Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Listor & Tips

Onyanserats årslistor 2019 – Adrianna

Dags att se tillbaka på det gångna film- och tv-året! Min årssummering har en tydlig slagsida med fördel serier, helt enkelt för att det mest unika, mest spännande och mest intressanta som gick att se under 2019 nästan uteslutande var i serieform. Vi får hoppas att team film rycker upp sig under 2020, för såhär kan vi ju inte ha det.

Årets knock-out – Fleabag (säsong 2)

Det finns i princip ingenting dåligt med den här serien. INGENTING. Den är hands down det roligaste, smartaste och mest genialiskt drabbande jag sett under hela 2010-talet, kanske hittills i livet. Och nej, jag överdriver inte. Det blir bara inte bättre än såhär, men ta inte mitt ord för det utan gör allt i er makt för att se den så snart som det bara går. Ni kan tacka mig sen.

Bild: Netflix

Årets popcornfantasy – The Witcher

Lyssna inte på neggosarna, den här serien är KUL så det bara smäller om det. Kanske till och med bland det mest skamlöst underhållande jag sett under 2019. Visst att Henry Cavill har karisma som en sten och visst att effekterna inte är på typ Game of Thrones-nivå men VEM orkar vara så petig?? Cavills stenutstrålning är ju dessutom hela poängen med hans karaktär eftersom han spelar en känslomässigt avstängd MUTANT, så man skulle lika väl kunna säga att hans rolltolkning är helt otroligt spot on. Här finns också kläder, förbannelser, stökiga landsortspubar, slemmiga träskmonster, häxor, frisyrer och en sjungande bard och är ni inte sålda på konceptet än så vet jag faktiskt inte vad vi ska göra av er.

Årets Star Wars – The Mandalorian

Nej, årets händelse i George Lucas evigt expanderande universum blev inte The Last Jedi. Medan filmen föll ihop som en underbakad sci-fi sufflé blev det, lite oväntat, Disneys spin-off om vad som dittills varit ett av de absolut segaste Star Wars-inslagen ever – Mandalorianerna – som hypades till skyarna av exakt alla i hela världen. Inklusive jag själv, som efter att ha inlett tittandet med lite sund skepsis snart var tvungen att kapitulera inför vad som helt klart är inget mindre än en galaktisk fullträff. Manuset är snyggt, scenografin är cool och Not-Baby-Yoda-Baby Yoda är det gulligaste som någonsin road trippat runt universum i ett svävande ägg. Tack och lov visade sig serien också innehålla fler kvinnliga karaktärer än vad som kunde anas i de första testosterontyngda avsnitten, säkerligen till många kvinnohatande sci-fi fanboys stora fasa. Vi andra tackar dock för det radikala ställningstagandet att, i ett fiktivt universum populerat av så många konstiga och vitt skilda arter och karaktärer att bara fantasin sätter gränserna, det också existerar något så kontroversiellt som kvinnor.

Bild: HBO

Årets tripp – Euphoria

Cyniskt, nattsvart och oerhört beroendeframkallande. Det här välgjorda tonårsdramat med den nya generationens it-girl Zendaya i huvudrollen är både en rå och obeveklig skildring av livet som nästan-vuxen i dagens avtrubbade samhälle men också en vacker studie i vänskap. Ibland är det rent smärtsamt att se de desillusionerade ungdomarna famla sig fram i en vardag kantad av droger, ryktesspridning och översexualisering, men serien landar allt som oftast på fötterna utan att hänfalla till vad som lätt skulle kunna bli simpel exploatering. Den är inget lyckopiller direkt, men tack och lov finns det andra serier för det.

Bild: Netflix

Årets bästa dialekt – Derry Girls

Som den här! En av de trevligaste Netflix-bekantskaperna under 2019 tillika en av de få irländska komediserierna som letat sig hela vägen över de brittiska öarna till oss här hemma. Mot en karg backdrop av den under 90-talet eskalerande konflikten på Nordirland får vi följa ett gäng tonårstjejer som kämpar för att hitta sin plats i världen samtidigt som de navigerar sin stränga katolska skola och sina välmenande men överbeskyddande föräldrar. Karaktärerna är excentriskt sympatiska och manuset uppfriskande rappt utan att för den sakens skull vara HAHA-roligt. Det är liksom understated fun, på ett väldigt mysigt sätt. Och de pratar helt underbart.

Årets revansch – The Marvelous Mrs. Maisel (säsong 3)

Säsong ett var magisk, säsong två stapplade oroväckande men säsong tre lyckades hitta tillbaka till sin patenterade komiska tajming samtidigt som den utvecklade dramat och gav oss lite fler välbehövda nyanser av redan invanda karaktärer. Gilmore Girls-skaparen Amy Sherman-Palladinos hyllade komediserie om en judisk hemmafru på New Yorks Upper West Side som efter makens otrohetsaffär söker sig till en karriär som ståupp-komiker fullkomligt dignar av smarta och vassa repliker, vilket bara förhöjs ytterligare av de fantastiska skådespelarinsatserna från en extremt kompetent ensemble.

Bild: HBO

Årets minimiserie – State of the Union

OBS att jag ÄLSKAR både Rosamund Pike, Chris O’Dowd och den här typen av dialogorienterad pjäs-liknande tv vilket gör mig lite partisk i frågan. Men, serien har också vunnit tre Emmys så helt ute och cyklar är jag inte. En av alla saker som är fantastiskt med den här serien, utöver fenomenala replikskiften och två superbra skådisar, är att den utnyttjar det faktum att dagens streamingtjänster inte längre kräver att formatet ska se ut på ett visst sätt. Så här får vi, istället för att behöva genomlida timslånga avsnitt där 90 procent består av utfyllnad, 10 stycken 10-minuters segment där exakt varje sekund bidrar med något relevant till storyn. Vi möter ett gift par som regelbundet träffas för en pint på den lokala puben innan de ska gå på parrådgivning på andra sidan gatan. Varje nytt avsnitt utspelar sig de tio minuter paret har att diskutera sin relation på tu man hand innan det är dags att dricka upp och bege sig till mötet med terapeuten. Och nog har de en del att prata om.

Årets komiska överraskningar – Hustlers, Long Shot, Late Night

Även om filmåret 2019 var något av en underväldigande upplevelse finns det såklart några glimrande undantag. Mest positivt överraskad blev jag av tre komedier som satte mina låga förväntningar när jag gick in i biosalongen ordentligt på skam. Dels har vi Lorene Scafarias stripp-heist ”Hustlers”, en visserligen lite ojämn men riktigt underhållande dramakomedi med några hysteriskt roliga scener och J Lo i sitt livs bästa roll – även om det sistnämnda kanske säger mer om hennes tidigare bedrifter än den aktuella. Men ändå!

Även omaka-par-komedin Long Shot med Charlize Theron och Seth Rogen lyckades vinna över mig trots att jag var övertygad om att den skulle vara en outhärdlig basic-soppa med vulgära höhö-skämt. Och ja, helt fel hade jag såklart inte eftersom en film med Seth Rogen naturligtvis inte kan vara helt befriad från kroppsvätskor, jointar och folk som ramlar ner för trappor, men resten av filmen var faktiskt rätt okej. Till och med kul! Och Charlize är ju ALLT, så även där får den ett plus i kanten.

Och så till Late Night, min favorit bland dessa tre favoriter. Precis som The Witcher fick filmen ett ganska ljumt mottagande från en av mina Onyanserat-kollegor, men det kunde det inte vara mer off base. Emma Thompson är en uppenbarelse som den legendariska men skräckinjagande talkshow-värden som är rädd att tiden gått ifrån henne, och hon flankeras av underbara Mindy Kaling som vi ju alla älskar förbehållslöst från underbara ”The Mindy Project”. Manuset är skarpt, tajmingen sitter där den ska och den underliggande feministiska kritiken av den patriarkala medievärlden går inte att ta miste på. Smart feelgood när den är som bäst, och dessutom är Thompsons poweroutfits bland det vackraste som hänt under hela året.

Bild: Netflix

Årets överskattade gubbstrutt #1  – Martin Scorsese

Nej, det är inte roligt att höra Robert de Niros monotona stämma mala på i TRE OCH EN HALV TIMME och nej, det är inte en bra idé att göra 150-åriga skådisar unga med läskig CGI-teknik. Använd en NY skådis nån jävla gång, tänk åtminstone TANKEN att inkludera en kvinna eller två i manuset och för guds skull, gör filmen 20 minuter lång istället för att plåga oss på det här omänskliga sättet. Jag skulle hellre gå till tandläkaren varje vecka än att behöva genomlida The Irishman igen. Och då är jag ändå superdålig på att använda tandtråd.

Årets överskattade gubbstrutt #2 – Quentin Tarantino

Hans omåttligt överhypade Once Upon A Time In Hollywood må inte vara riktigt lika brottsligt tråkig som irländaren här ovanför, men nog är det oklädsamt nära. Och det är ju ungefär som att säga att man är smartare än Donald Trump; med en ribba så låg är det inte mycket att pynta julgranen med.

 

Foto, toppbild: Netflix

Journalist, anglofil, cynisk romantiker. Föredrar eskapism framför realism och vill helst av allt leva i en kostymfilm som utspelar sig i rymden. Älskar science fiction, rom-coms, efterrätter och Tina Fey.