Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Film Recension

White House Down – Recension

WHD1

När det kommer två filmer med i princip identiskt innehåll samma år så brukar den dyraste vinna publikens gunst. Ja, så är det nästan alltid. Det kostar men i slutändan vinner man på att spendera. Titta bara på hur Armageddon fullständigt körde över Deep Impact, som egentligen faktiskt hade en mer trovärdig story eller hur Trumans hjärtliga show utklassade Eds trista TV. Ibland är det jämt skägg mellan kombattanterna som i Illusionisten och The Prestige där båda levererade magi på högsta nivå och i vissa fall totalfloppar båda och faller snabbt i glömska. Här är Dante’s Peak och Volcano perfekta exempel men det är sällan budgetversionen de facto vinner. I år ser vi två filmer som avhandlar terrorattacker mot Vita Huset. Vem går vinnande ur striden?

Först ut var Antoine Fuquas Olympus has Fallen där en skitsur Gerard Butler slogs mot hela Nordkorea. En våldsam men fartfylld historia med många oskyldiga offer på gatorna men när presidenten, spelad av Aaron Eckhart skall skyddas är inget pris för högt.

Nu kommer Roland Emmerich med sin kontring, White House Down med Channing Tatum i rollen som killen som räddar dagen och Jamie Foxx som president.

Likheterna är många och frågorna de flesta, med rätta ställer sig är: ”behöver jag se White House Down om jag redan sett Olympus has Fallen?” och ”Vilken av filmerna skall jag se om jag bara orkar med en attack i år?” Det har därmed blivit hög tid för undertecknad att jämföra äpplen med äpplen och kora en vinnare. För enkelheten och min egen bekvämlighets skull går filmerna under förkortningarna OHF och WHD.

WHD2
John Cale tog med sig det stora artilleriet

Handlingen: I OHF har Secret Serviceagenten Banning (Gerard Butler) misslyckats med sitt uppdrag och är kommenderad till skrivbordstjänst. Han drömmer om att något skall hända och just när kontoret är som mest trist så smäller det till, bokstavligt talat. Vita huset är under attack och det är fullständigt kaos. En massiv terroristaktion har lämnat Washington DC i spillror och presidenten är fånge i sitt eget hem. Visserligen ett hyfsat hem att vara instängd i men ändå. Banning går fram som en stridsvagn och mejar ner allt i sin väg. Flaggorna vajar och stråkkvartetten spelar så fingrarna blöder när luften klyvs av rotorblad och eldkvastar. I WHD söker Cale (Channing Tatum) en tjänst som agent inom Secret Service. Han vill visa sig tapper för sin stolta nation och tar utan problem med sig dottern till Vita Huset för en anställningsintervju i ovala rummet. När de senare deltar i en ytterst utdragen rundtur briserar en bomb innanför vägarna. Snart är presidenten fånge i sitt eget hem. Cale snubblar fram över döda kroppar utan blodstänk och försöker desperat att inte rubba sin blue steel. Flaggorna vajar och larmet tjuter så att trumhinnorna blöder när kontorsmöbler flyger genom luften och produktplaceringar står i fokus.

OHF vinner ronden tack vare sitt rasande tempo och mer dramatiska framtoning.

WHD3
”Vem vare som fucking kasta?”

Hotet: I OHF är Nordkoreanerna på krigstigen och anförda av en riktigt ondsint krigsherre vill man återförena Nord- och Sydkorea som en enad kommunistisk stat men självklart kan man inte genomföra ett sådant projekt utan att först se USA lida på samma sätt som Koreas folk gjort, rätt skall vara rätt. I WHD är det någon form av utstötta rättskämpar som försöker genomföra en militärkupp. En brokig, härlig blandning av tatuerade Östeuropéer med mustascher, en purken hacker, lite högerextremister och patrioter förkunnar att nu är det allvar.

Dött lopp. Båda lägren har lite att jobba på.

WHD4
Olympus har fallit, igen

Hjältarna: Gerard Butler mot Channing Tatum. Om jag skall vara helt ärlig så är väl båda två egentligen rätt träiga. Channing Tatum är en omtyckt, halvkul charmknutte med en trogen skara fans. De flesta unga tjejer med idolplanscher på väggarna. Han har spelat både strippa och klumpig polisaspirant. Gerard Butler är en skäggig okarismatisk enmansarmé med rätt att döda. En man som får gamla actiontörstande sjuttiotalister att drömma om en ny era av hjärndöd underhållning med stora vapen och hårda nävar. I OHF är Butler en perfekt mix av Chuck Norris och Bruce Willis. Ett lone badass som röjer runt i ett furiöst tempo och när röken väl har lagt sig finns det inte en enda koreansk terrorist vid liv som kan berätta historien om vad som egentligen hände den där dagen i Washington. I WHD är Tatum en strulputte som missar sin dotters uppväxt. En kille med känslor. Han tror på godhet och rättvisa och han vill väl egentligen inte vara i den här situationen men gör vad han kan med en pistol, en mobiltelefon och ett tunt manus.

Ronden går solklart till OHF: Tatum är i grund och botten en bättre skådespelare men när skiten når fläkten är det ändå Butler jag vill ha vid min sida.

WHD5
Och presidenten är i fara

Presidenterna: I OHF spelar Eckhart den typiska karikatyren av en amerikansk president. Han är hård mot de hårda och kärleksfull mot sin perfekta familj. Med grånade tinningar och fyrkantigt hakparti ser man direkt att han har varit med förr. Han vet hur man står upp mot orättvisor och hot. I WHD dominerar Jamie Foxx duken i ungefär tio minuter när han är både kylig och älskvärd. Ett proffs ända ut i fingertopparna, trovärdig och elegant men han tog av sig sin kavaj, sparkade av sig båda skorna och så började han att… Eller rättare sagt, han bytte till ett par Nike Air Jordan och började sedan kasta handgranater och svära högt.

OHF vinner på knockout

WHD6
”Olympus har fallit, igen och presidenten är i fara. Det blir en grym statusuppdatering”

Barnen: I varje katastroffilm skall det finnas minst ett barn som måste räddas. I OHF är det presidentens son som har gömt sig från de onda Nordkoreanerna. Han gör inte mycket väsen av sig. Han sitter mest och trycker i väntan på att bli räddad men han fyller ett syfte. Om terroristerna lyckas lägga vantarna på pojken så är det givetvis omöjligt för presidenten att stå emot längre. I WHD är det Tatums Wikipediamissbrukande dotter som envisare än en åsna konstant vägrar att göra som de vuxna säger. När hon inte laddar upp filmer till Youtube sitter hon mest i ett hörn och gråter eller sätter någon i klistret med illa avvägda beslut. Något som gör saken ännu värre är att hon hela tiden porträtteras som en patriotisk och modig liten flicka. I en scen, oblygt stulen från The Rock springer hon runt med amerikanska flaggan och hyllas av exalterade reportrar.

Grabben vinner

Ja, jag hade kunnat fortsätta i evighet, något som filmen utan tvekan gör. 131 minuter känns oerhört långt i en film jag i praktiken redan sett men I Olympus has Fallen sket man fullständigt i trovärdigheten och logiken och tokkörde istället i två timmar så att svetten lackade. Topplocket hade gått redan efter de inledande scenerna och det var en uppvisning i hur man gör actionthrillers och samtidigt en skön flört med diverse 80-talsrullar. White House Down har mer av en bromancekaraktär som faller platt när de taffliga försöken till skämt tar över. Filmen börjar med att Channing Tatum pratar med en ekorre lite för länge för att det skall kännas bekvämt och det satte väl också tonen för filmens fortsättning. Den är trots allt PG-13 och det hela är lite för flamsigt, lite för mesigt, lite för putslustigt och alldeles för segt och utdraget. Med jämna intervaller smäller det till och saker exploderar men i slutändan är det transportsträckorna och den totala bristen på fantasi som präglar den här filmen.

Nej, dyrast är inte synonymt med bäst, ett faktum som blir smärtsamt tydligt i jämförelsen mellan årets två attacker mot Vita Huset och de förenta staternas viktigaste man. Efter After Earth och Pain & Gain så är White House Down årets sämsta film men historien kommer inte att skrivas om för det. När filmåret skall summeras kommer ändå White House Down att ha lockat fler besökare än sin föregångare. Det är lika säkert som att Emmerich kommer att fortsätta spränga stora saker på vita duken.

White House Down har biopremiär 19 september

betyg1

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."