Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Film Recension

Våtmarker – Recension

Våtmark1

Lindman: Charlotte Roches debutroman Våtmarker, eller Feuchtgebiete, smaka på det ordet, som den heter på tyska var på allas läppar när den gavs ut 2008. Nu har regissören David Wnendt gjort film av den kontroversiella romanen och precis som då så kan man vara helt säker på att det kommer att finnas två olika läger. Det är nämligen en riskabel ”von Triersk” väg han vandrar på Wnendt och det är knappast några höga odds på att det kommer att rasas i både press och folkhem över det explicita innehållet och den frispråkiga dialogen som helt saknar tabun. Lika säkert är det att en dedikerad fan-skara, nya och gamla kommer att älska sättet på hur man fullständigt struntar i allt som är PK och kör sitt eget race. En ny Nymphomaniac tänker nog många nu och visst, det finns likheter men det finns framför allt en stor skillnad. Våtmarker må vara grov in absurdum men det är faktiskt en komedi och det är en komedi som aldrig tidigare skådats.

Tysk punk och en optisk synvilla inleder filmen och ger en försmak av som komma skall. Rumpor och uppror. Efter ett vedervärdigt men samtidigt visuellt mästerverk till intro möter vi så Helen (Carla Juri). Vår huvudperson i den här skruvade historien är en ung kvinna med hemorrojder, något som innebär att hon ständigt måste trycka in ett finger där bak och klia sig och när nöden inte längre har någon lag tvingas hon uppsöka offentliga toaletter som får bajstoan in Trainspotting att likna besöksdasset på Harrods. Vi ser bilder från en stökig barndom där modern (Meret Becker) genomgår den ena personlighetsförändringen efter den andra men en sak ändras aldrig, hennes mani för renlighet. Toaletter är extra viktiga och kräver militärisk precision i rengöringsprocessen, något Helen får erfara redan i tidiga år. Pappan (Axel Milberg) ligger med på tok för unga tjejer och dottern får beskåda både det ena och det andra vilket bidrar till skilsmässa och Helens sexuella frigörelse. Nu följer VM i att föra upp saker i muttan och hur bisarrt det än må låta så är jag rätt fängslad av djärvheten och Carlas mästerliga porträtt av en ung kvinna med separationsångest och hennes experimentslusta. Vad säger du Eduardo, vilket läger utgår du från?

Våtmark2
Ertappad med fingrarna i bakvärken

Eduardo: Det enda rätta lägret självfallet käre Lindman – det odelade positiva lägret! Det är en fantastisk film där vi som besökare kastas fram och tillbaka mellan Helens stundtals bisarra verklighet och hennes ännu mer bisarra fantasier som vävs samman i filmens bildspråk. Tänk er introduktionen i filmen Amélie från Montmartre där Amélie berättar om sina passioner i livet –  kasta sten på Seine, knäcka ytan på en Crème brûlée med en tesked och köra ned handen i en säck med linser. Tänk er den scenen men byt ut det emot utforskandet av sex, gnugga underlivet emot en toalettkant för att stärka bakteriefloran i underlivet eller att noggrant undersöka och analysera dagens vaginala dofter och flytningar. Samma passion och samma fascination men med lite annan riktning bara – den franska filmens tyska kusin helt enkelt. Även berättarsättet som ständigt lekfullt förklarar passionernas ursprung i barndomen är likt den franska filmens modus operandi. Jag hinner inte börja kväljas eftersom jag har inte tid – jag njuter istället. Helens orädda karaktär som utforskar allt och alla och knyter det till sin barndoms minnen är helt enkelt otroligt svår att ogilla oavsett om det gäller att prata analfissur eller när de obstinata förhållandet till sina föräldrar. Allt görs med sådan värme att man glömmer bort de lite mindre finkänsliga miljöerna.

Filmen är som du säger en vattendelare och slänger vi snabbt ett öga på IMDB så hittar vi betyget 4.6 – ett betyg som i min värld bara ännu en gång bevisar att folk generellt sett har ganska kass smak. Eller att betygssättarna består av samma delar av människosläktet som fortfarande tycker att ordet ehuru fortfarande är en fräsch term i svenskan.  Vad tycker du då Lindman? Är detta den tyska komedin om analfissur och spermapizzor som du längtat efter?

Våtmark4
Likt en analfissurens Romeo kunde han inte lämna hennes sida

Lindman: Både ja och nej faktiskt. Jag menar, jag nästan älskade den här filmen på grund av alla de komponenter och referenser du så snyggt radade upp och jag ville verkligen älska Helen och hennes våtmarker ovillkorligen men jag kunde inte. Det är en magnifik filmupplevelse på så många sätt och den första timmen är bland det bästa jag sett på bio men jag tycker tyvärr att det svalnar markant ju längre filmen går. Kanske är det för att nyhetens behag och den första överraskningen helt enkelt mattas av. Våtmarker börjar med en nyp-mig-i-armen-upplevelse men övergår långsamt till en lägg-av-nu-räcker-det-slentrian. När Helen har skurit upp sin analfissur, fantastiskt ord det där, så hamnar hon på sjukhus och det är nu filmen tar sin vändning. Det är här Wnendt släpper allt det där som gjorde att jag satt som klistrad och njöt av både snusk och smuts. Det som var uppfinningsrikt och rikt detaljerat utvecklas nu till en bisarr men ändå simpel kärlekshistoria med unge Herr rövdoktor (Christoph Letkowski) som skall fota sår med mobilkamera och se så där sexuellt frustrerad ut att det bara känns påklistrat. Som man borde jag väl också vara upprörd över konstaterandet att alla, ja alla män fantiserar om våldtäkt men jag lägger det på det övertrasserade kränkkontot och reagerar istället på att det som började så förbannat jävla bra tyvärr inte rockar hela vägen. När det berättas urbana myter i sjuksängen som slutar med att fyra välhängda män skjuter sin laddning till tonerna av en stråkorkester så känner i alla fall jag att det är lite för mycket uppmärksamhetsfiskeri.

Excentrisk, exotisk och exceptionell. Ja, Carla Juri glöder i rollen som Helen och hon är så vansinnigt bra att jag snart glömmer bort att det faktiskt är skådespeleri. Hon är som en vulkan. Man vet aldrig när utbrottet kommer och man har heller ingen aning om omfattningen eller hur många som slukas av det men hemorrojder, fissur och ångest till trots så blir det aldrig trist och grådeppigt. Humorn och satiren finns alltid där och fångar upp mig i ett tryggt nät.

Men mohikanen slokar i avslutningen och det är givetvis synd och skam. Det är dock inte tal om några 4,6 på iMDB, nej verkligen inte. Här kommer istället fyra glada ljudtekniker till årets sjukaste filmupplevelse.

Våtmark3
Amélies tyska kusin är uppkäftig och ljuv

Eduardo:  Absolut, det hela tar en vändning vid sjukhuset vilket blir mest tydligt eftersom det är sån låst miljö. Ditintills har vi skämts bort med att Helen rör sig i en varierande stadsmiljö och världens är hennes arena. Som tur är så har vi hennes fantasi och återblickar som kastar oss tillbaka i den obegränsade friheten som vi båda verkligen gillar. Stundtals går det över det överstyr kan tyckas men det är mer att berättandet som jag tycker utgör en dealbreaker. Vi kastas fram och tillbaka mellan olika fantastiska scener men på det hela kan jag inte undgå att sakna en rättfram berättelse, vad är motivet och handlingen? Vi får följa delar av berättelsen som är den problematiska relationen till föräldrarna och hennes brors egenheter men tillsammans så tappar berättelsen fokus – eller hade den ens något mer genomgående? Hur som så kan jag ganska befriande säga att det inte spelar en jätteroll då komponenterna i berättelsen är så otroligt bra gjorda – dialogen, skådespelet och stämningen överlag. Det kan inte bli annat än ett starkt betyg från mig med. Du är helt rätt ute när du slänger fram en 4:a för det är det jag satsar på med – ska du se en film om tyskt snusk så gör det under kulturell flagg. Ett starkt och gott betyg till årets bästa/mest befriande feel good rulle som handlade allt Amelie antagligen gjorde när ingen tittade på.

betyg4

Våtmarker har biopremiär 21 mars

1 COMMENTS

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."