fiender sedan urminnes tider och trots att de båda numera är utrotningshotade så tar de första bästa chans att slå ihjäl varandra, det är nämligen just det publiken betalat dyra biobiljetter för att se. Ni som sett tidigare filmer vet dock att det för varje regel finns ett undantag, ett undantag som i filmserien heter Michael. Michael var en lycan som en gång fattade tycke för den heta Selene och ljuv musik uppstod mellan de utstötta tu. Detta sågs givetvis inte med blida ögon och Michael sägs nu vara ett minne blott, död och begraven. Det skall dock visa sig att ett kärleksbarn på något sätt satts till världen. Ofta brukar det ju sägas att föda barn är som att skita ut en hel soffgrupp så personligen kan jag väl tycka att man som förstföderska kanske borde komma ihåg att man tryckt ut en unge, dock inte i Underworld: Awakening. Dottern Eve kommer som en överraskning och det skall senare visa sig att hon har telepatiska förmågor och kan se allt genom Michaels ögon och dessutom överföra dessa syner till Selene.

Underworld: Awakening påminner väldigt mycket om första filmen men med mindre substans och en repetitiv känsla för trots fyra filmer så står den här filmserien kvar och stampar på samma ställe. Det är sannerligen inte mycket som hänt under alla de här timmarna man spenderat tillsammans under åren. Visst mejas det ner mängder av varulvar och vampyrer i snygga mörka scener men mycket till handling är det knappast. Tryck ihop 300 och Matrix och du har Underworld, ungefär så känner jag för serien. Däremot kan jag känna att i och med Underworld: Awakening har man gått från lightskräck till fantasybaserat äventyr  och trots att många halspulsådror kapas, folk och fä med grafisk tydlighet sprängs i luften och vi får stifta bekantskap med både lill-lycan, mellan-lycan och självaste stor-lycan så ligger det ändå en lätt obehaglig Twilightkänsla i luften när publiken överöses av dåliga animationer, hybridbarn och fagra gossar i pojkbandsfrisyrer som med övertydligt röstläge skriker ”We stand and we fight!” Samtidigt har jag svårt att se hur filmen skulle rikta sig till samma målgrupp. Det här är nämligen paradoxalt nog den mest våldsamma av samtliga filmer och det finns egentligen ingenting annat som relaterar till Twilight förutom en känsla. Underworld: Awakening är silver istället för glitter, masslakt istället för trånande blickar på bröllop och här regnar det helmantlade kulor istället för tårar.

Alltså, hade jag vetat att det var dina Frolic så hade jag aldrig slängt dem. Vi kan väl prata om saken?

Den svenska duon Måns Mårlind och Björn Stein har i Underword: Awakening slängt ihop en publikfriande actionfilm som utnyttjar 3D-tekniken på ett ypperligt sätt. Det är en film som inte kräver mycket till tankeverksamhet. Den rullar på i ett rasande tempo och den gör väl egentligen det den skall, underhåller för stunden men helt utan behov till eftertanke eller vidare analys och det känns faktiskt overkligt att samma duo en gång i tiden levererade den suveräna och nyskapande TV-serien De Drabbade.

Underworld: Awakening har svensk biopremiär 16:e mars 2012

1 COMMENTS

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."