Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Post Type Selectors
Film Recension

Walking on Sunshine – Recension

WOS3

Det är en ljum dag och staden har precis vaknat till liv. Utanför fylls uteserveringarna med glada människor och på gatorna dansar man av lycka över att sommaren äntligen är här. Och vad gör jag? Jo, jag sitter i en mörk biosalong och genomlider något av det mest pretentiösa, pinsamma och påklistrade pastischdravel jag sett på år och dar. Många är de tankar som hinner flyga genom mitt huvud under de här 90 minuterna där de mest påtagliga känslorna är ren och skär avsky. En avsky som renderar i små känsloutbrott. Är det här ett skämt? Alltså, ni får ursäkta mig men jag måste bara gå ut och skjuta mig själv. Walking on Sunshine; härmed utnämner jag dig till årets kräkmedel. Grattis.

Nu kommer säkert många att tänka så här. Jaha, nu sågar han den där bittre på Onyanserat ännu en romantisk, färgglad saga med lyckligt slut, den här gången dessutom med sång och dans. Ett musikalnummer, det hatar han säkert innerligt, den triste depparjeppen. Men det är fel! Jag hatar inte alls musikaler, tvärtom finns det flera musikaler som jag håller oerhört varmt om hjärtat. Tyvärr har dessa ofta ett par år på nacken och utvecklingskurvan inom just den här genren har väl inte direkt gått spikrakt uppåt om man säger så och nu har man alltså nått rock bottom.

WOS1
Spoiler: Killen med håven kommer snart att ramla ner i poolen. *skratt*

Walking on Sunshine är i grunden något så simpelt som en pojke möter flicka, flicka kan inte bestämma sig, pojke möter annan flicka, ursprunglig flicka ändrar sig, pojke tycker det hela är skitrörigt. Enda nyheten här är att man har lagt på otaliga sång och dansnummer som bryter ut i tid och otid. Det kan vara under en middag, på stranden och i sänghalmen och visst, det kan väl vara uppfriskande men det finns ett stort problem med det här upplägget. Ett monumentalt problem som jag kommer att återkomma till.

Men vi börjar i det soliga Italien, Apulien för att vara exakt. Här myser två nyförälskade själar på stranden. Fingrar genom hår. Läppar mot läppar, stråkar mot solnedgång och hjärtan i sanden. ”Oh Bella Ragazza du vara min för evigt” ”Oh mi amore, jag vill stanna i dina armar”. Pang! Verkligheten kommer ikapp och Taylor (Hannah Arterton) lämnar abrupt kärleken för plugget och åker hem till England. Några år passerar och livet går sin gilla gång tills plötsligt en dag, hon är tillbaka i Italien! Tänka sig. Hennes syster Maddie (Annabel Scholey) har skickat efter henne och hon måste komma omedelbart. ”Oj då, undrar vad hon gör där och vad som kommer att hända nu?” tänker jag… inte alls. Alla som har sett en romantisk komedi någon gång i sitt liv vet att systern planerar ett bröllop, oftast redan samma helg och att det är systerns ex som skall stå brudgum. Givetvis helt ovetande om eventuella familjesituationer, trots att de är soul mates och känner varandra innan och utan efter fem hela veckor så det hela blir såklart jättepinsamt när sanningen väl uppdagas. Vägen till bröllopet är givetvis inte helt spikrak men desto mer förutsägbar. Det skall planeras helgalen möhippa med den stereotypa vänskapskretsen och den blivande brudens efterhängsna ex Doug (Greg Wise) dimper ner som ett mjältbrandsfyllt brev på posten. Som alltid råkar han vara ett betydligt äldre och välbärgat svin som dyker upp och bjuder på spontana men storslagna middagar mitt på torget med harpa och champagne. Visst, han var alltid ett svin men han visste hur en slipsten skulle dras när det skulle förföras.
I andra ringhörnan står den bildsköne ynglingen med sin tvättbräda och försöker lyssna till sitt hjärta. Finns det någon kärlek kvar mellan honom och Taylor eller skall han välja Maddie? Taylor sjunger ”How will I know” och har något längtande i blicken när hon spanar på en saltvattenstänkt Raf (Guilio Berutti) som sakta masar sig upp ur Adriatiska havet och slänger med sitt blöta hår i slow motion.

WOS2
Nej, det är inte dum & dummare, det är dummare

Ja ni hör ju själva, visst låter det som en mardröm men då har jag inte ens berört det värsta ännu. Sången och dansen. Man kan ju tycka att om man nu skall bygga en film på musik så bör musikstyckena som framförs i nämnda produktion åtminstone vara professionellt utförda men icke. Här är det som att stiga rätt in i det där spritdoftande ovala rummet i mitten på Ålandsfärjan där det alltid körs karaoke hela natten lång. Denna oas av smaklöshet där den ena överförfriskade amatören efter den andra slaktar hit på hit.
Ett pärlband av grymma 80-talsdängor får sig en rejält kännbar känga i Walking on Sunshine men när den sliskige Doug ger sig på Human League’s ”Don’t you want me” i en version där tonarten mest av allt påminner om kåta hankatter som slåss så gråter jag inombords. Att sedan Leona Lewis, som faktiskt ändå är sångerska är med hela filmen igenom och inte får framföra en enda sång är ju ironi om något. Lägg därefter till koreografin som är så extremt osynkad att man stundtals undrar om man pröjsat för att se på knattedisco. Annars är det stående skämtet filmen att man puttar i någon i poolen och när det gäller skådespeleri, personkemi och inlevelse så kan man väl säga att den i sina bästa stunder är usel.

Walking on Sunshine marknadsförs som en blast from the past. Den vill vara en härlig och somrig komedi fylld av neonfärger, kärlek och sång. Och den vill så gärna vara 80-tal men i händerna på Max Giwa och Dania Pasquini blir tyvärr hela den här grejen med 80-talet bara en gimmick och en lockvara. Det finns ingenting i den här filmen som känns 80. Den utspelar sig inte på 80-talet, kläderna stämmer inte och miljöerna är inte heller 80-tal. Den enda riktiga referensen till det kitschiga årtiondet är musiken men den är å andra sidan så förbannat outhärdlig att jag helst inte alls vill förknippa den med denna gyllene musikera.

”If I could turn back time…” bräker Taylor med sprucken röst och äntligen är vi helt överens.

Walking on Sunshine har biopremiär 27 juni

betyg1

LEAVE A RESPONSE

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."