Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Porträtt av en kvinna i brand
Listor & Tips

Onyanserat hyllar kvinnliga kreatörer

Med anledning av Internationella kvinnodagen passar Onyanserat-redaktionen på att lyfta fram några av sina absoluta film- och tv-favoriter från kvinnliga skapare. Dyk ner i vår maffiga lista och upptäck något nytt eller återupplev en klassiker!

Bilden överst i inlägget är från Porträtt av en kvinna i brand. Bild: Folkets Bio. 

Birds of Prey: And the Fantabulous Emancipation of One Harley Quinn – Cathy Yan

Som vanligt när det dyker upp en kvinnodominerad film i det åh så superkänsliga nörduniversumet har den här pärlan fått utstå sin beskärda del av nedröstningar och hat från manschauvinistiska Marvel-fanboys. Men för den mer utvecklade delen av mänskligheten som inte känner sig hotad av att se coola kvinnor göra coola saker är detta en högintensiv och infernaliskt underhållande åktur.

Manuset är roligt och skärpt, miljöerna minnesvärda och Margot Robbie är en direkt uppenbarelse i rollen som den smått vanvettiga Harley Quinn. Ewan McGregor får också lite utrymme att glänsa som barbarisk superskurk, och actionscenerna är en briljant uppvisning från början till slut. Detta är den feministiska käftsmäll som superhjältevärlden behöver. /Adrianna

 

Min pappa Toni Erdmann – Maren Ade

Det här är en alldeles ljuvlig film, som knappt går att beskriva. En två timmar och fyrtio minuter lång tysk film om en far och dotter-relation. Där den practical joke-älskande pappan överraskningsbesöker sin karriärsdrivna och högst upptagna dotter i Bukarest. Och försöker återknyta till henne bland annat genom att hitta på ett alter ego, den märkliga karriärscoachen Toni Erdmann, komplett med löständer och långhårig peruk.

Det låter helt absurt, och det är det också stundom. Jag var lite rädd att filmen skulle vara för lång, men jag var oavbrutet fängslad, för man vet verkligen inte vart filmen är på väg. Det är både väldigt roligt och väldigt rörande, och framför allt liknar det inte något annat jag sett. En modern klassiker!  /Ingrid

 

Leave No Trace – Debra Granik

Will och hans 13-åriga dotter lever sedan många år ett harmoniskt och isolerat liv i en skogspark utanför Portland, Oregon. En dag förändrar ett ödesdigert misstag deras liv. Det här är en film som stannar kvar och den fick åtminstone mig att se tillvaron från ett nytt perspektiv, vilket jag är tacksam över. Jag blev väldigt berörd. Skådespeleriet av Ben Foster och Thomasin McKenzie är väldigt bra, likaså filmens foto, regi och manus. Leave No Trace är gjord av Debra Granik som regisserade Winter’s Bone (2010) och därmed gjorde att Hollywood fick upp ögonen för Jennifer Lawrence. /Anette

Leave No Trace
Thomasin McKenzie. Foto: LuckyDogs

 

Winter’s Bone – Debra Granik

”Vilket jävla sömnpiller. De borde kallat den Winter’s Bore istället” tyckte mitt biosällskap där och då, back in the day. Och där satt jag på andra sidan av den där verkligheten, smått indolent med hjärtat i halsgropen och försökte få ner vilopulsen till en någorlunda normal nivå. Det var snart tio år sedan nu men det känns på många sätt fortfarande som att det var igår, hur klyschigt det än må låta.

Det fanns ögonblick i Debra Graniks stenhårda men oändligt vackra debutrulle där karaktärer var så ofattbart elaka mot en sjuttonårig tjej som bara försökte hitta sin försvunna far att man fullständigt tappade tron på mänskligheten. Det var så mycket tragik och förtvivlan på en gång att det låg ett konstant tryck över bröstet som vägrade släppa taget långt efter filmens slut. Samtidigt fanns det i Winter’s Bone ett hopp, ett liv som förvisso var kantat av elände men ändå ett liv som gick vidare på något sätt. Ett ljus i tunneln och en liten gnista hopp, hur liten den än må vara. Jag vågar påstå att Granik levererade de starkaste kasten mellan beslutsamhet och förtvivlan jag sett fram till den där dagen för snart tio år sedan. /Lindman

 

Porträtt av en kvinna i brand – Céline Sciamma

Franska Céline Sciamma är en filmskapare med stark feministisk röst. Det märks i hennes förra film Girlhood, och det märks verkligen i hennes fantastiskt vackra och starka Porträtt av en kvinna i brand. Det är en film med nästan bara kvinnor både framför och bakom kameran. Och det handlar verkligen om kvinnors liv och erfarenheter. Om kärlek mellan kvinnor. Om ofriheten i kvinnors liv. Men också om en otrolig stark kvinnlig gemenskap, och om systerskap. Och allt är magiskt vackert filmat av fotografen Claire Mathon.  /Ingrid

Destroyer – Karyn Kusama

Att inte Nicole Kidman blev Oscarsnominerad för sin roll i Karyn Kusamas kriminaldrama Destroyer är skandal. Fullkomligt obegripligt! Hon borde inte ha vunnit, men skulle definitivt ha varit en av de fem som tävlade om statyetten. Kidman är nästan obehagligt övertygande i rollen som den trasiga LA-polisen Erin Bell. Det märks att Kidman verkligen har gått in i sin karaktär. Hennes kroppsspråk är annorlunda och hennes förvandling näst intill oigenkännlighet, vilket räcker för att jag tycker att du ska se denna film. Här finns inte ett spår av den vackra och glamorösa Hollywoodstjärna vi är vana vid att se. /Anette

Orange is the new black – Jenji Kohan

För alla som sett den här serien kanske det inte ens fanns en tvekan om att den var skapad av kvinnor. Jag tycker ofta att man märker det på de små sakerna som män kanske annars skulle ha missat. Här finns ingen fantasibild av perfekta kvinnor i heta orealistiska sexscener. Det är riktiga kvinnokroppar som absolut har sex, det är ganska mycket sex, men det känns realistiskt på ett sätt som jag tycker är uppfriskande.

För er som såg storheten trots huvudrollen fick serien ett värdigt avslut, och få sista säsonger har lämnat sådana spår hos mig. Se den du också, om inte annat för de fantastiska karaktärerna man får följa. /Therese

 

You were never really here – Lynne Ramsay

Det finns filmer som är bra, och sen finns det filmer som är bra på ett sätt som gör att de aldrig går att glömma. Den här avgrundsdjupa studien i mänskligt mörker tillhör den senare kategorin.

Joaquin Phoenix, som gör en lika stark insats som han brukar, spelar en krigshärjad veteran som med brutala medel löser ljusskygga spårningsuppdrag. Men, vad som skulle kunna vara en actionthriller modell 1A blir något helt annat i regissör Lynne Ramsays händer, som ger oss en unik och smärtsam upplevelse med helt egna lösningar och märkligt nog också en av historiens starkaste sångscener. En film helt i sin egen klass från en av de mest intressanta skaparna just nu. /Adrianna

 

Vi Måste Prata om Kevin – Lynne Ramsay

Det är en fruktansvärd film. En av de jobbigaste jag sett på bio för att vara helt ärlig. En psykologisk mardröm som aldrig vill ta slut. Jag har bara sett Vi Måste Prata om Kevin en enda gång och så kommer det nog att förbli. Jag pallar helt enkelt inte att återuppleva misären och då gillar jag ändå lidande. Men att följa en alldeles strålande Tilda Swinton både före och efter sin sons tragedi är ingen enkel sak. Det är dock en film alla bör se på grund av sitt innehåll. Man får helt enkelt bita ihop och ta sig igenom två timmars rent helvete för lite insikt. Vi Måste Prata om Kevin är livet när det som allra jävligast. /Lindman

 

Älska mig – Josephine Bornebusch

I denna serie får vi följa Stockholmare i tre generationer genom vänskap, sorg och romantik. Förutom att spela en av huvudrollerna har Josephine Bornebusch även skrivit manus och regisserat Älska mig. Tydligen är mycket i serien hämtat från verkligheten.Jag blev faktiskt lite förälskad i denna serie. Hoppas verkligen att Josephine är megastolt över sig själv – det borde hon vara. Jag längtar efter säsong två som sägs komma redan i höst. /Anette

 

Point Break – Kathryn Bigelow

Kathryn Bigelow, med två av filmvärldens mest intima krigsdramer på meritlistan. Jag pratar naturligtvis om The Hurt Locker och Zero Dark Thirty. Mer snortajt regi än så blir det helt enkelt inte och framför allt den förstnämnda sänkte mig som en råsop i magtrakten när det begav sig. Men vad många glömmer bort är att hon redan 1991 levererade en av de mest grabbiga over-the-top-macho-rullar som nått allmänheten.

Point Break var bromance innan bromance var en grej och det var stundtals så ostigt att det var svårt att veta om det var medvetet eller om det bara råkade bli en parodi på eran. Bankrånaren Patrick Swayze och polisen Keanu Reeves som surfer dudes var något av det hetaste man kunde beskåda på den tiden och att lyckas få något så absurt som en heist-rulle på surfbräda till något så ohyggligt spännande, vackert och välsnidat kräver en alldeles särskild regissör. /Lindman

 

Antonias värld – Marleen Gorris

Med anledning av kvinnornas dag ser jag drygt 20 år senare om en film som för evigt etsat sig fast i mitt minne och som ligger på min topplista över de mest exceptionella av filmer. Trots en Oscar för bästa utländska film 1996 till nederländska Antonias värld upplever jag att den aldrig fick det publika genomslag, här i Sverige i alla fall, som denna magnifika hyllning till kvinnor är värd.

I en liten by ute på landsbygden har matriarken Antonia ett finger med i spelet i det mesta. I synnerhet när det kommer till orättvisor får hon nästan lite magiskt händelser att inträffa som rättar till allt till det bästa. Det här är en mustig släktkrönika som spänner sig från Antonias mors död till Antonias dotter Danielle, Danielles dotter Therese och Therese dotter Sarah. Som ni förstår är det girl power hela vägen in i kaklet, och det är underbart att skåda. Byn är i övrigt full med härliga, inte sällan bisarra, karaktärer, och det är en filmfest från start till slut. Med varm humor och outsinlig kärlek är detta en film som gör gott i hjärtat. /Jonas

Antonias värld. Foto: Meteor Film Productions

 

Fenix – Camilla Strøm Henriksen

Ett starkt drama av den norska regissören Camilla Strøm Henriksen, som även skrivit manus. Vi får på nära håll följa psykisk ohälsa, alkoholmissbruk och vuxna som inte är kapabla att vara föräldrar. I rollerna ser vi bland annat Maria Bonnevie och det nya norska stjärnskottet Ylva Bjorkaas Thedin. Här är min recension. /Anette

 

Monster – Patty Jenkins

Den här filmen klarade jag bara av att se en gång, och jag mår fortfarande dåligt när jag tänker på den. Charlize gör sitt livs roll, och berättelsen om seriemördaren Aileen Wuornos kunde nog knappats berättats på ett starkare sätt. Se den om du har plats i din energibudget för att må riktigt dåligt. /Therese

 

Yentl – Barbra Streisand

Ingen sån här lista är komplett utan Barbra Streisand! Hon har både regisserat, skrivit manus, producerat och spelar huvudrollen i denna musikal som jag minns från min barndom och bara måste se om. Filmen vann en Oscar för Bästa musik för låten ”Papa, Can You Hear Me?” /Anette

 

Fish Tank – Andrea Arnold

Andrea Arnold är en favoritregissör, och allra mest älskar jag Fish Tank som verkligen golvade mig när jag såg den på bio. Den tuffa men ensamma 15-åringen Mia bor i ett sunkigt loftgångshus i en engelsk förort, övar hiphop-dans i en övergiven lägenhet och snor sprit på mammans fester. Hon är fullkomligt lysande spelad av debuterande Katie Jarvis, som tydligen blev upptäckt när hon stod och grälade vilt med sin pojkvän på en tågperrong. Katalysatorn i handlingen är när mamman får en ny pojkvän, Connor, spelad av Michael Fassbender innan han blev superduperstjärna (spoiler: han är asbra).

Det är hjärtat i halsgropen och brittisk socialrealism när det är som bäst! Andrea Arnold har både skrivit manus och regisserat, och har gjort flera andra fantastiska filmer som alla också borde se. /Ingrid

 

Can You Ever Forgive Me? – Marielle Heller

Melissa McCarthy är ett lysande exempel på att hyllade komiker ofta gör sig minst lika bra, om inte bättre, som seriösa dramaskådisar. Att få någon att skratta är bland det svåraste man kan ta sig för, och kräver en innerlig förståelse för mänskliga känslor och triggerpunkter som också är en oerhörd tillgång när man ska ge sig på en dramatisk roll. Detta visar McCarthy prov på som den desperata biografiförfattaren Lee Israel i en finstämd och mörkt humoristisk berättelse baserad på verkliga händelser.

Filmen fungerar nästan som ett heist-drama i det lilla, samtidigt som den har en varm och sympatisk kärna som förvaltas både av McCarthys starka närvaro och Hellers fina regi. Att den sistnämnda har en fantastisk förmåga att få ut det bästa av sina skådespelare är även hennes senaste film A beautiful day in the neighborhood ett kvitto på, där Tom Hanks gör en strålande insats som också fick en Oscar-nominering för bästa manliga biroll. /Adrianna

 

Jag kommer hem igen till jul – Ella Lemhagen

Ella Lemhagen har regisserat denna film, som är baserad på en idé av Peter Jöback och med ett manus inspirerat av hans eget liv. Vi får följa världsstjärnan Simon (Peter Jöback) som kommer hem till Sverige för att fira jul med familjen och allt vad det innebär. För mig är Jag kommer hem igen till jul en framtida julklassiker – faktiskt den bästa svenska julfilm jag har sett. /Anette

American Psycho – Mary Harron

Att ge sig på Bret Easton Ellis våldsamma och synnerligen kontroversiella bok var ett ytterst vågat drag men jag är så oerhört glad över att Mary Harron struntade i riskerna och bara körde. American Psycho är nämligen en av mina favoritfilmer genom alla tider och då har jag ändå läst boken, vilket som bekant oftast brukar innebära att filmen aldrig lever upp till förväntningarna som ställs.

Mary Harrons regi är fullständigt fenomenal och det finns så många oförglömliga ögonblick i den här rullen, som jag ser om någon gång per år utan att någonsin tröttna, att hela filmen numera fungerar som en ren guldgruva för citatmaskiner och notoriska youtube-knarkare som nöjer sig med att bara se visitkortsscenen om och om igen. Vilket förstås är fullt förståeligt då det är en av de bästa filmscener som gjorts. /Lindman

 

The Farewell – Lulu Wang

Lulu Wang har både skrivit manus och regisserat The Farewell. Filmen är baserad på hennes egen historia, men sättet som en familj i kris skildras på känns universellt. Det är lätt att relatera. Det här är en varm och trivsam dramakomedi. I huvudrollen ser vi rapparen och skådespelerskan Awkwafina som tidigare i år välförtjänt belönades med en Golden Globe. /Anette

Frost – Jennifer Lee

Jag läste nyligen att mindre än 1 % av innehållet på Disney+ har skapats av kvinnor. Förvånande, och lite skrämmande tycker jag, om det verkligen stämmer. Glädjande nog verkar de själva ha insett att det kanske inte är hållbart, och har antagit ”4 % challenge” och ska öka andelen filmer skapade av kvinnor till 40 % (2007-2018 var endast 6 av Disneys toppfilmer skapade av kvinnor). Två av de mest kända Disneyfilmerna i vår tid är ju Frost 1 och Frost 2, där Jennifer Lee samregisserade filmen, och även skrev manus. Båda fantastiska filmer med starka kvinnliga karaktärer driver handlingen. /Therese

 

Den här artikeln är producerad av Onyanserats redaktion.