Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Film Recension

Warm Bodies – Recension

WB1

Det var en gång en pojke som var zombie. Han kunde inte minnas sitt namn och fick därmed heta R. Den här gossen var inte som andra zombies, han var kär. Kär i en flicka så vacker och levande. Hon var varm, han död inuti. Hur skulle hans hjärta någonsin kunna slå igen. Hur skulle de kunna leva lyckliga i resten av sina dagar.

I den våg av zombiefilmer och för all del, serier som just nu verkar skölja över oss kommer något så udda som en romantisk zombiekomedi, en zomromcom. Åh nej, driver ni med mig?! tänkte jag och slog mig för pannan. Dessutom med Nicholas Hoult i huvudrollen. Han som var så gränslöst trist i Jack the Giant Slayer senast. Jag hade ett tandläkarbesök samma dag och jag var mer sugen på att gå dit än att gå och se Warm Bodies, vi snackar alltså den nivån av pepp. Livet är dock sällan en dans på rosor och ibland tvingas man till saker man aldrig skulle drömma om att göra om man hade ett val. Filmen är ju i alla fall rätt kort tänkte jag och förberedde mig för den annalkande förnedringen. Döm om min förvåning när det visade sig att filmen faktiskt både var charmig och underhållande.

WB2
Likheten var slående

Nicholas Hoult spelar alltså en levande död som heter någonting på R. Han har ett ganska trist liv som zombie och drar mest omkring på gator och hänger i övergivna byggnader med sina jämlikar. Hur det blev så här får vi aldrig veta eftersom R inte kommer ihåg ett förbannat dugg men de har i alla fall lyckats ta över Jorden och de få människor som fortfarande lever har låst in sig för gott. Alla utom soldaterna såklart. Under Grigios (John Malkovich) stenhårda befäl skjuter man zombies dagarna i ända. Det är också under en sådan här sammandrabbning R träffar Julie (Teresa Palmer), som självklart råkar vara Grigios enda dotter. Han räddar hennes liv och under andra förutsättningar så kanske ljuv musik skulle uppstått direkt och de unga tu kanske hade gift sig, skaffat barn, shih tzu och ett hus in The Hamptons men eftersom R äter råa hjärnor till lunch så blir stämningen istället lite tryckt.

Vår unga zombie bor i en flygplanskropp där han har en rätt schysst samling vinylplattor. R älskar att spisa gamla 80-talshits efter maten. Det är också hit han för Julie och till tonerna av Guns ’n’ Roses powerballad Patience börjar de sakta hitta varandra med fjäderlätta beröringar och längtande blickar. Små tecken av ömhet. De vet inte om det själva men vi fattar ju att de kommer att hångla innan filmen är slut. Hungry Heart med Bruce Springsteen dånar ur högtalarna och R börjar genomgå en radikal förändring.

WB3
R – Just lurchin- with Zombie friends – at Streets
Rob Zombie and 3 others like this

Ok, så Warm Bodies är alltså något så gränslöst töntigt som en Romeo & Julia med zombies. Målgruppen är tonåringar som i diverse chatrum beklagat sig över att Twilightsagan är slut ”men orka att det inte blir några fler filmer nu!” Vad tycker då en vuxen person om detta? Vad tycker Måns Lindman, en gnällig jävel med rätt kräsen smak om Jonathan Levine’s filmatisering av Isaac Marion’s bok med samma namn?

Filmen är okomplicerad. Det mesta flyter på precis som man förväntar sig. Det är inga överraskningar i storyn, inga storslagna ögonblick. Zombieattackerna är snälla och filmen passar förmodligen rätt bra till en första tonårsdate. Lite lagom hålla-handen-skräck sådär.

Nicholas Hoult sätts inte direkt på några större prov. Han är zombie, hur svårt kan det vara? Dregla lite, stamma fram korta fraser, dra benet efter sig och stirra tomt rakt fram men visst, skådespeleriet är ändå trovärdigt och jag köper att han är zombie. Dessutom är kemin mellan honom och Teresa Palmer riktigt bra. Miljön är lagom dystopisk, soundtracket är riktigt schysst och oväntat. Inga domedagstrumpeter och apokalyptiska pukor här. Warm Bodies är en bagatell, dock en skön sådan. Jag har redan nämnt att den är lagom dystopisk. Den är också lagom rolig, lagom underhållande, lagom blodig, lagom allt? Nej, det finns en sak som Warm Bodies gör mer än lagom och det är att leverera kärlek.

Warm Bodies är mest av allt en vacker och varm kärlekshistoria, en historia som berättar för oss att det finns någon för alla, att kärleken väntar och att vi är ganska lika ändå, levande som döda.

Warm Bodies har biopremiär 19 april

betyg3

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."