Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Film Recension

Weekend – Recension

Så var den då här, det uppmärksammade och prisbelönta romantiska dramat mellan två unga män i Storbritannien. Weekend är en avskalad och vacker kärlekshistoria som tyvärr tenderar att bli lite väl innehållslös.

Russell är en blyg och rätt tystlåten person som säger att han har ”kommit ut” men vi blir snart varse att det endast är hans närmsta vänner som känner till hans sexuella läggning. Rädslan för vad omvärlden skall tycka är påtaglig och verklig men efter en blöt kväll på en rökig gayklubb möter han så Glen. En utåtriktad, ganska bitter kille som inte hymlar med att han är homosexuell. Det är snarare så att han trycker lite väl mycket på detta faktum, så hårt att han glömmer bort att älska. Han säger sig vilja vara fri och visa världen vem han är, att han vill förändra samhällets syn på homosexualitet men stänger samtidigt ute sina egna känslor. De hamnar givetvis i bingen och detta möte leder till att det nyfunna paret tillbringar en helg tillsammans. Glen spelar in deras samtal för ett konstprojekt och det är mycket ”cock and balls” men dialogen är både vass och realistisk, framför allt när drogerna kommer fram. I Weekend så knarkas det nämligen på rätt friskt. Det börjar mjukt med en liten joint och slutar med ett bord fullt av linor och kreditkort.

En kort och en lång...

Russell jobbar till vardags som livräddare i en simhall. Han lever ett enkelt liv utan extravaganser och han är noga med att inte synas med andra män. Nervositeten och paniken när Glen dyker upp på parkeringen utanför jobbet är tydlig och återigen realistisk och nära och det är också det här som är den största behållningen med Weekend. Både Russell (Tom Cullen) och Glen (Chris New) är fantastiska i sina roller. Man känner sig nästan som en inkräktare där man sitter i biofåtöljen och lyssnar på deras mest intima samtal och får se både det ena och det andra men det är ingen ”nakenchock” som skvallerpressen skulle sagt. Weekend är inte ute efter att chocka publiken även om vi ibland kanske bjuds på lite mer detaljer än vi önskat, snarare att väcka trångsynta människor genom att visa att ett gayförhållande egentligen är precis som ett heterosexuellt. I Weekend får du inte se några fjäderboer, rosa inredning med små yuccapalmer eller lila sidenlakan. Russell bär heller inte omkring på någon liten skinntorr Chihuahua i blingad väst. Nej han bor i en anspråkslös lägenhet, han bär joggingskor och har tredagarsskäggstubb. Han diggar rock och cyklar till jobbet på en väl använd cykel med bockstyre. När han kommer hem efter en arbetsdag lägger han sig alltså inte i divanen och målar tånaglarna och lyssnar på Erasure. Han är precis som folk är mest och det är också här filmens svaghet finns. Hur kul är det i 90 minuter egentligen? Efter halva filmen har man insett att det egentligen inte finns någonting att basera en hel film på. Hade filmen handlat om ett heteropar som rökte på och gängade en hel helg kan jag lova att filmen aldrig hade sett dagens ljus. Detta är också lite motsägande, regissören Andrew Haigh tycker inte att homosexualitet skall ses som något annorlunda men ändå gör man en film som får näring genom just dessa premisser. En annan ganska störande sak är att vi här får uppleva det som måste vara tidernas längsta helg. Det känns helt enkelt inte trovärdigt att allt som händer i filmen, både känslomässigt och händelsemässigt faktiskt sker under en och samma helg.

Russell och Glen delar det mesta i Weekend

Sammanfattningsvis kan man säga att Weekend inte lever upp till hypen, att det definitivt inte är någon ny Brokeback Mountain och att filmen förmodligen hade gjort sig bättre i kortfilmsformat. Det är ändå en habil filmupplevelse som förmodligen tyvärr är både nödvändig och angelägen i dagens samhälle.

Den håller för stunden men lämnar inga djupare avtryck.

Weekend har biopremiär 29:e juni

WEEKEND trailer from Andrew Haigh on Vimeo.

4 COMMENTS

  1. Jag har inte sett filmen men tycker den verkar nice, men just det du säger att paret inte är annorlunda, och att det gör det ointressant, känns lite konstigt för just att de inte är annorlunda är väll det som är annorlunda i det här fallet då homosexuella oftast målas upp i shablonbilder i filmer. Pippi Långstrump kanske inte chokerar någon på samma sätt idag, då starka kvinnor som tar för sig inte längre är en raritet i media, men när Pippi kom var det ”annorlunda” på ett annat sätt.  

  2. Den här filmen är bättre än Brokeback Mountain. Brokeback Mountain är hyperbol, en film om lidande homosexuella (eftersom att många tycker det är enklare att sympatisera med homosexuella då martyrskap är inblandat). Jag vet inte, man kanske måste vara homosexuell för att verkligen förstå hur nyanserna i filmen speglar mångas verklighet, men jag vill ändå tro att för den som har upplevt en situation liknande den i filmen kommer de detaljerna bli det som gör filmen.

  3. förlåt, inte en ”ny brokeback mountain”? brokeback mountain var en ytlig lek med simpla kontraster och heterovärldens förväntningar på vad bögar har varit, är och ska vara. jag kan inte se brokeback som något annat än en film av och för heterosexuella.

    jag är jävligt tacksam för att weekend INTE är en ny brokeback mountain.

  4. Filmen beskrevs som en ny Brokeback Mountain innan premiären, därav
    liknelsen. Det finns inte ett uns av Brokeback Mountain i Weekend och
    det är även jag jävligt tacksam för! 

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."