Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
And then we danced
Listor & Tips

Onyanserats årslistor 2019 – Ingrid

Vi på Onyanserat sammanfattar året, och nu har det blivit dags för min årslista 2019.  Att skriva årslista är väldigt roligt och väldigt frustrerande samtidigt… det är ju som en never ending story, det finns så mycket som skulle kunna vara med. Så jag har helt enkelt valt ut det jag har känt mest för. Och jag börjar med de kortare nedslagen, för att avsluta med la grande finale: årets bästa filmer!

Toppbild från And Then We Danced. Bild: TriArt Film

Årets musikögonblick på film: Robyns Honey i And Then We Danced

När Merab (Levan Gelbakhiani) dansar till Honey på glasverandan i den georgiska natten, med den glödande ciggen i handen och med förälskelsen Irakli (Bachi Valishvili) som njutande publik så skapas sån där filmmagi som bara sker när precis rätt musik kommer vid precis rätt tillfälle i en film. Hela soundtracket till And Then We Danced är lysande, men det här är den glödande mittpunkten.

Årets saltaste filmupplevelse: The Lighthouse

Robert Eggers The Lighthouse är som en gammaldags rysare. En svartvit mardröm, som bara blir mer och mer marig. De två fyrvaktarna på den isolerade ön blir mer och mer galna – eller vad är det egentligen som händer?

Det är galenskap och saltvatten, sprit och gyttja. Det är humrar, hallucinerade sjöjungfrur och ondsinta måsar. Det är Willem Defoe och Robert Pattinson som sjunger druckna shantys och spårar ur mer och mer. Och det är dessutom väldigt roligt emellanåt. Robert Pattinsons otroligt uttrycksfulla ögon, i det kontrastrika svartvita fotot, blir som en väg rätt in i hans mer och mer förvirrade själ. Han har dessutom en oerhört bra mustasch. The Lighthouse är helt enkelt en väldigt mustig och salt upplevelse.

The Lighthouse
The Lighthouse. Bild: United International Pictures.
Årets bästa serie: Succession

Alltså, Succession är verkligen en sån otrolig serie. En njutning att kolla på. Trots (eller kanske tack vare) att i stort sett alla karaktärer i serien är riktiga as. Den där rikemansfamiljen Roy, man älskar att hata dem. Det är förolämpningar och förnedringar, och extremt svart humor. ALLA skådespelare är lysande. Brian Cox, Jeremy Strong, Matthew MacFadyen, Sarah Snook, Kieran Culkin, J Cameron Smith.

Och det finns så många underbart konstiga relationer. Som det extremt skeva äktenskapet mellan Shiv och Tom, relationen mellan Greg och Tom (you can’t make a tomelette without breaking any greggs), och den extremt kittlande och märkliga relationen mellan Roman och Gerri. Som är helknäpp och fullständigt övertygande samtidigt. Manuset är av allra högsta klass. Jag vet att det är lite uttjatat, men det är verkligen Shakespeare-vibb på dramat i Succession ibland. 

Årets dokumentär: Transnistra

Min vän Anna Eborn har fått många stora festivalpriser för Transnistra under året (bland annat Dragon Award Best Nordic Documentary på Göteborgs Filmfestival och Big Screen Award på Rotterdams filmfestival). Och det är en fantastiskt fin dokumentär, där hon följer ett gäng ungdomar i den moldaviska utbrytarrepubliken Transnistrien. Landet som knappt finns, men som har en egen valuta, armé och en flagga med hammaren och skäran.

Vi möter Tanya, Tolya och deras kompisar som hänger vid floden eller i en övergiven gammal byggarbetsplats. Som bråkar  med varandra pratar om livet, kärleken och framtiden. En väldigt stämningsfull dokumentär, vackert filmad i 16 mm. Finns nu att streama på bland annat TriArt, Cineasterna och SF Anytime!

Transnistra
Transnistra. Bild: Folkets Bio
Årets bortglömda film: Rocketman

Förra året var Bohemian Rhapsody superhaussad och Rami Malek vann en Oscar för sin huvudroll. I år kom den väldigt mycket bättre musikbiografifilmen Rocketman, och den verkar ha blivit rätt bortglömd redan? Bohemian Rhapsody blev obegripligt nog Oscarsnominerad för bästa film, medan Rocketman inte verkar vara med i Oscarssnacket över huvud taget. Rocketman var ju en ljuvligt underhållande och knäpp Elton John-fantasi, med en lysande Taron Egerton i huvudrollen. Så mycket mindre tillrättalagd, och så mycket bättre, än Bohemian Rhapsody på alla sätt och vis.

Årets comeback: The L Word: Generation Q

Jag älskade verkligen The L Word när det begav sig. Serien om det lesbiska kompisgänget i LA var smått beroendeframkallande. Såpig, rolig och edgy! Med så många coola kvinnor, i ett sammanhang där män inte var särskilt relevanta över huvud taget. Sista säsongen visades 2009, men nu är den tillbaka igen i den uppdaterade versionenen The L Word: Generation Q. Med en yngre genaration nya karaktärer, men också några av de gamla favoriterna.

Och som jag älskade att återse Bette (Jennifer Beals), Alice (Leisha Haley) och Shane (Katherine Moennig). Scenen i första avsnittet där Shane klev av planet som en rockstjärna – den var så töntig men  så cool samtidigt. Ibland blir man bara lite lycklig av att få återse favorit-tv-karaktärer.  Och serien är precis lika skamlöst underhållande som föregångaren. 

The L Wod: Generation Q
Bette, Alice och Shane är tillbaka! Yey! Foto: Hilary Bronwyn Gayle/Showtime.
Årets svenska humor: Dips

Det är på SVT Play det händer! De smög ut komediserien Dips, som visade sig vara något av det roligaste som producerats i Sverige. Dips handlar om de mer eller mindre inkompetenta adepterna på diplomatprogrammet Fanny (Moa Lundqvist) och Jens (Jesper Rönndahl) och deras mer eller mindre inkompetenta handledare Mimmi (Marie Agerhäll). En arbetsplatskomedi på en av Sveriges kanske finaste arbetsplatser, Utrikesdepartementet. Och det är fruktansvärt roligt, och träffande, mest hela tiden. Skaparen, manusförfattaren, huvudrollsinnehavaren och producenten Marie Agerhäll var helt klart årets fynd!

En annat SVT Play-fynd är förresten Kurs i självutplåning, en komediserie som är löst baserad på Henrik Bromanders serieroman. Det är väldigt roligt och väldigt obekvämt om vartannat. Komikern Evelyn Mok är lysande i huvudrollen och jag älskar även Jonatan Unge som hennes bästis (även om han kanske mest är Jonatan Unge, snarare än en jättebra skådis, men inte mig emot).

Årets killgäng: Matthias & Maxime

Jag tycker så mycket om regissören/manusförfattaren/skådespelaren Xavier Dolan, och hans senaste film Matthias & Maxime är inget undantag. Det är på många sätt en slags kärlekshistoria, mellan barndomsvännerna Matt och Max,  men handlar också minst lika mycket om vänskap och olika typer av familjer. Kärnan är killkompisgänget, som verkligen känns på riktigt. Stämningen pendlar så där mellan bråk och kärlek hela tiden. Inte så konstigt kanske då skådespelarna som spelar vännerna tydligen är Xavier Dolans vänner i verkligheten också.

Matthias & Maxime
Killgänget (plus en lillasyster). Foto: Shayne Laverdiere /TriArt Film
Årets masspsykos: Kritiken mot den sista Game of thrones-säsongen

Jag tyckte inte heller att den sista säsongen var perfekt, det fanns rätt mycket att invända mot. Men att de sista avsnitten skulle vara så extremt mycket sämre än tidigare säsonger, det är ju obegripligt. Uppropet som flera hundratusen personer skrev på för att kräva att HBO skulle göra om hela säsongen igen, herregud vad töntigt. Folk måste ju fatta att de inte äger en tv-serie bara för att de älskar den.

Årets britt: Olivia Colman

Hon spelade två olika drottningar i år: Queen Anne i The Favourite och Queen Elizabeth i The Crown. Två helt olika roller, i helt olika sammanhang, men Olivia Colman var såklart underbar i båda. Är hon det bästa britannien har? Inte omöjligt.

The Crown
Olivia Colman som Queen Elizabeth. Foto: Netflix
Årets mest överskattade filmer:  Joker och The Irishman

2019 var året då jag blev närmast provocerad av hur en övervägande del av kritikerkåren satte The Irishman och Joker i toppen av sina årslistor.  Alla superhyllningar gjorde att jag bara blev mer och mer motvals.

Joker var absolut ett fint filmhantverk. Fotot är vackert och Hildur Guðnadóttirs fantastiska musik skapar en mäktigt olycksbådande stämning. Och skådespeleriet från Joaquin Phoenix var såklart bra, även om man väl kände igen rätt mycket av hans skådis-stil från tidigare roller. Men alla hyllningar gjorde att jag bara tänkte mer och mer på hur förutsägbar och övertydlig Joker var. Det var supermörkt och brutalt, men sedan då? Den sa mig liksom ingenting. 

Men ännu mer provocerad (ja det kanske är lite att ta i, men nu väljer jag de starka känslorna här) blev jag av alla The Irishman-hyllningar. Här kan vi verkligen snacka om fint filmhantverk men inte så mycket mer. Om det nu ens var ett genomgående fint filmhantverk, det finns ju delade meningar om hur bra de där föryngringseffekterna funkade egentligen.

Det var väl kul att se Robert De Niro, Al Pacino och Joe Pesci tillsammans, och visst var det snygga miljöer. Men sedan var det inte så mycket mer. Tre och en halv timme maffiaromantik med samma gamla gubbar som vanligt. Inget nytt under solen. Jag blev inte uttråkad, men inte heller särskilt engagerad. 

Årets bästa filmer

And Then We Danced

Det var länge sedan jag fick så starka känslor av en film som jag fick av And Then We Danced. Det var också länge sedan jag gick och såg en film tre gånger på bio. Men så är också Levan Akins And Then We Danced en alldeles underbar och omtumlande pärla till film! Vacker och stark, om förälskelse, om kraften i dansen, om vikten av att få vara fri. Bara det att få inblick i den georgiska dansvärlden och livet i Tbilisi var ju fantastiskt! Och fotot, musiken, skådespeleriet, dansen allt knockade mig.

And Then We Danced är ju en svensk produktion men utspelar sig helt i Georgien, där den homosexuella kärleksrelationen i filmen väckt ont blod i delar av samhället. Bilderna från protesterna mot filmen i Georgien var hjärtskärande att se. Hundratals våldsamma demonstranter försökte stoppa biobesökarna från att gå in på biograferna, som fått omringas av kravallpoliser. Så jävla sorgligt. Men de lyckades inte stoppa visningarna, och det var så mäktigt att sen läsa kommentarer och meddelanden från de modiga biobesökare som till slut fick se filmen. Levan Akin gjorde en film som både satte hjärtan i brand och har kraft att förändra saker på riktigt!

And then we danced
Irakli (Bashi Valishvili) och Merab (Levan Gelbakhiani) i And then we danced. Foto: Lisabi Fridell/ TriArt Film
Porträtt av en kvinna i brand

Filmen om passionen mellan målaren Marianne och den unga kvinnan Héloïse som hon ska porträttera, i slutet av 1700-talet, är helt magisk. Regissören och manusförfattaren Céline Sciamma har en stark feministisk röst och det märks verkligen att filmen är gjord med en kvinnlig blick. Det handlar om kvinnliga erfarenheter, ofriheten i kvinnors liv, och om en otroligt stark kvinnlig gemenskap.

Allt i Porträtt av en kvinna i brand är starkt. Berättelsen, fotot, färgerna, ljuden, skådespeleriet. Miljön! Det karga kustlandskapet, sandstränderna och de mäktiga stenformationerna. Hela filmen är som ett konstverk. 

Porträtt av en kvinna i brand
Porträtt av en kvinna i brand. Foto: Folkets Bio.
Parasit

Som sagt så håller jag inte med om alla hyllningar av Joker och The Irishman, men Parasit däremot! Vilken film, en alldeles unik upplevelse. Den sydkoreanska filmen av Bong Joon Ho fick Guldpalmen i Cannes och har sedan blivit extremt omtalad och hyllad resten av året. Med rätta.

Filmen om den kämpande familjen Kim som nästlar sig in hos den rika familjen Park är rolig, blodig, spännande, oförutsägbar, absurd och gripande. En samhällsskildring som är extremt underhållande och extremt träffande samtidigt. Se Parasit, helst utan att ha läst eller sett för mycket om den i förväg, för störst effekt.

Parasit. Bild: TriArt Film.

 

 

Gillar mat, handarbete och vampyrer. Får gåshud av introt till HBO-serien Angels in America och när Billy Elliott dansar sin argdans till ”A town called Malice”. Är stammis på Göteborgs Filmfestival och planerar att i framtiden även bli det i Cannes.