Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Listor & Tips

Onyanserats årslista 2020 – Lindman

2020. Året när livet knackade på, hårt och brutalt. Jag låste dörren direkt, redan tidigt i mars månad och har därefter likt de flesta andra isolerat mig och tryckt så mycket streamingmaterial att dagar och nätter flutit ihop. För egen del förmodligen tillräckligt mycket för att min mentala hälsa numera måste ifrågasättas. Jag har bytt fysiskt umgänge mot ett digitalt dito och då och då har jag haft svårt att veta om det är mina egna minnen från förr, något jag faktiskt har upplevt eller om det bara är något jag har sett i en TV-serie. Ibland har det känts som om att jag varvat både Netflix och HBO och jag har nästan förväntat mig att en ruta skall dyka upp på skärmen. ”Grattis! Du har sett allt vi har att erbjuda. Här får du rabattkoder på samtalsterapi, synundersökning och ortopedi.”
Och det skall sägas direkt att det har varit högt och lågt. På en bra produktion har det väl gått 4-5 mindre bra och så någon renodlad katastrof på det. Men vad skall man göra när social distansiering rekommenderas och man lever i en digital tidsålder.
Så fort arbetsdagens sista videomöte har avslutats har jag därmed dykt rätt ner i en outforskad ocean av mörker och rödvin. Det kan jag nämligen konstatera nu när året skall summeras, att det har inte varit någon särskilt upplyftande repertoar. Nej, precis som världen utanför har det varit synnerligen deppigt. Till stor del mitt eget val förstås men det råder samtidigt ingen tvekan om att samtiden präglat utbudet. Samtidigt skall vi förstås vara tacksamma för just utbudet i dessa märkliga tider. Utan streamingtjänster hade vi mycket väl kunnat sitta isolerade ett helt år med bara en TV-tablå och marksänd television där man helt enkelt fick ta det som erbjöds, när det erbjöds. Det känns förstås avlägset nu men så där som det var för faktiskt bara några år sedan. Där ett fullt rimligt scenario kunde vara att dagen börjar med Helgmålsringning, fortsätter med ett dubbelavsnitt av Paradise Hotel, Arga Snickaren på det, lite Kenodragning och så avslutas kvällen med Mimmi & Reine i Fjällen. Och det mina vänner, finns det inget vaccin i världen som hjälper mot. 

Men nog tjötat om det lidandet, nu plöjer vi årets lista! 

Foto: Warner Bros

Årets bioupplevelse – Årets bioupplevelse är enkel att plocka ut. Enklare än någonsin faktiskt. Det är inte på något sätt synonymt med årets bästa film. Inte alls men då jag såg en enda film på bio i år blir det Christopher Nolans snygga men överkomplicerade Tenet som får knipa platsen. Lättförtjänt får man säga då jag delade ut en modest trea i betyg till filmen men efter ett halvår med stängda biografer, svår streamingångest och total blockbustertorka var det en ynnest och en plötslig känsla av eufori att faktiskt få sjunka ner i en riktig biofåtölj och trycka ansiktet fullt av baconsnacks. Om så bara för en kväll.

Årets ligg – Han har kronkalle i hasorna, är på väg att bli hemlös och lever på en diet av billig sprit. En kombination som enligt kvällstidningarna lätt kan leda till svår prestationsproblem i sänghalmen men det hindrade inte Perry Mason från att leverera årets mest uppfriskande sexscen. Tillsammans med Veronica Falcón rev Matthew Rhys av en lika delar dekadent som rolig scen som låg så långt ifrån generiskt, koreograferat och vältränat Hollywoodsex man kunde komma. Med en flaska whisky, vacker hatkärlek, normal dagsform och ett dåligt balanssinne vann de i alla fall mitt hjärta i år.

Årets dåliga stämning – När karantänångesten låg som tätast damp den ner. Likt ett illavarslande omen. I’m Thinking of Ending Things. Bara titeln fick det att klia i den svarta själen. Lite mer lidande tack, om möjligt. Och nog var det möjligt alltid. Charlie Kaufman dränkte den där redan fuktiga filten i ren extistensiell ångest så att den kvävde varje uns av lycka och förnuft. Han gav mig en fruktansvärd upplevelse jag än i dag inte till fullo har förstått innebörden av.

Foto: HBO Nordic

Årets duo – Mark Ruffalo vann en Emmy för sin insats i I Know This Much is True och sällan har det väl varit så välförtjänt. Han var ångest personifierad, en ursinnig urkraft. Svår och plågad, magnifik och mustig och den konstanta känslan var att han kunde explodera, implodera eller vaporisera i vilken bildruta som helst. Och det kunde bli vilket som, samtliga tre alternativ kändes faktiskt fullt rimliga. Att han sedan spelade två roller gjorde bara det hela än mer imponerande. Två roller som dessutom var så olika varandra de bara kunde bli. Nej, nyanserna kan inte ha varit lätta att jobba med här så det var bara att lyfta på hatten.

Årets superhjältar – I ett år som har varit relativt befriat från trötta Marvel-reboots står Supes ut extra tydligt. Viss oro fanns förstås. Oro för att första säsongen av The Boys bara var ren flax och att det nu skulle störtdyka, stagnera, bli övermodigt, kreativitetsfattigt. Men icke. Säsong 2 var större, starkare och elakare än någonsin. Och man vilade inte på hanen heller. Precis som i första sässen small det till direkt i inledningen och man drog inte i bromsen förrän sista eftertexten rullat ut. The Boys fortsatte leverera dubiöst underhållningsvåld i ett furiöst tempo som aldrig någonsin blev slentriant eller förutsägbart. Anthony Starr fortsatte att vara magnifikt ond i rollen som Homelander men fick i den här säsongen hård konkurrens av minst lika illasinnade Stormfront, spelad av en superb Aya Cash. En dynamisk duo med tillhörande repertoar av våld, kön och svineri som jag förstås älskade med hela mitt hjärta.

Årets karaktärsmord – Dialog mellan Vanheden och Dynamit-Harry vi aldrig skulle få höra i Se Upp för Jönssonligan

”Akta lacken pappskalle! Hur kör du?”
”Hur fan parkerar du?”

Vanheden, känd för sitt munläder, för korta kostymbyxor och Stockholmsjargong hade i princip tappat talförmågan, även om han mumlade då och då på bred östgötska. Han hade även flyttat tillbaka hem till morsan och farsan där de levde ett tämligen tragiskt liv i identiska pikétröjor och ett passiv-aggressivt familjehäng. Och därmed hade en av svensk films mest underhållande filmkaraktärer plötsligt förminskats till någon form av sorglig soy boy. Dynamit-Harry hade tillsammans med Doris blivit hipster och bodde i något slags kollektiv som också var ett dagis, för både ouppfostrade barn och hyperaktiva vuxna. Dynamit-Harry hade väldigt lite med just dynamit att göra. Eller bärs. Eller Jönssonligan överhuvudtaget.

Foto: Naughty Dog

Årets lir – Det stormade en del kring Naughty Dog både innan och efter releasen av det som bara kan beskrivas som en milstolpe i TV-spelsberättande. Det gick tidigt rykten om dåliga arbetsförhållanden och sedan kom förstås ögonblicket när internet välte. När forum och kommentarsfält fylldes av folk som aldrig varit så här arga tidigare (enligt egen utsago) men nu fick det tamejfan vara nog. Hur kunde man ta sådana beslut och sådana friheter (med sin egen franchise skall sägas) som regissören Neil Druckman (Cuckman kallad av de som var allra argast) gjorde? Beslut och friheter som jag inte tänker spoila här för de som ännu inte spelat årets bästa spel. Högröda i ansiktet av vrede gick tusentals kränkta gamers in på metacritics och reviewbombade The Last of Us II och resten är historia. Men redan i tokhyllade The Last of Us från 2013 kunde vi ana att det var saker på gång. Det fanns ett samspel mellan huvudaktörerna Joel och Ellie som saknade motstycke i branschen. Det var annat än pixlar och trötta standardrepliker och resultatet var stundtals så nära film att gränsen så sakta började suddas ut men tekniken var ännu inte riktigt där. 2020 var den det dock och den ambitiösa fortsättningen på ett av tidernas bästa spel såg äntligen dagens ljus. Folk som hade undvikit läckta spoilers på nätet var saliga och hade tagit ledigt, skolkade och sjukanmälde sig i veckor för att få uppleva Joel och Ellies äventyr ännu en gång men det skulle inte riktigt bli som de tänkt sig. Själv anser jag att storyn i The Last of Us II är den starkaste som någonsin har berättats i ett TV-spel och det med en karaktärsutveckling långt utöver det vanliga. Lägg sedan till en grafik som slog i princip allt på marknaden och smygande zombieslakt har aldrig känts så belönande.

Årets dokumentär – År 1990 brann Scandinavian Star utanför Lysekil. 159 personer omkom och så här trettio år senare finns det fortfarande ingen klar bild av vad det egentligen var som hände eller vem som eventuellt var skyldig. Den danska dokumentärserien Scandinavian Star grävde djupare i tragedin än någon tidigare gjort och upp till ytan kom den ena skamliga sanningen fram efter den andra. Scandinavian Star är sex avsnitt ren och skär panik, vrede och sorg. Det finns tillfällen där det känns som om att man själv befinner sig ombord. Så välgjord är den.

Foto: HBO Nordic

Årets whodunitVar det onkologen, frun, ungen, farsan, maken, katten? Det saknades inte misstänkta i David E. Kelleys The Undoing där en ung kvinna plötsligt mördades efter ett cocktailparty. Kanske inte det mest originella man sett men en synnerligen intressant väg fram till en gärningsman. Eller kvinna. Eller husdjur. En riktig old-school-mordgåta utan krusiduller, där man vackert får vänta med nedbitna naglar tills sista avsnittet är klart innan någon form av upplösning på dramat kan serveras. Dessutom med tajt skådespeleri och riktigt snyggt foto.

Årets hediditHär var det inga tvivel om vem som hade gjort det. Ett av landets mest brutala och omtalade mordfall dramatiserades på ett respektfullt och sanningsenligt vis av rutinerade Mikael Marcimain i SVTs enastående miniserie Jakten på en Mördare.
Helénmordet var ett monumentalt misslyckande för den svenska poliskåren men också en seger för ett fåtal hjältar som vägrade att rätta sig i ledet och aldrig någonsin gav upp hoppet. Trots omorganisationer i kåren och pedofiler i varje buske lyckades de till sist hitta den där nålen i en ytterst motbjudande höstack och kunde sätta dit en gärningsman för dådet. I en saklig och autentisk produktion med äkta skånsk dialekt och ofta helt okända skådespelare fick vi bekanta oss med delar av ett Skåne som verkligen inte var någon lantlig idyll. Man kunde riktigt känna stanken av mögel, hembränt, gula blend och stekflott i varje husrannsakan.

Årets 😴 Tom Hardy är normalt sett en kompetent skådis som oftast väljer rätt rullar för karriären men här gick det rejält snett för Capone är en av de i särklass tråkigaste filmer jag sett på väldigt länge. Att följa en dement gangster med inkontinensproblem mumla tills han dör i ensamhet är inte så jävla upplyftande. Eller kul. Faktum är att en redan trist tillvaro blev rent outhärdlig under en och en halv timmas speltid.

Foto: Johan Paulin /SVT

Årets nervdaller – Redan i januari satte jag det kolsvarta morgonkaffet i halsen när jag utan några större förväntningar slängde på Kalifat. Jag kunde knappt slita blicken från TVn innan hela serien var avverkad och med en puls och perception som hos en orm -och spindelfobiker på middagsbjudning hemma hos Skansen-Jonas konstaterade jag med darriga händer och nervöst dregel i skägget att det här blir svårslaget. Och så blev det ju. Kalifat är fortfarande något av det bästa jag såg i år och det var flera debutanter som stod för några av årets tveklöst starkaste insatser när en potentiell svensk terrorattack skulle stoppas.

Årets överraskning – Visst hade jag hört surret. Att The Queen’s Gambit på Netflix skulle bräda mig. Göra mig helt matt. Att jag inte skulle kunna hålla mina känslor i schack men samtidigt, kom igen. Hur kul kunde det vara egentligen, det där med brädspel? Efter ett tag kunde jag inte hålla mig längre utan var tvungen att se vad allt snack handlade om. Det slutade med att jag brände samtliga avsnitt i en sittning och tomheten som mötte mig när det var slut var drabbande. Hur kunde det redan vara slut? Det var så enkelt men samtidigt så briljant.
När något är så här känslosamt och storslaget brukar det vara baserat på en verklig händelse men inte The Queen’s Gambit, vilket ytterligare stärker känslan av att det här var något utöver det vanliga och vi får förmodligen vänta länge innan vi får uppleva något liknande igen. Men å andra sidan vem vet. Med en Anya Taylor-Joy i samma storform och med tanke på att hennes kommande roller är i filmer av George Miller och Edgar Wright så kan det mycket väl smälla till direkt. En sak är säker i alla fall och det är att världen ligger vid hennes fötter.

Årets du kan lita på mig – Likt en livboj ligger den där och guppar. I okända streamingvatten. En trygghet och något att klamra sig fast vid om det skulle börja blåsa upp till storm. Ni vet hur det är, ibland vill man prova på något nytt. Kasta ankar och ge sig ut på djupt vatten. Kanske fiska upp något med Adam Sandler. Det kan bli det sista man gör. Ibland får man Will Ferell eller Seth Rogen på kroken och då kan det sluta lite hur som helst. Inte sällan med tinnitus och bensodiazepiner. Men då finns Better Call Saul. Inne på femte säsongen är den tajtare än någonsin och Bob Odenkirk och Rhea Seehorn har snart tagit den här spin-offen till samma sjuka höjder som ursprungsserien Breaking Bad låg på när den slutade. Vem hade trott det? Men det är väl som Saul själv säger “I travel in worlds you can’t even imagine!”

Foto: Amazon

Årets mys – Det verkade ju så fånigt. Att kunna bli uppladdad i molnet efter döden men Amazonserien Upload från Greg Daniels, som tidigare har gett oss lättsmält mys i form av både The Office och Parks & Recreations lyckades förvandla pajigt till något coolt, hjärtligt och roligt. Jag menar, det var nördig sci-fi, smetig romantik och amerikansk humor man egentligen inte vill skratta till men ändå inte kan låta bli. Lökigt men härligt.

Årets mindfuck – Alex Garland. Detta geni i genren. Till och med under ett år där alla tänkbara mindfucks stod som spön i backen lyckades han trolla bort mig i en artificiell labyrint av tidsresor och terror som jag fortfarande irrar omkring i till och från. Devs var en makalös techno-thriller som fick mig att längta ohälsosamt mycket efter krypteringsnycklar, VPN-tunnlar, trojanska hästar och DDoS-attacker.

 


Årets bästa och sämsta rulle – Man kan givetvis inte ha en årslista utan att välja en vinnare och en förlorare. Här är årets eufori och årets bottennapp!

Foto: Noble Entertainment

Eufori är väl kanske att ta i. I ett år där biofilmen har fått ta ofattbart, och kanske till och med orimligt mycket stryk har förstås även utbudet varit mer skralt. Å andra sidan har mindre filmer och filmskapare kunnat ta större utrymme på bekostnad av dyra blockbusters. För egen del står det i slutändan mellan 1917, Waves och Light of my Life. Jag väljer ändå den sistnämnda, Casey Afflecks avskalade lidande i en pandemi. Men visst är man trött på det. Att det inte skall räcka med att ha eländet utanför dörren utan att det skall in via streamingtjänsterna också. Det har kommit så mycket pandemifilmer och serier i år att det nästan hade varit komiskt om det inte vore så tragiskt. Det var också ett år då Steven Soderberghs rätt mediokra och, tyckte man då, långsökta Contagion från 2011 seglade upp som mest streamade film och dessutom plötsligt kändes helt rimlig. Och precis så är det också med Light of my Life. Den släpptes i USA redan sommaren 2019, vilket alltså är strax innan Covid-19 bröt ut, något som gör en redan stark och nervig rulle ännu tyngre. Casey Affleck har varit med i några av de deppigaste och ensammaste rullarna jag sett i modern tid och den här är sannerligen inte roligare eller mer befolkad den.

Foto: NonStop Entertainment

Ja du Nicke, vad skall man säga? Kanske är det dags att lägga grejerna på hyllan nu ändå? Kvantitet före kvalitet har sällan varit ett problem för allas vår favorit när det skall överspelas med råge, Nicolas Cage men nu börjar det faktiskt bli riktigt smärtsamt. Skillnaden på den Nicolas Cage vi såg i filmer som The Rock, Face/Off och Farväl Las Vegas och den vi har sett på senare år i filmer som 211, Kill Chain, Primal, för att nämna några är synnerligen markant. De senaste fyra åren har han spottat ur sig sex rullar per år och det är riktigt risiga grejer rakt igenom. Det är som att ösa ur en till synes outtömlig källa av dåliga livsval och nu är det värre än någonsin vågar jag påstå efter att ha sett Jiu Jitsu. Det här är förmodligen en rulle som är tänkt att appellera unga män som fortfarande bor hemma. Kanske har de en mamma eller flickvän som sagt att de inte får lira mer TV-spel den här dagen för den goda stämningens skull men har ändå godkänt en film på kvällen. Lite samkväm och socialt umgänge. Då kan man luras med att slänga på den här. Stora delar av denna pekorala pinsamhet utspelar sig nämligen i first person shooter-perspektiv och om någon undrar över storyn så är det mothafuckin marines, kampsport och aliens. Utomjordingar kom hit genom en portal för länge sedan och lärde oss Jiu Jitsu. Förstås.

 

 

 

 

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."