Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Film Recension

The Wolverine – Recension

TW3

Det har varit en sommar full av actionspäckade blockbusters där superhjältar, robotar och zombies brakat samman i högljudda påkostade och försenade spektakel med alldeles för lång speltid och sedan länge spräckta budgetar. Många civilisationer har fallit när städer och planeter pulvriserats av onda makter med gigantiska maskiner och stora egon. Hans Zimmer har suttit fastklistrad vid klaviaturen när episka slag och fartfyllda jakter har tonsatts och CGI-specialisterna har jobbat dygnet runt för att vi skall kunna dregla över den tekniska uppvisningen.  Vissa har levererat men många har kraschlandat med en tung duns och frågan jag ställde mig själv när jag gick in för att se The Wolverine var, orkar jag med en besvikelse till eller har James Mangold och Christopher McQuarrie faktiskt lyckats hitta ännu en dimension i berättelsen om den ensamma krigaren med livskris?

Hälften djur, hälften man är den kloförsedda mutanten en av Marvels mest populära superhjältar. Faktiskt så pass populär att Wolverine nu har fått lov att bryta sig loss från sina X-Men för att köra sin alldeles egna show. Visst, det kom en film om järven redan 2009 men X-Men Origins: Wolverine var som namnet också avslöjar fortfarande en del i franchisen och den var dessutom riktigt dålig. Du vet det, jag vet det och Hugh Jackman vet det också men nu handlar alltså allt om Jackman och hans två alter egon, Logan och Wolverine men hur mycket mer kan man egentligen utvinna ur en historia som redan känns ganska färdigberättad?

TW6
Yukio har lika delar vass tunga och svärd

Det börjar riktigt bra. Japan, andra världskriget rasar och Nagasaki är nära nederlag. En ung krigare Yashida gör sig redo att dö en soldatdöd, en ärofylld död med svärdet i hand men mannen i brunnen vill annorlunda. Bomben faller, svampmolnet stiger mot himlen och kraften utplånar allt men den hårige skyddsängeln djupt därnere i marken tar smällen och den unge japanska officeren står nu i evig tacksamhetsskuld.

Nästan 70 år senare och vår hjälte är en bruten man. Planlöst strövar han omkring i bergsmassiven någonstans i Kanada där han lever på naturens tillgångar och snubblar över gamla trädstockar i sin jakt på mat för dagen. Orakad och med vilda ögon smälter han väl in i vildmarken. Han jagar djur för överlevnad, inte för sport och man förstår att mannen blir fly förbannad när han stöter ihop med en grizzlybjörn som ligger och vrider sig i plågor. En förgiftad jaktpil leder honom till en närliggande bar där han träffar Yukio, en rödhårig lönnmördare som efter lite svärdfäktande förklarar att Logan måste följa med henne tillbaka till Japan med en gång. ”Det finns någon där som gärna vill betala tillbaka en gammal skuld” säger hon och tittar honom djupt i ögonen.

Efter en inte alltför intensiv övertalningskampanj sitter Logan och hans nya livvakt på planet mot Tokyo. I Japan rattar man tyskt stål och Audi står för fiolerna när industripampar och svärdvirtuoser i knästrumpor och kort kjol skall förflytta sig. Logan välkomnas i ett spa-liknande residens där det vankas tvångstvagning, klippning och örtte. I byggnaden intill tränas det Kendo och överallt springer folk i svarta kostymer. Bakom en massiv dörr prydd av drakar ligger han då. Tidens tand har gnagt rejält i det gamla köttet och Yashida ligger på dödsbädden, visserligen en högteknologisk sådan men ändå, det är bara en tidsfråga innan gubben plockar ner skylten för gott men han verkar glad över att se sin räddare i nöden i en sådan vigör. Det skall nämligen sägas om huvudrollsinnehavaren att Hugh Jackman har bulkat upp rejält till den här rollen och att han mer än gärna visar upp sin vältränade superkropp som kvällspressens söndagsbilaga hade kallat den. Likt nämnda media hittar man här också ständigt innovativa och helt omotiverade tillfällen att flasha ett par svällande biceps och flexa lite bröstmuskler i motljus. I jämlikhetsdebatten, som ju är en ständigt het potatis så skall det väl sägas att kvinnor genom åren ofta har fått acceptera den här typen av exponering med ett hårt fokus på T & A i grundlösa nakenscener men det ändrar inte det faktum att det blir rätt töntigt när Logan plötsligt står barbröstad och hugger ved inför publik.

TW4
Yashida har gott om Yen men ont om tid

Som ni säkert minns/vet brottas Logan med problemet kring sin egen odödlighet. Å ena sidan vill han inget hellre än att dö för att kunna återförenas med sin älskade Jean (Famke Janssen) som ständigt dyker upp i drömliknande scener och undrar när han skall komma till henne, å andra sidan behövs han i en värld full av kriminalitet. Han slits mellan de olika världarna och ångesten är djup och plågsam. Yashida i sin tur har en lösning på dilemmat och erbjuder sin hjälp. Han kan ge Logan en chans till ett vanligt liv. Ett liv med kärlek, familj, husdjur och ett hus med vita knutar. En chans att dra sig tillbaka, lämna över stafettpinnen till någon annan och bara låta sig åldras. Han berättar samtidigt att hans barnbarn Mariko, dotter till en asiatisk Reine Brynolfsson look-a-like svävar i livsfara och behöver tas om hand i en värld full av svek, förräderi och organiserad brottslighet.

Nu följer lättare spoilers. Egentligen en del av ramberättelsen men vill man komma helt oförberedd till bion så kanske man skall spara den här delen.

Efter en natts sömn känner sig Logan annorlunda. Han vet inte vad det är men någonting har förändrats. Det skall snart visa sig att han numera inte längre är omöjlig att såra i strid. Han är inte på något sätt ömtålig men kulor och svärdhugg känns, rejält och nu tar filmen en ny vändning. Wolverine tar över mer och mer. Från att ha varit en ganska lugn tillställning med en genomtänkt och intressant uppbyggnad blir det nu serietidningsaction. I sin roll som beskyddare av Mariko ställs han inför mäktiga fiender som inte lägger fingrarna emellan när det skall dödas västerlänningar. Listan blir lång och vi får vår beskärda del av yakuza, ninjor och samurajer och som huvudsakliga mål en reptilliknande femme fatale och en brutalstor samuraj i silver.

TW5
Jackman skaffade gymkort inför The Wolverine och slarvade inte med dieten

Hugh Jackman är som vanligt oerhört stel och fåordig i sin roll som järv med superkrafter men jag kan inte säga att han gör ett dåligt jobb då det är svårt att se någon annan som skulle kunna göra Wolverine rättvisa. Han är porträttlik och sinnesstämningen passar rollen perfekt, framför allt i den här filmen där Logan inte direkt är på topp. Rila Fukushima gör rollen som Kill Bill-liknande lönnmördare med bravur och tillför lite humor till en i övrigt ganska allvarlig tillställning medan Tao Okamoto i sin roll som Mariko är sval och hemlighetsfull. Jag vet inte riktigt var jag har henne men jag tror på hennes övertygelser.

Jag har alltid haft svårt att kunna motstå ett vintrigt Japan som skådeplats för storslagna slag mellan goda och onda krafter och det fungerar här också. Jag njuter i fulla drag när svartklädda ninjor smyger över snötäckta tempeltak som snart skall färgas röda av blod och visst innehåller filmen flertalet scener som är både imponerande och eleganta. Japan är tacksamt som inspelningsplats på det sättet, det finns mycket att välja på och duellen som utspelar sig på taket av ett höghastighetståg är förmodligen den enskilt häftigaste filmscenen i år och här tillför dessutom 3D någonting extra till känslan.

Wolverine är en seriefigur och jag förväntar mig givetvis serietidningsskurkar med storslagna planer och bisarra krafter och uppgörelser av kolossala proportioner men paradoxalt nog är det i slutändan ändå dessa delar som sänker mitt betyg på filmen. The Wolverine är inledningsvis en gripande historia om livet, om döden och om valen man tvingas göra. Det är plågsamt att följa Logan förlora sina superkrafter. Att se honom förändras, inte bara fysiskt utan även psykiskt. Hur han tvingas förändra sättet att tackla problem på. När han tidigare bara kunde trycka gasen i botten och kasta sig rätt in i helvetsgapet utan att behöva tänka på konsekvenserna måste han nu noga väga varje beslut eftersom detta också kan vara hans sista, ett scenario som han dessutom delvis välkomnar. Han får så mycket spö filmen igenom att det känns ända in i benmärgen. Jag har nog aldrig sett en superhjälte åka på så mycket däng som Wolverine tvingas utstå här men samtidigt är det lagom mycket våld om man nu kan säga så. Trots skottskador, skärsår och fysisk misshandel i allmänhet blir det inte overkligt. Wolverine blir som sagt svagare men förändringen är inte momentan, att gå från odödlighet till sårbar tar sin tid, faktiskt lite för lång tid med tanke på att filmen tyvärr tappar rejält i intensitet under en period men transformationen sker ändå med all tydlighet. Kulan träffar aldrig några vitala delar, huggen är ytliga, slagen hinner aldrig falla tillräckligt länge för att döda. Det är hårt och brutalt men inte överdrivet och just därför är det tråkigt att filmen förlorar fotfästet i slutet och går i samma fälla som så många andra superhjältefilmer gjort före The Wolverine. Hur fokus istället hamnar på att rasera, mäta krafter och droppa one-liners. Det är synd, det var ju så nära.

The Wolverine har biopremiär 26 juli

betyg3

 

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."