Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Film Listor & Tips

Internationella dansdagen – dansanta filmfavoriter

Svindlande piruetter, makalösa musikalnummer och svettiga dance-offs – dans på film kan vara en oförglömlig upplevelse som stannar kvar hos tittaren långt efter det att ljuset tänts och eftertexterna börjat rulla. Med anledning av att det idag råkar vara den internationella dansdagen vill vi på Onyanserat passa på att uppmärksamma våra egna personliga favoriter i en högt älskad genre.

Adriannas val – Singin’ in the Rain

Giganternas gigant, klassikernas klassiker, filmernas film. Det går helt enkelt inte att skriva om dans på film utan att nämna detta tidlösa mästerverk – och varför skulle man vilja det? Trots sina nästan otroliga 67 år på nacken är detta fortfarande the one to beat när det kommer till musikalgenren, och faktum är att få moderna storproduktioner ens kommer i närheten. Gene Kellys charm och briljans är närmast självlysande, dansnumren svämmar över av musikalitet och kreativitet och till och med själva storyn är medryckande vilket inte alltid är givet i den här typen av film. Som om inte det vore nog är det dessutom en av de bättre komedierna från Hollywoods guldålder, med underbara skådespelarprestationer från bland annat Jean Hagen som den självupptagna Lina Lamont. Mer full pott än så kan det nog inte bli.

Adriannas extraval – Hairspray (2007)

Denna lyckoframkallande nostalgitripp om 60-talets Baltimore är ju egentligen en remake av John Waters klassiker från 1988, men till skillnad från många andra nyfilmatiseringar av älskade original är detta en film som verkligen hittar hem. I den här versionen av mysmusikalen syns bland annat Nikki Blonsky, Zac Efron och Brittany Snow, tillsammans med än mer rutinerade namn som Christopher Walken och ingen mindre än John Travolta. De synkroniserade dansnumren i godisfärgade retrooutfits är som en ohämmat publikfriande Technicolor-kavalkad man vill uppleva om och om igen.

Anettes val – New York dansar (On the Town)

On The Town

Det är verkligen svårt att bara välja en dansfilm! Älskar så otroligt många! Det är en av mina favoritgenrer. New York dansar (On the Town) är ett färgsprakande glädjepiller som fick mig att ständigt längta till New York när jag växte upp. Denna filmpärla från 1949 är en av mina barndomsfavoriter. Stanley Donen och Gene Kelly har regisserat och den sistnämnda spelar även en av huvudrollerna. I övriga roller ser vi bland annat Frank Sinatra, Ann Miller och Vera-Ellen. Jag såg filmen om och om igen. Alla skådespelarna verkade så glada och de fick dans att se så lätt ut. Jag och några kompisar brukade leka att vi var filmens karaktärer. Minns att jag drömde om att vara Ivy (tjejen i grönt på bilden), men helst ville jag vara ihop med Chip (Frank Sinatra) till vänster – han var sötast. Gene Kelly var dock bäst på att dansa, så jag var lite splittrad. En annan favorit är fantastiska Singin’ in the Rain, som Adrianna valde. Få kan konsten att lysa upp en filmduk som Gene Kelly.

Anettes extraval – Step Up

Step Up

Blev så exalterad över denna temadag att jag inte kunde låta bli att välja ut en extra dansfilm som jag älskar. En annan favoritdansare är nämligen Channing Tatum. Jag tillhör inte alla dem som tilltalas av hans utseende, men jösses vad bra han är på att dansa! Fick jag bestämma skulle han enbart göra dansfilmer – möjligtvis en och annan actionkomedi däremellan, för han kan ju även vara riktigt rolig.

Det som enligt mig kännetecknar en riktigt bra dansfilm är att den får publiken att bli sugen på att dansa. När Tatum dansar loss får han mig att genast börja googla efter danslektioner. Blir vrålsugen på att också kunna röra mig så där coolt!

Anettes EXTRA extraval – La La Land

La La Land

Nu fick jag feeling! Inser att det faktiskt inte går att bortse från denna film för mig….har skrivit om den tidigare, så jag försökte förtränga den, men det går inte. Jag TOKÄLSKAR allt med denna film och blev alldeles knäsvag redan av filmens eminenta inledningsscen (se klipp nedan). Den första gången jag kom ut från biografen efter att ha sett La La Land ville jag bara köpa mig en gul klänning (och en blå och en grön…), sjunga och dansa loss på gator och bilar samt lyssna på jazz. Känslan kommer tillbaka varje gång jag ser den.

Jonas val – Strictly Ballroom

Just dansfilmer tycker jag ofta har förtvivlat svårt att bli särskilt intressanta då de inte sällan följer ett alltför konventionellt, dramaturgiskt mönster. Sen kan visserligen inramningen bli god ändå med medryckande musik, imponerande koreografi och kanske rent av bra skådespeleri också.

Även i Baz Luhrmanns Strictly Ballroom duggar klichéerna tätt, men på ett uppfriskande och skruvat sätt. Filmen har massor av kvaliteter; bisarr humor, fantastisk dans och tillhörande kreationer, fascinerande aktörer, men även klippningen som verkligen är awesome är värd att nämna extra ur ett produktionstekniskt perspektiv.

Nog är det en parodi alltid, men det är också en film som står på egna ben. En film om kärleken till dans, om kärleken till livet och kärleken mellan älskande. Detta är en film att älska helt enkelt.

Bonus – Christopher Walken

Charmige Christopher Walken tar gärna chansen att visa några danssteg i sina filmer. Som ni kanske vet började han också sin karriär som dansare innan teater och film lockade mer.

Här gör han en dansant insats i Fatboy Slims video av Weapon of Choice.

Ingrids val – Billy Elliot

 

Billy Elliot är en underbar film, på så många sätt. Ett lysande exempel på filmer som bara britterna kan göra: feelgoodfilm med väldigt mycket allvar i botten, som utspelas i  arbetarklassmiljö, gärna med kolgruvearbetare (andra exempel: Pride och Brassed Off).

Den unge Billy Elliot (otrolig debutroll för Jamie Bell) upptäcker dansen eftersom boxningsklubben och balettgruppen tränar på samma ställe. Men pappan och storebrorsan, och typ alla andra, tycker förstås att det är helt fel att en elvaårig kille ska hålla på med dans. Det som är så underbart med dansscenerna i filmen är att de verkligen visar hur mycket dans kan uttrycka, och hur mycket man kan få utlopp för genom dans. En av de bästa dansscenerna som gjorts på film är när Billy är arg och frustrerad och dansar ut sina känslor, från utedasset till innergården, upp för en trappa (som han ger några välbehövliga sparkar) och upp på ett tak, där han steppar loss  till den grymma låten A town called Malice, med The Jam.

Ingrids extraval: Girls just want to have fun

Kanske inte en direkt bra film, men jädrar vilken härlig 80-tals-dansfilm Girls just want to have fun är. En ung Sarah Jessica Parker vill bara dansa och leva ungdomsliv men går på katolsk flickskola och har en kontrollerande militärfarsa som ger henne utegångsförbud och bara förstöör. Men så träffar hon coola Lynne (Helen Hunt!), som gjort om sin skoluniformskavaj så att det går att rycka loss ärmarna och lätt coola till outfiten på bussen från skolan. Självklart ingår en danstävling i dramaturgin, och en ”snygg kille” som är en douche först men sen blir schysst, och allt är superåttitaligt och jättehärligt. Jag har alltid varit svag för dansfilmer och kunde verkligen kolla på den här filmen hur många gånger som helst i tonåren.

Cissis val: Dirty Dancing

Få filmer har satt ett sådant fint avtryck i mig som dansernas film no 1, Dirty Dancing från 1987. Visa mig den film som förutom denna där flest personer i alla åldrar kan rabbla repliker som rinnande vatten? Att dialogen var lite småtöntig och dränkt i klyschig Hollywood-romantik på sina ställen gör faktiskt ingenting för fasiken vad fin denna historia är!

Året är 1963 och den 17-åriga Frances ”Baby” (Jennifer Grey) följer med sina föräldrar till ett flådigt hotell ute på vischan för att ha semester innan hon skall börja på college. Baby är inte en typisk ”duktig flicka” som sin präktiga syster (som vill hitta en tät make) utan Baby ser upp till sin far som är läkare, vars fotspår hon vill gå i för att försöka göra skillnad i världen. Man kan väl lugnt säga att hon inte riktigt passar in på vare sig hotellet eller med dess fisförnäma klientel.

Men nyfiken och orädd som Baby är lyckas hon hitta var hotellets personal hänger på kvällarna och möts av sexiga danser och den äldre dansinstruktören Johnny (Patrick Swayze) och tycke uppstår inte alls. Men Johnnys danspartner får förhinder och Baby är den enda som kan ställa upp…

Koreografin, kärleken, kemin, musiken (ledmotivet I´ve had the time of my life vann en Oscar för bästa sång), den enkla men ack så minnesvärda dialogen och hunken Patrick Swayze gör denna film till en tvättäkta klassiker inom dans- och romantik genren. Och glöm för Guds skull inte: ”Nobody puts Baby in a corner ”!

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Den här artikeln är producerad av Onyanserats redaktion.