Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Joker
Listor & Tips

Onyanserats årslistor 2019 – Lindman

2019. Året då undertecknad euforiskt och lidande fick uppleva årets rulle under sommarens sista dagar för att sedan få vänta ända till december tills årets bottennapp vågade visa sitt fula tryne. Annars var det väl ännu ett år med slätstrukna storfilmer och storslagna serier, precis som det har sett ut de senaste åren när streamingtjänster sakta men säkert tar över mediet. Men nog tjötat om det, nu plöjer vi årets lista! 

Foto: Claudette Barius/Universal

Årets nagelbitare –Jordan Peele’s evil twin-rulle var det svettigaste man kunde se i år. Trots att jag rev av den tidigt på året har den legat latent i bakhuvudet och ställt obekväma frågor långt efter upplevelsen, precis som Get Out gjorde. Man kan förstås vara trist och konstatera att det i grund och botten var ännu en home invasion signerad Peele men så enkelt var det naturligtvis inte. Us var nämligen inte bara en härlig våldsodyssé med tillhörande krypande psykologisk dramatik, det var också en ljuv nostalgitripp tillbaka till svunna tider där skräckfilmer fortfarande överraskade sin publik.

Att Peele velat göra sin egen moderna tolkning av The Shining och ett Overlook Hotel i Kalifornien var knappast någon hemlighet men det slutade inte där. Inte på långa vägar. Här fanns även tydliga hintar till både DePalma, Spielberg och Kubrik med kryptiska bibelverser och retro-tishor med Hajenmotiv. Us kvävde sakta men säkert sitt offer med en konstant känsla av fruktan. En känsla som sedan bara eskalerade tills den slutligen exploderade i en magnifikt våldsam final.

Årets dåliga stämning – Den okrönte mästaren av riktigt dålig stämning, Heredity-regissören Ari Aster placerade sin nya ångestfyllda story i Sverige. I Hälsingland och Hårga för att vara exakt, där det skulle bjudas på diffus dekadens i nio långa dagar. Midsommar var sin glada titel till trots, något av det värsta jag sett på bio. Kanske endast överträffad av Antichrist och nog hade han varit stolt som en tupp, von Trier om han tryckt ur sig något som Midsommar och det hade han mycket väl kunnat göra. Det var nämligen mycket som var von Trierskt här, friskt blandat med Fäbodjäntan, Helge Fossmo och valfri musikvideo av E-Type. En mindfuck-cocktail, smakfullt serverad med psykadeliska svampar av absolut sämsta kvalle. En riktig snedtripp som en stackars biopublik sent skulle glömma. Den vägrar att lämna mig ifred och ibland kommer jag på mig själv att gå omkring och tänka på ättestupan. Och roligare kan man förstås ha i livet.

Årets psykbryt – När nyheten om att Baksmällans Todd Phillips skulle regissera nästa rulle om Jokern nådde allmänheten var vi många som undrade hur det där skulle sluta egentligen. Med Heath Ledger som ständig måttstock var ju inte förväntningarna skyhöga direkt. När sedan en bild på Joaquin Phoenix läckte ut i sociala medier blev det hela omgående en vattendelare. Vissa menade att han såg för gammal ut och att sminkningen var ”slarvig”, andra älskade hans trasiga persona. Slutligen kom då trailern, en trailer som gav mig orimliga mängder sömnlösa nätter och ångestfyllda dagar. Det här såg ju verkligen otroligt otrevligt ut. På ett bra sätt alltså. Och precis så blev det också.

Filmen som helhet levde inte riktigt upp till förväntningarna men i rollen som Jokern som plötsligt gick bonkers kunde Joaquin Phoenix lägga ännu en tour de force-prestation till arkivet, han har samlat på sig några nu kunggubben. I en film som inte innehöll en enda lycklig scen och som eldade på diskussionen om ensamma män och hela incelfenomenet var han årets starkast lysande stjärna.

Foto: SVT Play

Årets svensk – I år är det omöjligt att ge den här återkommande titeln till någon annan än Simon J. Berger. Hans karaktär Adam i norska Exit var både imponerande och motbjudande på samma gång. Hedgefondmäklaren med tydliga psykopatiska drag som i hemlighet låtit sterilisera sig men undlåtit att berätta detta för sin barnalängtande fru förde direkt tankarna till Christian Bales Patrick Bateman, både till utseende och manér. I en norsk finansvärld där allt kretsade kring yta, en värld där pengar, prostituerade, champagne och droger enligt huvudpersonerna själva var det enda sättet att överleva den grå socialdemokratiska vardagen stod serien ut från mängden och var något av det mörkaste man kunde se under 2019. Att den sedan var baserad på verkliga berättelser från unga finansvalpar i Oslo gjorde den bara ännu vassare och mer tragisk. Ett ramstarkt skådespeleri rakt igenom och bäst av alla var Simon J Berger. Hattjäveln är av Simon, DEN ÄR AV!

Årets still going strong Långköraren Line of Duty rullade i år in på sin femte säsong och fortsatte att leverera brutal brittisk kriminalkärlek som om det vore det enklaste i världen. Efter sedvanliga villospår, mängder med döda kroppar och en förhörsscen som slog det mesta excellerade säsong 5 som en de starkare säsongerna i serien. Lägg därtill ett fenomenalt skådespel av i synnerhet Stephen Graham och årets copper, Rochenda Sandall och man förstår varför Line of Duty är kriminalserien som vägrar att dö.

Även Bosch gick in på sin femte säsong och kriminalserien fortsatte att leverera klassiskt amerikanskt kriminalmys av osedvanligt hög kvalitet. Ett som vanligt övertygande skådespeleri från Titus Welliver, Jamie Hector och Amy Aquino i tätt morddrama av modernt snitt. Jag gillar Bosch, han förändrar inte mitt liv och jag ramlar aldrig av stolen eller hulkar i extas, men han sviker aldrig och jag vet alltid vad jag får med en ny säsong och det känns så tryggt och fint på något sätt.

Årets not still going strong – De flesta minns säkert hur det var när det begav sig. När Rambo var underhållningsvåldets crème de la crème. När First Blood var gräddan av VHS-brutalitet, panikcensurerad ner till två tredjedelar av en fullängdsfilm. Det var 80-talsrökaren som satte standarden för actionvågen och filmen, som tillsammans med Rocky gjorde en butter och mumlande Sly till branchens hetaste namn. John Rambo var då en av USA:s toppsoldater och han ansvarade för de allra viktigaste uppdragen i Vietnam. I år kom så Rambo: Last Blood och visst var Sly fortfarande mumlande och synnerligen butter men också hejdlöst mycket äldre och om hans PTSD var körig redan då så var det inget mot hur det var nu. Det hindrade honom dock inte från att slita sig från gungstolen, gå ur facket och beväpna sig till tänderna för att gå ut i strid en sista gång (?). Tyvärr var det en uppföljare som var fylld av övervåld, logiska luckor och ett skådespeleri som lämnade en del att önska. Äh, vem försöker jag lura egentligen. Det var klappkasst rakt igenom.

Foto: Amazon

Årets superhjältar – För egen del får året gärna vara fritt från superhjältar. Jag är så mäkta trött på konceptet vid det här laget och ser inte fram emot någon ny hypad superhjälte, varken i grupp eller solo. Ja men så där tänkte jag ju när jag gick in i 2019, övergödd på allt i spandex. Men så kom den då. En trikåklädd travesti som fick alla mina fördomar att rasa. Just när jag trodde att jag inte kunde bli mer fed up på superhjältar, när Marvelmåttet var rejält rågat och bara åsynen av DC Comics-loggan fick undertecknad att skaka i våldsamma konvulsioner damp den ner, lika oväntat som ömt. Likt en cynisk bön som äntligen blivit hörd, en star-spangled-bannerströsslad blixt från patriotblå himmel och ett favorittyngt tåg som lämnat stationen läkte Amazon Prime-serien The Boys alla dessa djupa sår i min superhjältespäkta själ, sargad av så många år av rebootade besvikelser. Det var en parant uppvisning i våld, kön och svineri som jag älskade av hela mitt hjärta.

Årets mys – Att ens försöka förklara David Robert Mitchells ljuvligt oklara noir-mys Under the Silver Lake i textform är en utmaning få skulle våga försöka sig på. Inklusive undertecknad. Jag nöjer mig därmed med att konstatera att denna lika delar popkulturella som nostalgiska jakt på sanningen om sig själv och allt annat här i livet innehöll det mesta man vill ha ut av en rulle. Från Super Mario Bros. till pirater, onanister och sångtexter på pizzakartonger. Två och en halv timme av magnifikt mindfuck av finaste märke. En labyrint av koder och pusselbitar som i sin febrigaste form även innefattade Hitchcocks grav och en drömsekvens som nästan krävde att man nöp sig i armen för en snabb reality check.

Foto: From Software

Årets lir – Mest glädje, eller rättare sagt frustration i år har jag utan tvekan haft med From Softwares mördande svåra samurajlir Sekiro: Shadows Die Twice. Om man, som jag tyckte att Souls-spelen och Bloodborne var tämligen utmanande så steppades nivån upp ytterligare i Sekiro. Det är en form av hatkärlek och ren tortyr som fyller mig med ett begär, helt omöjligt att släcka. Visst var det bortom frustrerande att dö för niohundrade gången på samma förbannade fiende och framför allt när fanskapets liv bara hängde på en skör tråd men det var bara att spotta i nävarna, greppa den av svett drypande kontrollen och hoppa in i striden igen. Glöm mat och sömn, det är totalt fokus som gäller.

Känslan när man väl klarar en utmaning som länge verkade helt omöjlig var som vanligt svår att toppa. Jag kände mig än en gång gudomlig och det var som om himlen plötsligt öppnat sig och Gud Fader själv klev ner och klappade mig på axeln för att äntligen ha besegrat ondskan. Men det som skiljer From Softwares spel från andra i genren är den enorma möjligheten till utforskning. För en som helt saknar lokalsinne är detta givetvis oerhört frustrerande även det men jag kunde ändå inte motstå frestelsen att gå vilse igen. Eftersom också detta spel saknar narrativ eller någon som helst form av hjälp var jag därmed åter helt lämnad åt mitt eget öde och det var bara jag som kunde rädda min karaktär från en ond bråd död. Något man bara måste älska. Och hata.

Årets intro – När regissören Douglas Mackinnon bad Peter Anderson och hans team att designa introt till Amazon Prime-serien Good Omens sade han ”I want you to promise me that you will send me emails that start with, This might sound absolutely mad, but our idea is…” och precis så blev det också. I en färgglad myriad av märkliga karaktärer och skruvade händelser spelas serien upp under 90 sekunder, till tonerna av en ljuv psykbrytsvals. Ängeln Aziraphale och demonen Crowley’s skeva resa genom världen för att förhindra Jordens undergång fångade mig direkt. I ett enastånde fint hantverk som genast för tankarna till Monty Python, både visuellt och musikmässigt såg vi den dynamiska duon färdas genom skogar, brinnande städer för att slutligen nå Helvetet och varje gång introt drog igång upptäckte jag något nytt, precis som i serien. Ren och skär gåshud.

Årets mordgåta – Årets mordgåta och årets comeback stod True Detective för. Efter en fenomenal första säsong och en riktigt risig andra så var Nic Pizzolatto tillbaka i gammal god form. Dynamiken mellan Mahershala Ali och Stephen Dorff var precis så explosiv som man kunde önska och i fokus, en mordgåta lika morbid som dunkel. Smutsig, sädig sydstatsdramatik, tydligt inspirerad av West Memphis Three med sin satanistpanik, sina skumma släktingar och ett suspekt sektfolk. Jag led och jublade på samma gång och det kröp konstant under skinnet när jag åter fick frossa i obskyra ritualer i lönndom och introduceras för människor som i bästa fall kunde beskrivas som eljest.

Foto: BBC

Årets mjölkning – ”Vi kan inte kalla den Fast & Furious men Fast & Furious Presents: Hobbs & Shaw går bra. På så sätt kan vi lansera den som en spin-off och samtidigt mjölka skiten ur franchisen.” Eftersom Dwayne Johnson och Vin Diesel hade en Instagram beef gick de skilda vägar men problem uppstod genast när båda ville göra en ny Fast & Furious-rulle. Vin satt på rättigheterna till nian men Johnson ville inte vara sämre utan vräkte på med allt vad tygen höll i en hejdlöst rutten spin-off där absolut ingenting fungerade.

Årets true crime – Ibland smäller det bara till. I både halsgrop och hjärta. Den tragiskt sanna historien om tonårstjejen som hetsade sin pojkvän till att ta sitt eget liv slog ner som en bomb och skapade en hatstorm och ett krig på sociala medier som saknade motstycke. I Love You, Now Die: The Commonwealth v. Michelle Carter konstaterade att den allmänna opinionen var att Michelle Carter måste dö, det var man snabbt överens om men kunde man verkligen döma någon för mord ”begånget” genom sociala medier och SMS? Etik fick stå åt sidan när känslorna styrde i ännu en amerikansk rättegång som lämnade en hel del att önska.

Årets kids – Det fanns gott om serier där ungdomars psykiska ohälsa stod i fokus under 2019. Störst av Allt, 13 Reasons Why och ovan nämnda Michelle Carter för att nämna några men framför allt fick vi Euphoria. En serie så intensiv och mörk att det är svårt att på rak arm komma på något motsvarande. I en värld där sex, droger, våld och sociala medier sakta men säkert bröt ner varje barriär var det stundtals svårt att ta in den fruktansvärda medelklassmisär som utspelades framför ögonen på mig. Samtidigt som tragiken låg som en blöt filt över ungdomarnas berättelser präglades serien av ett briljant skådespeleri och en produktion som var bland det skarpaste jag sett i år.

Foto: Netflix

Årets häst – Årets häst går som vanligt till BoJack Horseman. Det är också delvis årets farväl då detta är den sista säsongen. Den är dock uppdelad i två delar där första delen av sjätte sässen var något i hästväg och jag är därmed brutalt peppad på nästa del som sänds i början av nästa år. Det är faktiskt smått makalöst att en animerad serie om en deprimerad häst inte hoppat haj vid det här laget men med ännu ett lysande manus, en enastående dialog och sköna karaktärer på gränsen till sammanbrott fortsatte BoJack på inslagen bana, att ständigt utvecklas och överraska. Något som gjorde mig genuint glad ända in i själen för när nu BoJack Horseman försvinner från utbudet kommer livet tveklöst att kännas hopplöst dränerat på både hjärna och hjärta.

Årets överraskning – Det är inget att hymla med. Jag var fullständigt övertygad om att Chernobyl skulle vara ren dynga. Det fanns absolut ingenting som talade för att det här skulle bli en av årets bästa upplevelser. Inte minst med tanke på att man redan visste hur allt skulle sluta. Cirkulera, här finns inget att se. Istället blev det braksuccé och ett gastkramande drama med fenomenal regi av Johan Renck. Allt produktionstekniskt höll dessutom världsklass. Skådespeleri, foto, soundtrack och kostym var off the fucking charts och dreglet rann i floder varje gång ett nytt avsnitt avslutades.

Årets händelse på tuben – DISEASE!

 

 


Årets bästa och sämsta rulle – Man kan givetvis inte ha en årslista utan att välja en vinnare och en förlorare. Här är årets eufori och årets bottennapp!

Foto: Sony Pictures

Det var bara att lyfta på den dammiga Stetsonhatten och konstatera att han gjort det igen. Tarantino levererade sin bästa film på väldigt många år. Med ett rasande snyggt foto, superba skådespelarinsatser, långa intrikata konversationer och ett nästan orimligt vasst soundtrack läxade han upp duvungarna och visade pöbeln att gammal fortfarande är äldst i den här branschen. Once Upon a Time in Hollywood var den utomordentligt skarpsinniga sagan om en svunnen tid, ett Hollywood i en B-filmsera som jag inte ens visste om att jag saknat. Sin vana trogen tryckte han även in en rejäl käftsmäll i slutet som fick både kritiker och biobesökare att stanna upp och fundera över vem Tarantino egentligen är. Ett geni eller en galning?

Foto: Netflix

Vi såg en tydlig trend under året där stora regissörer flyttade över till streamingplattformarna, med blandat resultat. En av dessa var Michael Bay som levererade The Most Michael Bay Movie Ever Made. I 6 Underground hände det som många fruktat. Han gavs helt fria tyglar och med det släpptes ett veritabelt inferno lös som man måste se för att kunna tro på. Storyn fick helt stå åt sidan när det sprängdes och slow motion-sköts konstant i två timmar. Som filmupplevelse var det givetvis närmast outhärdligt.

Fotocred Joker: Warner Bros

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."