Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Film Recension

W.E – Recension

Att det är Madonna som har regisserat den här filmen har väl inte undgått någon. Och att det automatiskt innebär stor skepticism har nog inte heller undgått någon. Tråkig inställning tycker jag, för W.E är en riktigt sevärd film som dessutom går utöver det förväntade när det gäller den visuella formen och framför allt skådespeleriet.

Filmen kretsar kring (den verkliga) kärlekshistorien mellan Englands kung, sedermera Hertigen av Windsor, och Wallis Simpson – en kärlekshistoria som var så kontroversiell att den engelska regeringen hotade med att avgå om kungen gifte sig med den frånskilda kvinnan. Till slut gav Edward VIII upp tronen för att kunna leva med kvinnan han älskade, och de blev hertig och hertiginna av Windsor. Ihopvävt med den historien handlar det om den unga kvinnan Wally som lever på Manhattan på 1990-talet. Döpt efter Wallis Simpson och extremt insatt och fascinerad av kärlekshistorien mellan Wallis och Edward (W.E alltså), lever hon själv i ett ohälsosamt förhållande med en riktig douchebag till framgångsrik läkare som inte verkar tycka att han har några skyldigheter över huvud taget gentemot sin fru, som att till exempel förklara vad han haft för sig när han inte varit hemma på två dygn. När Wallis och Edwards ägodelar ska auktioneras ut på Sothebys hänger Wally, som inte har så mycket annat vettigt att göra på dagarna, runt på utställningen av föremålen och dagdrömmer sig bort till en kärlekshistoria långt från sin egen. Filmen utspelar sig alltså i två tidsplan, vilket ju väldigt lätt kan bli förvirrande. Men här funkar det bra för det mesta, och just klippningen känns riktigt bra genomförd.

Ja, stilen är det inget fel på i W.E. Här Andrea Riseborough som Wallis Simpson och James D'Arcy som Edward

Det är mycket yta i W.E, men det är inget som skymmer historien. Visst är det oerhört estetiskt och mycket vackra kläder, smycken och föremål men det är ingen rosenskimrande romantisk film, utan det finns också plats för svärta, och det är stundtals riktigt hjärtskärande.
Några gånger snurras dock det estetiska lite för många varv, som i en festscen med ett väldigt anakronistiskt användande av Sex Pistols låt Pretty Vacant. Jag har inget emot att man använder otidsenlig musik i film (Sofia Coppola gör det till exempel ypperligt i Marie Antoinette), men när det bara är en enda låt i hela filmen sticker det ut för mycket.

Det är stundtals väldigt klassiskt romantiskt berättat, men samtidigt ifrågasätts bilden av ”århundradets kärlekshistoria”. Kan verkligen någon kärleksrelation vara så perfekt? Och vad fick egentligen Wallis Simpson själv ge upp i sitt liv när kung Edward abdikerade för hennes skull? Wallis Simpson visar sig till och med ibland för Wally, för att liksom påminna henne om att det inte finns något så perfekt som det hon strävar efter.

Andrea Riseborough som Wallis Simpson är fantastisk. Jag har verkligen svårt att fatta att det är samma person som spelade den tafatta tonåringen i Brighton Rock där jag senast såg henne. Det är som att hon är en helt annan skådis här, där hon, som själv är 31 år, porträtterar den 40-åriga frånskilda amerikanskan som blev den brittiske kungens livs kärlek. Även Abbie Cornish som Wally är jättebra (vilket hon ju verkligen visat prov på tidigare i Bright Star, också det en film om en superromantisk och dramatisk verklighetsbaserad kärlekshistoria).

När Wally (Abbie Cornish) hänger på Sothebys och dagdrömmer sig bort träffar hon den mycket trevlige vakten Evgeni (Oscar Isaac)...

Men trots att de två historierna, i de två olika tidsplanen, funkar bra ihop och vävs ihop på ett bra sätt, är filmens största svaghet att jag i slutändan undrar över varför biten som utspelar sig i nutid (eller ja, 1990-talet) ens behövs. Det är liksom inget fel på den, och Abbie Cornish är som sagt riktigt bra, men det moderna filtret behövs inte riktigt för att skildringen av Wallis och Edward ska vara tillräckligt stark. Och rollfiguren Wally är lite svår att tro på ibland, när hon skildras som både stark och självständig och svag och undergiven samtidigt.

Jag är inget jättestort Madonna-fan i allmänhet, men hon är ju helt klart en cool katt som gör lite vad som faller henne in. Att hon nu har regisserat den här filmen, som hon till stor del finansierat själv, gör inte direkt bilden av henne sämre. Att man automatiskt blir lite ifrågasättande när en känd artist ger sig in på ett annat konstnärligt område är kanske inte så konstigt, men att utgå ifrån att det ska bli pinsamt dåligt är bara trist. Jag lyfter istället på hatten åt Madonna.

W.E har  svensk biopremiär den 16:e mars

 


LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Gillar mat, handarbete och vampyrer. Får gåshud av introt till HBO-serien Angels in America och när Billy Elliott dansar sin argdans till ”A town called Malice”. Är stammis på Göteborgs Filmfestival och planerar att i framtiden även bli det i Cannes.