Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Film Listor & Tips

Filmerna vi gillade mest på Göteborg Film Festival

Göteborgs filmfestival har precis avslutats, och på plats för Onyanserats räkning fanns Ingrid och Jonas. Vi har sett en mängd filmer, och här är kortrecensioner av de som lämnade starkast intryck på oss. Flera av dem får svensk biodistribution senare i vår (en av dem, Leto, redan nu på fredag 8 februari!), och då återkommer vi med längre recensioner.

 

Allt vi äger

Dokumentär | 74 min | Sverige

Utlämnande berättat av dokumentärfilmaren Emily Norling som i ett nedslag i sin egen värld hittar vänskap bland hemlösa missbrukare, en skör vänskap dock som kan säljas ut för en hundring när abstinensen slår till. Ljusglimtar krigar mot ett massivt mörker, det är en kamp mot ångest, byråkrati och sociala nät som går sönder. Sevärd och engagerande dokumentär som för tankarna till Dom kallar oss mods, men med en klart mer personlig ansats. Jag vill se mer. Av Emily och varför inte från hennes vänner Curtis och Johan också som förhoppningsvis är i livet ett bra tag till. /Jonas

Ingen lyssnar

Kortfilm | 15 min | Sverige

Regissören Elin Övergaard har med Ingen lyssnar kanske lyckats med konststycket att faktiskt få folk att börja lyssna på varandra. För det är sannerligen smärtsamt pinsamt att se hur lite man gör det i denna film, och förhoppningsvis kan alla skärpa till sig och ta med sig det till nästa gång de borde lyssna på någon. Vuxna människor samlas här på ett kommunalt möte där det ska informeras om ett nytt HVB-hem som ska öppnas för ensamkommande flyktingbarn. Alla pratar, ingen lyssnar, och resultatet blir givetvis en upprörd samling människor. Såklart. Varken fördomar eller rädslor blir ordentligt bemötta, inte ens helt adekvata frågor får svar, och en relativt alldaglig situation lyckas från i princip ingenting plötsligt spåra ur. Komiskt men mer tragiskt, och minnesvärt. Utsedd till filmfestivalens bästa kortfilm. /Jonas

 

Iron Sky – The Coming Race

Iron Sky – The Coming Race

Spelfilm | 93 min | Finland, Tyskland, Belgien

Absurt är bara förnamnet när regissör Timo Vuorensola är i farten. Och det är hur kul som helst. Jag är i alla fall ganska säker på att inga fans av den första filmen blir särskilt missnöjda med denna uppföljare. Äventyret fortsätter på månen, men också ner till Jordens inre där bland andra dinosaurier häckar (Timo berättade på en Q&A att dinosaurierna fraktats till inspelningen från Sydamerika, och att det var ganska mycket pappersarbete med det). Det bjuds på mycket nördhumor och skoj referenser. På månen har exempelvis Steve Jobs fått en dedikerad sekt med anhängare religiöst besatta av Iphones. Men det är ju mer verklighet än parodi. Allt är förvånansvärt välgjort, jag menar, den första filmen hade knappt en budget ens, och även om filmen som sådan är långt ifrån något mästerverk är det som sagt fantastiskt roligt. Min enda invändning är egentligen att jag hade hoppats att musiken av Laibach skulle vara lite mer pampig, men det får nog anses vara en anmärkning av ganska personlig och perifer karaktär. /Jonas

Leto

Spelfilm | 126 min | Ryssland | Svensk biopremiär 8 februari

Kärlek, uppror och rock’n roll i Sovjet. Leto (”sommar” på ryska) handlar om unga musiker i Leningrad i början av 80-talet, en musik- och kulturscen som i alla fall jag verkligen inte haft någon koll på. Bara det gör ju den här filmen väldigt fascinerande. Det handlar om de verkliga musikerna Victor Tsoï (som skulle komma att bli en av Sovjets största rockmusiker med sitt band Kino) och Mike Naumenko, och om gänget runt omkring dem i början av karriären. Otroligt fint svartvitt foto, ibland med surrealistiska animationer över bilderna, och mycket fina musikscener. Lite oväntat kanske att den här filmen har svensk biodistribution (de flesta svenskar lär ju inte känna till de här ryska musikerna sedan innan), men det är bara att tacka och ta emot för alla som är det minsta intresserade av musik och undergroundkultur! /Ingrid

Never look away

Spelfilm | 189 min | Tyskland, Italien

Regissören Florian Henckel von Donnersmarck gjorde 2006 den fantastiska filmen De andras liv, en av 00-talets allra bästa filmer. Sedan gjorde han kalkonen The Tourist, och man undrade vad som hade hänt. Och nu kan jag konstatera att det antagligen var Hollywood som pajade grejen, för helvete vad bra hans nya tyska film är. Never look away (originaltitel Werk ohne Autor/ Verk utan upphovsman) är Oscarsnominerad både för bästa utländska film, och för bästa foto. Det är en tre timmar lång episk film om konsten, livet och politiken i Tyskland, från 1937 till början av 1960-talet. Om att leva i ett totalitärt system, om det så är nazism eller kommunism. Tom Schilling i huvudrollen som konstnären Kurt Barnert är fantastisk, och trots den långa speltiden ville jag knappt att det skulle ta slut. Ofattbart om den här filmen inte får svensk biodistribution! /Ingrid

När livet vänder

Spelfilm | 89 min | Belgien, Frankrike | Svensk biopremiär 29 mars

Jag måste börja med att invända mot den svenska titeln här. Samma namn som ett snyftigt SVT-program ”om människor som tagit sig igenom svåra händelser i sina liv”. Inte en toppenidé. En direktöversättning av originaltiteln Nos batailles (våra strider/kamper) hade passat mycket bättre. För det är just huvudpersonen, tvåbarnspappan Oliviers olika kamper i livet det handlar om. Han arbetar hårt, och strider för sina kollegors rättigheter på jobbet. Så plötsligt bara lämnar frun familjen, och Olivier har en ännu större kamp att ta sig an. Mycket bra skådespelat (särskilt från Romain Duris i huvudrollen), en stark berättelse och absolut sevärt, men lämnade ändå inte ett jättestarkt avtryck hos mig. En stadig trea. /Ingrid

 

Queen of hearts

Queen of Hearts

Spelfilm | 127 min | Danmark | Svensk biopremiär 28 mars

I Queen of Hearts (svensk titel verkar bli Hjärter Dam) utforskar regissören May el-Toukhy förbjuden kärlek som i detta familjedrama uppstår mellan Anne och hennes styvson Gustav. Anne lever med sin man Peter och deras två tvillingdöttrar i en till synes perfekt tillvaro i en pampig villa och med framgångsrika karriärer. Men när Peters tonårsson Gustav flyttar in, och Anne och Gustav snart därpå inleder en kärleksrelation börjar fasaden att rämna. En väv av lögner lägger sig som en mörk matta över familjens framtid. Väldigt fina rollprestationer överlag, men framförallt av Trine Dyrholm vars komplexa karaktär Anne slits mellan lusten och inte bara det omoraliska men också det olagliga (i sitt yrke som advokat försvarar hon utnyttjade barn). Rekommenderas starkt. Queen of Hearts vann dessutom både festivalens pris för bästa nordiska film och publikens pris, och Trine vann priset för bästa skådespeleri. /Jonas

The Saint Bernard Syndicate

Spelfilm | 101 min | Danmark

Den omaka duon Frederik och Rasmus reser till Kina för att hitta investerare till Frederiks kanske inte helt klockrena affärsidé ändå: att föda upp Sankt Bernhardshundar för den asiatiska marknaden. Frederik är ute efter revansch då han förödmjukats av sin rike far som vägrar tro att Fredrik någonsin kan bli en framgångsrik affärsman. Rasmus har fått en ALS-diagnos och tänker nog att skit i vilket när han nu följer med sin i ungdomens mobbare Frederik. Trots kulturkrockar, pinsamma möten och inkompetens lyckas de få en investerare på kroken. Eller är allt en bluff? The Saint Bernard Syndicate är en mångbottnad, bisarr historia och en lysande satir. /Jonas

Transnistra

Dokumentär | 100 min | Sverige | Svensk biopremiär 17 april

Min vän Anna Eborn vann inte mindre än två stora festivalpriser för sin dokumentär Transnistra den här helgen – både Göteborgs filmfestivals Dragon Award för bästa nordiska dokumentär och Big Screen Award på Rotterdams filmfestival. Så grym är hon! Och det är en fantastiskt fin dokumentär, där hon följer ett gäng ungdomar i Transnistrien, en utbrytarrepublik i Moldavien. Ett land som knappt finns, men som har egen valuta, armé och en flagga med hammaren och skäran. Där får vi möta Tanya, Tolya och deras kompisar, som hänger vid floden eller i en gammal övergiven fabrik, bråkar med varann och pratar om livet, kärleken och framtiden. Allt stämningsfullt filmat i 16 mm (och med bland andra ryska bandet Kino på soundtracket, apropå filmen Leto som jag skrev om här ovan). Missa verkligen inte när Transnistra kommer på Folkets Bio i april. /Ingrid

Vincent van Gogh – Vid evighetens port

Spelfilm | 110 min | Storbritannien | Svensk biopremiär 29 mars

Filmen som har gett Willem Defoe en efterlängtad Oscars-nominering för bästa huvudroll. Och visst är han riktigt stark som konstnären Vincent van Gogh i Julian Schnabels film, som verkligen inte är någon konventionell biografi. Det är snarare en film som vill fånga känslan i van Goghs konstnärskap, och det görs bland annat genom det annorlunda filmfotot. Kameran närmast gungar fram ibland (inget för de som blir illamående av vanlig handkamera, kan jag säga), och det är mycket färg, ljus och mycket närgående bilder på Willem Defoes karaktäristiska ansikte. Poetiskt och sorgligt, om konstnären som hade ett mycket svårt liv, och inte fick något genombrott förrän efter sin död. En av filmens höjdpunkter är för övrigt att Oscar Isaac spelar konstnären Paul Gauguin och pratar flytande franska! Ger helt klart många pluspoäng i min bok. /Ingrid

Vincent van Gogh – Vid evighetens port / Transnistra

1 COMMENTS

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Synthare och Arsenal-fan som bygger webbar till vardags. Föredrar intresseväckande dialog före explosioner, och gäspar vanligtvis när det blir för mycket action såvida det inte sker i rymden. Tycker Totoro är det gulligaste djuret som någonsin fångats på film.